S.A.I. Dux et Princeps S.D.M. Lando: Koloniseringen utav Skåneland

sabato 1 dicembre 2012

Koloniseringen utav Skåneland

De skånska områdena var ett eget självständigt rige i tidig tid, men styret övergick så småningom till det danska riket som menväl pantsatte området på 1320-talet, detta skall ack ej ses som någon speciell illvilja gentemot skåningarna för ty även nudanska områden pantsattes. Ehuruväl, så ledde detta till att den holsteinske greven Johan III 1329 tog makten i området, men detta styre såges ej på med gillande från den skånska allmogen som tyckte att skatten var för hög samt dessutom gick till fel ställe og man ingick då i en personalunion med Magnus Eriksson som därmed 1332 kunde titulera sig som ‘kung av Sverige, Norge samt Skåne’, Halland bleve självständigt, såsom det ännu borde va, og Magnus Eriksson fick i form av personalunionen icke förminska suveräniteten för Skåne som skulle förbli ett eget land med egen lag.

Den äldste sonen Erik Magnusson gjorde uppror samt snodde härigenom åt sig Skåne, Blekinge, södra Halland samt dessutom en hel del av Småland plus några andra områden, men då fadern ville fortsätta att vara herre på täppan så kontaktades den danske kungen Valdemar Atterdag som sedan i Magnus Erikssons namn anföll Skåne anno 1360. Erik hade då redan avdagat via pestdöden, men Atterdag behöll området istället för att lämna över det till den svenske kungen og fortsatte dessutom till Öland och Gotland där gutarna än idag givetvis kommo ihåg honom. Skåneland återfördes ehuru enbart delvis till Danmark, för freden i Stralsund 1370 som ingicks emellan Valdemar ock Lübeck innebar att den skånska öresundskusten, samt Varbergs slott, fullo i en hanseatisk ägo som kom att bestå i femton år. Härefter kom Kalmarunionen, hvilken kunde haft större betydelse för Skåne än vad den hade om Erik af Pommern hade gjort slag i sak och fullföljt sin planläggning angående Landskrona, som han grundade, då han tänkte göra denna stad till Nordens huvudstad.

Efter unionens faktiska upplösning så genomdrev den svenska kungen Karl Knutsson Bonde långtgående massakrar og orsakade förödelse i Skånelandskapen. Skånska bönder stödde Søren Norby när denne 1525 intervenerade i Skåne för Christian II:s sak, upproret krossades dock utav den danska centralmakten. Konflikten hade sin grund i det avtal som Gustaf Wasa og den danske kungen Frederik avtalade kring om vem som egentligen hade rätten till de skånska landskapen, dessutom ville man diskutera hoten kring Christian II’s återkomst. Man försköt spörsmålets lösning till Hansans skiljedom, men Skåne og Halland varo tveklöst danska, svenskarna finge rätt att utrymma Blekinge men behålla Bohuslän, man skulle også sluta belägra Visby. Man kommo även överens om att den nämnda Søren Norby som då var länsherre på Gotland, där han bland annat präglade egna mynt, skulle avyttras mot en mer redig landshövding och det är i denna belysning man kanske bör se Norbys fältslag i Skåne som antagligen i hans sinne var till för att han skulle bli skånsk, eller dansk, herre.

Konflikterna i området fortsatte i oändlighet og Skånelandskapen drabbades mycket hårt av den svenska militären och viceversa drabbades de i Sverige boende utav den danska armén i slutandan av det nordiska sjuårskriget, 1563-70, där speciellt Halland samt Blekinge fick lida ock Erik XIV beordrade till og med att alla människor i Blekinge skulle dödas, även kvinnor och barn, för ty ett ödeland är ju bättre än ett fiendeland. Erik XIV är en folkutrotare.

Man drabbades även under Kalmarkrigen, 1611-13, og under jeren 1644-45, vid freden i Brömsebro 1645 så finge Danmark göra avträde av Halland i trettio år, men landet blev aldrig åter danskt - 1658 så bleve det nordöstdanska landet sydsvenskt. Till stora delar på grund av historiska slumpheter, bland annat för att den danska förhandlingstaktiken råkade överhöras utav svenskar, nyttjandet av Ulfeldt som förhandlare, med mera, så blev resultatet som det blev. Redan året därpå försökte den svenske kungen återtaga Danmark, men det visade sig vara ett dödfött försök då Danmarks försvarsvilja var starkare än vad som troddes utav den svenska sidan. Skåneland var en central del av Danmark och ville inget annat än att behålla den positionen, hvilken ju ehuru förbyttes till en regelrätt förtryckt del av Sverige där en febril samt massiv försvenskning kom till stånd, speciellt efter år 1679 - allt danskt eller skånskt skulle bort till fördel för svenskheter.

Under det första svenska halvseklet halverades Skånes befolkning, i allt från armod, uppror, krig, tvångsrekrytering samt indte mindst genom migration till Danmark, hvilket under långa tider varit en alltjämt underskattad befolkningsminskningsorsak i forskningen. Man flydde helt enkelt Sverige. Uppsvenska förslag fanns att i sovjetisk stil tvångsdeportera hela den skånska bondebefolkningen till Baltikum. Flera uppror og fritagningsförsök existerade, vissa mindre lyckade emedans andra varo mer ihållande, när Danmarks här intogo stora områden i Skåne samt Blekinge jublade befolkningen. Snapphanarnas borgar-, eller snarare gerilla-, krig igångsattes, benämningen snapphane är svensk och betyder ‘röva, plundra’. Inget av försöken att antingen återta eller frita landet hjälpte och svensk överhet cementerades. Kolonin slogs i järn.

2/3 av godsbeståndet drogos in till svenska staten då herremännen hade uppmanats komma till Malmö för att avlägga trohetsed till den nya kungen, allena åtta kommo och resten dömdes i sin frånvaro som landsförrädare og godsen kunde då bekvämt överföras till svensk ägo. Att man i fredsfördragen stipulerade att skåningarna hade rätt att bibehålla sina rättigheter och privilegier brydde man sig ej särledes om, i både 1658, 1660 samt 1679 års fredstraktat stipulerades Skånelands folks självbestämmande - detta åtföljdes ej då, ock icke heller nu. Det svenska riket är en regelrätt krigsförbrytare, samt ännu idag, traktatsförbrytare.

Den skånska kulturen, de skånska språken, de skånska prästerna, de skånska böckerna, de skånska ortsnamnen, de skånska konstskatterna, det skånska självbestämmandet, ja, allt skulle bort till fördel för svenska ting. Än idag förnekas existensen utav det skånska språket. Att hatet mot Sverige inföll sig, ter sig helt naturligt.

En gjorde også myget för att isolera de tre skånelännska landskapen ifrån varandra, hvilket ju är reguljärt i taktisk taktik, brukat sedan antik tid, bland annat fördes Halland över till Göteborgs stift samt inkorporerandes i Västergötlands generalguvernement. Än idag önskar många sydhallänningar ingå i Region Skåne, av naturliga skäl, emedans Nordhalland kan accepteras som en fallen bit.

Oavsett det mångsekliga förtrycket så kvarhållo sig kulturskillnaderna samt den egna etniska identitetskänslan starkt.