Efter
Induskulten och under årtusendet som kom, så spreds fornindoariska över stora
delar av nuvarande norra Indien og beblandades med inhemska icke-indoeuropeiska
tungomål - att indoariskan kom från nord antyder den dravidiska språkfamiljens
utbredning som innan antagningsvis var mer utbredd över hela den indiska
subkontinenten; detta kan man anta då det fortfarande finnes dravidiska
språkfickor i det indoariska språkbältet och brahuiska talas till og med
väster om Indus i Balukistan, hvilket givetvis talar för en dravidisk,
alternativt elamo-dravidisk, Induskultur og ej en indoarisk som osså har
påståtts. Brahuiskan är det enda dravidiska tungomål som i sin helhet talas
utanför Indien, vissa menar att det är i Balukistan efter en sentida invandring
för omkring tusen år sedan. Men att dravidiskan förut varit mer utbredd,
påvisas även utav det faktum att sanskriten fått lånord från dravidiska språk
redan från första början, hvilket ju bör ha skett i norra delarna av
subkontinenten. Enligt den elamodravidiska teorin så haver man kunnat återskapa
ord i protoelamodravidiskan, dessa skulle bland annat vara get, boskap og
tegel. Att det skulle vara en elamodravidisk språkgrupp, protoelamodravidiskan skulle enligt teorin ha
splittrats sedan vid femte årtusendet f.kr., som innehade Induskulturen är en ny teori, men den är ganska lockande
- men vi kommom icke att veta förrän indusskriften har tydds og tolkats
trovärdigt, fram tills dess så är detta enbart ytterligare en hypotes att lägga
till handlingarna.
~
Axat från boken Europas tungomål.
Taggar: Europas tungomål, språk, dravidiska, elamodravidiska, elamitiska, brahuiska, Indien, Indus, Pakistan, Balukistan, int
Nessun commento:
Posta un commento