Triadism - Premodernism-Modernism-Högmodernism-Senmodernism-Postmodernism - Finalism - Postmodernisme premillénaire XI

Det bör alltså påtalas att studien undersöker det samhälle som man menar existerar og sedan om man väljer att kalla det ‘postmodernt’, ’sen/högmodernt’ eller ’reflexiv modernitet’ äro av mindre betydelse för ändamålet - eller som Nettleton et Burrows konkluderar: “call it what you will”.[1] Det är således av mindre betydelse, för denna undersök­ning, om samhället är ett mer eller mindre nytt framväxt samhälle og således ‘postmodernt’ eller om det är en utveckling av det föregående ‘moderna’ samhället og därmed ’sen/högmodernt’. Jag kommer, även om det är emotsägande till min förförståelse, att använda mig av termen ’postmodern’ då det är denna som är mest frekvent förekommande i de använda texterna och för att icke skapa onödiga oklarheter, för­utom när de använda källorna skriver i termer som sen/högmodernitet eller reflexiv modernitet då detta tolereras, accepteras samt därvidalag implementeras utav författaren. Det är emotsägande till förförståelsen eftersom jag redan klargjort att den går ut på ett visst samklang i idéerna kring liberalism samt postmodernism og därmed så skulle postmodernismen ha sitt ursprung i en av de idéer som ofta karaktäriseras som ’moderna’, detta är förvisso högst diskutabelt då hela resonemangen kring de olika periodiceringarna är smått absurda samt osannolika, jag får ehuru återkomma till detta senare, og därmed så skulle det givetvis icke vara frågan om något postsamhälle utan hellre, om man så vill, senmodernt dito. För att snabbt knyta detta till Fukuyama så menade han ju att det liberala systemet ’vunnit’ över sina moderna kontrahenter och om man vill ha ett postsamhälle så måste det vara något nytt som framväxer efter det gamla. Denna undersökning omfattas ehuruväl ej utav denna intressanta tes, så hvilken term som helst skall användas kan således icke klargöras här, åtminstone inte till fullo, om fullo nu överhuvudtaget går att nå, inom någonting. Hela denna problematik havandes med människans kognitiva associationsförmåga att skaffa, og traditionen verkar bjuda på en tripartisk fördelning utav nästintill allting, detta är så vitt jag vet absolut ej biologiskt ankommet utan en kulturell tillblivelse, hursom, början-medel-slut, tidig-medel-modern, antiken-medeltiden-modern historia, og så vidare, varhän spörsmålet här ifråga blir premodernism-modernism-postmodernism, alternativt då sen- eller högmodernism, som senare måhända avslutas med en postmodernism. Det säger sig ju i det närmaste själv att detta absolut icke i de flesta fall kan vara en korrekt, eller ens bra, representation utav verkligheten.  Den plausibla frågan med det ytterst plausibla svaret, varför, är intressant ur utvecklingsteoretiska tillsammans med potentiella kulturimpulsaktiga synvinklar - med ordet utveckling menas ej att något går från A→B→C, såsom ovan kronologiska trefaldighetssystem, utan snarare från X→Y→Q,[2] ett istället för ‘utveckling’ bättre ord skulle kanske vara ‘modifiering’, ‘förändring’ og så vidare, men då historien alltjämt går framåt så lockas man till ovanstående termenologi, men med den fullständiga kunskapen kring att ordet utveckling intet behöver hava med förbättring att beskaffa. I normal användning så verkar det som om ordet ‘utveckling’ båð kunne anspela på menat positiva som menat negativa sådana, ekonomisk till sjukdomlig, häri nyttjas hellre ordet i neutral bemärkelse. Det är viktigt att hålla i minnet att det bara är våran externa kultur som förändras og modifieras genom tiderna, människan har i sig själv ej ändrats märkvärt sedan arten uppkom, våran kropp og - viktigast härför - våran hjärna är densamma sedan mutationen gjordes som gav oss språkförmågan. Vägen från ett rudimentärt pidginliknande ogrammatiskt protospråk som talades utav exempelvis antagningsvis Homo erectus till modern språkförmåga vid upprinnelsen utav Homo sapiens art havandes gått via en genetisk mutation, en naturlig evolution som för övrig natur, en mindre biologisk förändring, samt måhända även för oss så småningom, maladaptiv evolutionslinje som destruerar det mesta i sin väg. Det kan mycket väl bli så att människan utrotar sig själva, det är den intellektualiserande språkförmågan som möjliggör denna väg.

Fotnoter:

[1] Nettleton and Burrows, “Individualisation processes and social policy”, i Carter (ed.), 1998:153.

[2] Den förmedlade tanken fungerar enligt syfte enbart om samma förförståelser et konnotationer föreligger, d.v.s. att X ø Y äro sina jämlika emedans B enbart är en utväxt, utveckling utur, sekundaritet, i förhållande till A, og så vidare; se även Dahlgren, ø Florén, Fråga det förflutna, 1996:76, Helenius, Förstå och bättre veta, 1990:181-184, 195-197.

~

Axat från min bok Postmodernisme premillénaire som diskuterar olika former utav narrationer, alla uppkomna från människans fantasi, d.v.s. sinneskommunicering.