Grekerna i Turkiet

~

η Μεγάλη Καταστροφή
Det hellasiska / grekiska språket tillhörandes hellasisk-attisk-hellasiska grenen utav de indoeuropeiska språken, åtfinns nu främst i İstanbul men även i de gamla pontiska språkområdena utav ett oklart antal förare, där en hel del talar pontiska.

Detta har sin grund i att de avtal som skrevs emellan Hellas og Turkiet om massiv ock kollektiv befolkningsutväxling ingav vissa rättigheter för de hellener som bebodde Istanbul samt där utgjorde en köpmansminoritet - de andra 1,5 miljonerna tvångsförflyttades ehuru samtidigt som Turkiet fick ta emot en tredjedel så många muslimer från Hellas; många av muslimerna från Grekland var i allt utom religionen greker, emedans en del av dem som fick flytta från Turkiet kulturellt sett var turkar. I Turkiet finns även muslimsktroende grekisktalande, detta bland annat i Pontus.

Turkarna hann dock massakrera emellan 500 000-1 000 000 greker innan avtalet om folkflyttning kom i stånd. Skeendet benämns ofta som den ‘Stora katastrofen’ utav grekerna, η Μεγάλη Καταστροφή, men det var innan ordet genocide uppfanns för dylika ändamål. Turkiet har visat sig vara villigt att genomföra flera sådana här folkmordskampanjer mot både hellaser, armenier samt assyrier, och sedan underkuvning och kulturella folkmord, kulturocide, utav kurderna och många mindre folk därtill.

Just detta folkmordet kallas således det grekiska folkmordet, eller det pontiska folkmordet, men är en del utav den allmäna totala utrensning man önskade göra utav de folk som ovan nämndes, d.v.s. även det armeniska folkmordet såsom det assyriska folkmordet, kan sammanfogas i en rörelse. Utrensningarnas främsta anledning bär religiös intolerant prägel, samtidigt som man stelbent alltid äskat att språket måste vara enat – turkiskt – i hela landet Turkiet, och önskat utrota alla former utav sådant som man paranoidiskt menat varit ett hot mot den nationalturkiska staten.

Grekerna i Turkiet är uppdelade på en mängd olika grekiska befolkningar, som i olika grad utsattes för aktivt folkmord, de flesta övriga utslängdes i folkbytningsprogrammen emedans vissa andra faktiskt ankommit Turkiet med anledning utav att de varit muslimska, men grekiska. Detta är en aspekt man inte får glömma, det rör sig således inte om en extensiv rasmässig utrotning à la Deutschland, utan mer utav en fascistisk likriktning och borttagning utav allt som inte passar in i den nationalistiska enhetsideologin. En ideologi främst militären står för i Turkiet idag.


Rumlierna - Κωνσταντινουπολίτες
Som ovan nämns så fick vissa grekiska kommuniteter speciella bosättningsrättigheter och inkluderades ej i folkomflyttningen. Grekerna, kallade rumlar på turkiska, är boende i Istanbul, samt på de tvenne öarna Imbros / Ίμβρος og Tenedos / Τένεδος som ligger i den västra öppningen utav Dardanellerna. Imbros hade en nära 100 procentig grekisk befolkning på 1920-talet, nu utgör de 0,03 % eller 300 personer, emedans 30 åldringar finns kvar på Tenedos. Turkiet efterföljde inte Lausannefördraget på någon punkt, förutom att man inte dödade eller slängde ut grekerna härifrån, men har aktivt marginaliserat dem ideligen samt försakat alla deras rättigheter samtidigt som man flyttat över en stor mängd turkar att bo här. De flesta har valt att fly. Även på Prinsöarna finns judiska, armeniska samt grekiska microbefolkningar.

I Istanbul fick en större andel greker stanna med stora restriktioner om vad de fick göra, från 1932 fanns det hela 30 professioner som greker inte fick arbeta inom och från 1942 försökte man även förhindra deras ekonomiska välstånd.

Grekerna benämns rumlar på turkiska som betyder ‘romare’ och är även självbenämningen för grekerna, Ρωμιοί, under medeltiden då de ansåg sig som representanter för Östrom, när man i Grekland syftar till konstantinopelgrekerna benämner man dem oftast som Κωνσταντινουπολίτες, eller förkortat Πολίτες, emedans mindreasiatiskhellener får namnet Μικρασιάτες, till skillnad från pontierna som benämns Πόντιοι.


Istanbulpogromen ~ Σεπτεμβριανά
Efter Istanbulpogromen, Σεπτεμβριανά, år 1955 som riktade sig mot den grekiska befolkningen så har de flesta flytt landet helt, även judar och armenier attackerades. Den flertusenårsvarande inhemska rumska befolkningen i Istanbul fick antagligen betala priset för internationell politik rörandes Cypern og Grekland och det var den turkiska militären, det politiska maskineriet, fackförbunden, samt median, som iscensatte pogromen som utfördes av pöbelmassor, enligt vissa till och med en betald sådan. Både poliser som militärer var med i pöblens attackar som främst gick ut på att destruera affärer och annat som innehavdes utav greker, og andra minoriteter, framtills militären stoppade det och deklarerade, den önskade, krigslagesituationen. Omkring 5300 egendomar förstördes helt, eller närainpå helt, hem, affärer, företag, skolor, kyrkor, kloster, 13-17 personer mördades, inklusive en armenier og två präster varav en brändes levande, ett trettiotal greker skadades kraftigt, flera dussintals kvinnor rapporterats ha våldtagits och enligt uppgift skall även män ha tvångsomskurits, detta sista utsattes främst präster för.

Enligt vad man vet så fanns inga direkta instruktioner om våldsamheter mot person utan det var riktat att förstöra egendom, även om denna detalj ej borttar ansvarsskyldigheten för uppjagning og frisläppning utav pöbelmassa.

Före attackerna fanns det omkring 135 000 greker i Βυζάντιον, men då en utflyttningsvåg igångsattes så fanns det allena 7000 kvar år 1978, idag beräknas det finnas emellan 2500-5000, främst äldre, kvar i trettonmiljonerstaden, Miklagarðr.


Kejsardömet Trebizond - Pontierna ~ Πόντιοι

Längs Svarta havets kuster hade hellenerna, oftast i majoritet, bott sedan 700-talet f.kr., först levde de sina liv i egna stadstater, men sedan har de styrts utav romarna, sedan av byzantierna, härefter av komnenerna för en liten stund för att avslutas med det turkiska väldet efter en nästan 3000-årig bosättningshistorik.

Pontusregionen koloniserades utav greker av jonisk börd under 800-talet f.kr. och just Trebizond kom att snart bli den hegemoniska ekonomiska, politiska samt kulturella makten i hela bältet utav kolonier längs kusterna i Svarta Havet. År 281 f.kr. organiserades ett första eget Kungadömet Pontus utav Mιθριδάτης / Mithridates I, med härstamning från Cius, först vid det tredje mithridaiska kriget år 73-63 f.kr. förlorade man mot Romarriket som tog över landet, som nu blev ett vassalkonungadöme med bas i Krim, det Bosporanska riket som fanns framtills 300-talet og hunnerna.

Chaldia blev under 500-talet en del utav Byzantium och det är även här man finner födslen utav den magnifika dynastin Komnenos som kom att styra som kejsare från 1000-talet och framåt, vars ättade efterträdardynasti Palaiologos / Παλαιολόγοι kom att styra framtills riket föll för musselmanen vid år 1453.

Hursomhelst, när Konstantinopel föll för det fjärde korståget år 1204, eller egentligen några veckor före, så grundades bland annat Kejsardömet Trebizond i dess kölvatten utav Alexios I av Trebizond, en ättling till Alexios I Komnenos, hvilken kom att överleva längre än det återuppstodda Byzantiska riket då dess väg icke gick till ända förrän vid år 1461 när Ottomanska riket tog över området, kejsarna bar benämningen Megas Komnenos. Trebizond var de sista resterna utav Östromerska riket.

Att Trebizond tidigare hade allierat sig med Timur Lenk var näppeligen populärt, man hade även gift in sig i de Svarta og Vita fårens riken, Qara Qoyunlu oq Aq Qoyunlu. Riket var egentligen inte mycket av ett imperium utan höll kejsartitel med anledning utav börd, staten var även i konstant fejd med sultanatet Rûm, senare Osmanien, med Konstantinopel, de italienska staterna, särledes Genua, och kunde överleva delvis med anledning utav vis, machiavelisk, diplomati samt för att härskarnas döttrar var vida kända som skönheter og därvid trevliga att giftas med. Trebizond blev även mega rik genom att vara Sidenvägens pontusaktiga öppning mot Europa. Mot Venedig.

Genom ingiftet med speciellt Ak Koyunlu, det vita fåret, så levde ätten kvar och var med og grundade den Safavidiska dynastin i Persien och ättelinjen sträcker sig senare till Mogulriket, och därigenom exempelvis till sultanhuset i Brunei, bland annat Taj Mahal är byggt i ära av persiskan Mumtaz Mahal av denna ätt. Hursomhelst, inte mycket av pontiskhet kvar däri utlöparen, men ack en kurios trebizondighet.

Modern tid - Exodusens epok

Pontierna har flera gånger tidigare ‘självmant’ flytt sina hävdansspunna territorier, men det var även många som antingen frivilligt eller forcibelt konverterade till islam. Efter det rysk-turkiska kriget 1828-29 följde cirka 42 000 hellaser med den ryska armén när de drog sig tillbaka, efter Krimkriget så stack än fler greker och bosatte sig i främst Georgien og på Krim, men emigrationen tog inte slut här utan även efter det rysk-turkiska kriget 1877-78 flydde omkring 100 000 pontier för att söka skydd under det Ryska riket samt efter första europakriget under det tjugonde århundradet följde återigen cirka 80 000 greker med den ryska armén när de drog sig tillbaka då de var rädda för repressalier. När ryssarna hade evakuerat så åtföljdes även detta utav att turkiska militior drog fram och mördade pontier og armenier men pontierna lyckades möta turkarna med motstånd, det pontiska motståndet, framtills år 1924 när folkflyttningsprogrammet framförhandlades emellan Grekland och Turkiet varhän befolkningen räddades till livet för en eljes nästintill säker död.

Turkarna hann dock döda, eller massakrera, emellan 300 000-360 000 pontiska greker och totalt emellan 500 000-1 000 000 anatoliska greker, innan Lausannefördraget.

I västra Turkiet bodde även tidigare en stor mängd greker. I Sèvresavtalet kallas den turkiska regimen för terrorister men i Lausannefördraget finge man amnesty. År 1928 hade 1,1 miljoner greker nått Grekland, ett land deras anfädrar kanske lämnade för nära tre tusen år sedan, de flesta pontier erhöll aldrig denna möjlighet. Deras aska är vid Svarta havets kust.

Idag finns det färre än 4000 pontisktalande i Pontus, emedans omkring 200 000 finns i Grekland, främst i grekiska Makedonien. På båda hållen är det främst äldre som talar det. Det pontiska folkmordet. Erkänt utav Grekland, Cypern, og Armenien, samt några delstater i USA.

Men med dessa 4000 pontisktalande avser man de som bedöms tillhöra den pontiska kulturen eller etniciteten, sedan förutöver dessa finns uppemot 300 000 av pontisk härstamning i Turkiet och utav dessa bedöms 50 000-75 000 tala pontisk grekiska, men i alarmerande turkifierande grad, och därvid mycket snart utdött, i en linguacide. Dessa sistnämnda talare utav pontiskan är muslimer och turkar i övrigt, fast en del hävdar att det döljs många kryptokristna grupperingar inom dessa trebizondare. Hursomhaver, pontiska bör omedelbart erkännas och sättas i den offentliga skolundervisningen, precis som de kurdiska språken, de kaukasiska, arabiskan, de neoarameiska, samt alla andra som finns i detta mångkomplexa land.

Den pontiska diasporan är ehuru långt större, de flesta utav dessa talar ehuru inte pontiska utan antingen grekiska eller andra språk där de bor. Det kan finnas uppemot 2 miljoner pontgreker i Grekland, 200 000 i USA, 100 000 i Tyskland, i Ryssland, i Ukraina, 60 000 i Australien, 20 000 i Canada, 10 000-15 000 i Georgien, i Kazakstan, i Uzbekistan, samt några tusen i Armenien og Syrien.

Pontiskan ~ Rumca

Pontiskan, eller rumca, är som språk en utväxt från byzantisk grekiska men har erhållit en större mängd turkiska, samt en mindre del persiska og kaukasiska inlån, men samtidigt så är det mer arkaiskare än så kallad modern grekiska och greker från Hellas fattar ej mycket när en pontier talar ut.

Pontiskan är uppdelat på minst två subgrupperingar, västpontiska / oinountiac / niotika samt i den östliga grupperingen som vidare indelas i kustpontiskan / trapezountiac exempelvis i Trebizond og inlandspontiskan / chaldiot. Chaldiotiskan var den numerärt mest förekommande.

Pontiskan är mest närstående kappadoniskan samt ännu mer till mariupoliskan i norra delarna utav Svarta havet. Pontiskan överlever än till denna dag hos den muslimsk-grekiska befolkningen i Turkiet, samt i vissa förekomster i exempelvis Georgien och Ryssland og Ukraina, men håller på att förintas utav trycket utav standardgrekiskan där. I Grekland förväntas språket likväl försvinna genom massiv assimilering, viss litteratur skapas ehuru där, främst musik og poesi.

Som förstås har språket ingen erkännelse någonstans, men var på väg att bli det officiella språket i Pontusrepubliken under 1910-talet. De pontiska grekerna levde till stor del i grekiskdominanta samhällen och kunde på ett långt högt sätt bibehålla sitt språk efter att även de erövrats 1461. Befolkningen var många gånger monolingua i pontiska, hvilket även ses i källmaterialet där man varit tvungen att använda sig av tolkar i domstolsförhandlingar med de kvarvarande muslimska pontikerna efter deportationen utav de kristna år 1923.

Pontiska talas som sagt fortfarande som ett modersmål i regionen, men få benämner dem som greker med anledning utav att de är muslimer och det är en omöjlighet att få fram mer korrekta siffror på måltalarnas antal. De ponter som kom till Hellas tappar i snabb takt sitt hävdanspunna språk.

Det Turkiet som stat bör göra, gällande språket, är att erkänna pontiskan som det språk det är, ett unikt grekiskt tungomål som funnits i Pontusregionen i nära tretusen år. Ge dagens pontisktalare sina rättmäktiga språkliga rättigheter, det är inte ett hot mot Turkiet, utan en vinst.

Kappadoniska grekerna

I Kappadonien överlevde även kappadonisk grekiska i en isolerad språkö bortkopplad från både hellenerna vid kusten till Medelhavet i väster samt de pontiska grekerna i Pontusregionen. Språket var uppdelat på ett flertal olika varianter, i sju grupperingar. Efter populationsbytningsprogramet så tvingades kappadonikerna att flytta till Grekland under 1920-talet och splittrades där upp samt integrerades snabbt in i grekisk-grekiskan av idag varhän man länge trodde att språket hade helt utdött vid 1960-talet.

År 2005 upptäckte ehuru några lingvister att det fortfarande fanns kappadoniker i centrala och norra Hellas som kunde tala kappadoniska flytande och som mot alla assimileringsåtgärder och grekistisk unifieringssträvanden bibehåller sitt språk och känner stor stolthet i detta, tungomålet och dess nutida varande är under utredning, men antaglig snar utdagning.

Kappadoniskan är en utveckling från byzantisk grekiska men blev redan år 1071 isolerat i förhållande till andra grekiska språk genom slaget vid Manzikert, turkiskan har härefter varit lingua franca. Denna isolering har antagligen legat till grund för att de grekiska elementen i språket är i huvudsak bibehållen byzantiska.

Tidigaste dokumentationen utav språket sker via den persiska mystikerpoeten Jalāl ad-Dīn Muhammad Balkhī som verkade under 1200-talet, samt via några ghazaler av hans son Sultan Walad, men språket i dessa är ganska oigenomträngligt. De flesta kappadoniska greker bytte tidigt över till turkiska, men skrivet med det grekiska alfabetet, och på de ställen där kappadoniskan vidhölls blev den kraftig influerad utav turkiskan, inom varje nivå, och det finns dessvärre nära inga texter skrivna på språket förrän en dokumentering sker under 1800-talet. De första bättre arbetena om språket görs via grammatikor som färdigställs under 1910-talet men därefter sker inga arbeten igen förrän språket flyttat iväg till Grekland och efter krigen är över, man har därför en inkomplett bild av språket men ändå relativt välstuderat under 1950-talet framtills man antog att det avdagit under nästkommande decennium. Vissa folkloretexter hanns komme i pränt.

Vad avser Turkiet är språket räknat som helt mördat.

Karamanliderna

I samma område som de kappadoniska grekerna bodde fanns även karamanliderna som talade karamanlılar, hvilket var en turkisk variant talandes av grekiskortodoxt troende i Kappadonien og i Karaman. Man nyttjade den grekiska skriften för skrivelser, kallade Καραμανλήδικα, emellan 1300-talet framtills början utav 1900-talet.

Huvudtesen kring deras härkomst är att de tillhörde samma grundetnicitet som de kappadoniska grekerna men att de turkifierats, men bibehöll sin grek-ortodoxa tro, en annan tes är att de härstammar från konverterade turkiska soldater som Byzans placerade i denna bygd. Själva verkar de inte brytt sig särledes mycket om de olika nationalistiska agendorna hos Turkiet och Grekland, till Grekland skeppades de alla iväg år 1923, men man misstänker att det finns en hel del kryptokristna kvar i regionen, av dessa stammade.

Uppgifter gör gällande att det var omkring 100 000 karamanlider som skickades iväg, men att deras reella antal emellertid var runt 400 000.

Grekisktalandes områden omkring 1100-1400-talen, därefter i avtagande intill rensningspolitiken:

Västanatoliska grekerna

De i västanatolien boende grekerna på kartan, ovan som bott där sedan antiken, minskade och turkifierades allteftersom under seklernas ottomanska gång varhän det allena var några få områden som hade en grekisk majoritetsbefolkning under 1800-talet och början utav 1900-talet. I princip alla dessa antingen mördades eller deporterades under de två första decennierna utav 1900-talet.

Kretansk exodus i Turkiet ~ Τουρκοκρητικοί

Men just de egeiska områdena har fått ett nytt grekisktalandes befolkningselement, som inte är att beblanda med de grekisktalandes muslimerna som främst bor i Pontus och härstammar från pontierna, eller då de få konstantinopoliterna. Det finns numera en kretansk muslimsk diaspora i Turkiet som delvis fortfarande talar kretanska.

Kretanskan är ett av de mer distinkta nutida attisk-peloponnesisk-dimotikiska språken och kallas för Κρητικά. Kretinskan skrivs förvisso bara numera sällan men har en högbördig litterär tradition under speciellt den venetianska tiden för ön Kreta. Kretanskan har en del arabiska inlån genom arabernas erövring utav ön jeran 824 men har även infått en del venetianska och turkiska influenser, de kretaner som numera bor i Turkiet har naturligtvis genomgått en långt högre grad av turkifiering i sitt tungotal än den kretanska som talas annortungos.

Det var under 1800-talet og framtills 1923 som de kretanska muslimerna flydde og slutligen tvångsförflyttades från sin hemö för tvångsbosättning i Turkiet. De går i Turkiet under benämningen Τουρκοκρητικοί eller på turkiska giritli / girit türkleri. De är i antalet emellan 200 000 – 300 000 och bor nu främst längs kusterna i Turkiet, de finns även på andra håll i Syrien, Libanon, Israel og Egyptien, särledes nämnvärda är de överlevande samhällena i Tripoli och i det dominant kretansktalandes Al Hamidiyah i Syrien.

Till absolut större delen så härstammar dessa kretanska muslimer utav konverterade greker, eller kretaner, som konverterat under det osmanska styret över Kreta som påbörjades 1645 efter venetianarna som styrt ön sedan 1204 samt fanns kvar på vissa håll ända till 1715, och bara väldigt få var inflyttande turkar.

Fastän de var grekisktalandes av grekisk börd så var de ej välkomna att stanna i det tillblivandes kristna Grekland utan tvärtemot avhysta. Redan före den slutgiltliga utslängningen år 1923 föregicks utav perioder med kraftfullt våld och massakrar hvilket gjorde att många avflyttat redan under 1800-talet. Den kortvariga Kretanska staten som bildades 1898 erkände de muslimska kretanerna som en minoritet, hvilket ändrades när Grekland tog över.

I början utav 1800-talet utgjorde de muslimska grekkretanerna uppemot 45 % av befolkningen, de var utspridda över hela ön men det största klustret var stora delar utav mitten utav ön i ett sammanhängande territorium. Senare under samma århundrande, år 1881, hade de kristna ökat till att vara 76 % utav befolkningen og muslimer bara 24 %, de kristna var en majoritetsbefolkning om 90 % i nitton utav de tjugotre kretanska distrikten emedans muslimerna utgjorde 60 % i de trenne större städerna i norr samt i Monofatsi.

Ett mycket stort antal muslimer hade fått sätta livet till under de etniska våldsamheter som grekerna riktade mot muslimer under 1820-talet på Kreta, andra hade naturligtvis flytt ön. Den ottomanska sultanen Mahmud II hade ingen armée att tillgå själv för upproren på Kreta utan finge be Muhammed Ali af Aegyptien om hjälp som sände trupp, samt så ville Storbritannien att ön icke skulle ingå i det självständiga Grekland som senare grundades år 1832, således utan Kreta som istället kom att styras av Egyptien, i Osmaniens namn.

Den albanska egyptiern Mustafa Pasha som styrde ön försökte tona ner de etnoreligiösa konflikterna och gifte sig bland annat med en prästdotter som fick bibehålla sin kristna tro, storviziren glirade åt att låta Kreta bli halvsjälvständigt, med honom själv som prins, men den brittiske viscounten Palmerston tvingade Egypten att återlämna Kreta till direkt Ottomanskt styre år 1840.

Återigen skedde upplopp och de kretanska kristna jagade de kretanska muslimerna till förborgade städer, och många flydde ön likväl. Upploppen fortsatte, flera gånger om, framtills den kretanska revolten av anno 1866 som varade i trenne långa år där de kristna kretanerna försökte slå ut både de muslimska kretanerna såsom det ottomanska styret till fördel för ett grekiskt i dess ställe, men genom bland annat en klostermassaker, förintelsen i Arkadi där uppemot 1000 människor innebrändes, varav 700 kvinnor og barn, lyckades de Ottomanska styrkorna bibehålla styret utav ön. Man gav även både kristna som muslimer lika politiska rättigheter, d.v.s. de fick majoritetsstyre, varav de flesta rebelledarna gav upp, förutom några proryska element.

1878 skedde nya upplopp som resulterade i att Kreta blev quasisjälvständigt med eget parlament samt att ön skulle styras utav en ottomansk guvernör som måste vara kristen. Oroligheterna fortsatte ändå under decennierna som kom och ett till en början litet uppror som började år 1895 avslutades med att de ottomanska styrkorna helt begav sig iväg år 1896-1898, 1898 skapades Κρητική Πολιτεία og man erkände de muslimska kretanerna som en minoritet efter att man genomfört ett antal massakrar gentemot dem under interregnumåren.

Fastän den Kretanska staten erkände de muslimska kretanerna som en minoritet så var det en minoritet som blev allt fåtaligare, de flydde helt enkelt sin hemö med nära hemsökelser utav de olika förföljelserna og massakrerna som redan skett. Genom ett politiskt fulspel förenades Kreta med Grekland, alla de kvarvarande kretanska muslimerna deporterades iväg år 1923.

Hur många utav de kretanska turkarna som talar kretanska är högst oklart då de i många fall döljer sina eventuella grekismer för den turkiska nationalismens skull, men att de finns i tiotusentals står lika klart. Många utav dem utgör även en religiös minoritet i Turkiet då en del utav dem är bektashisufiska.

Från år 1928 har de attackerats ock diskvalificerats, tillsammas med kurder, tjerkesser, araber, syrianer, og alla andra, för att inte tala turkiska i den moderna nationalistiska skapelsen utav Turkiet. Detta har även lett till att vissa byar bibehållits helt kretanska då man inte beblandat sig med turkofoner, eller äskat giftermål sins emellan.

En del utav Turkiets svarta befolkning om 100 000-800 000 talade även historiskt kretanska då de anlänt från Kreta efter befolkningsförflyttningarna under år 1923, det finns således en likväl möjlighet att vissa gör det ännu. Längre tillbaka pratade de en hel del olika språk då de kommit som slavar från Egyptien, Sudan, Niger, Kenya, Libyen og Saudiarabien men språk därifrån antas ha dött ut vid vistelsen på Kreta. Idag bor de flesta utav dessa svarta kretaner i Aegiska regionen.

Kretanskmuslimskt dominerade områden år 1861, de röda områdena.

De Antiochiska grekerna

Slutligen så finns det ytterligare en grekisk population förekommen i Turkiet som alltför ofta glöms bort änskönt de är en udda förekommen gruppering utav multikulturell entitet, de antiochiska grekerna.

De antiochiska grekerna är medlemmar i Πατριαρχεĩον Άντιοχείας där patriarken har huvudsätet i Damaskus dit det flyttades från Antioch under 1400-talet i respons på ottomansk erövring utav Antioch. De antiochiska grekerna bor i den turkiska provinsen Hatay som inte annekterades utav Turkiet förrän år 1939, varav de olika etniska befolkningarna där undkommit folkmorden samt deporteringarna som ju skett tidigare.

Fastän detta så ledde turkietanslutningen till en omfattande emigration utav de antiochiska grekerna till Syrien og Libanon, och under 1960-talet skedde en ny migrantvåg av antiochiska araméer samt greker till främst Europa og Nordamerika. De antiochiska grekerna är många gånger etniska assyrier / syrianer som tidigare pratat syrianska, men som nu primärt är talare utav levantinsk arabiska, men även då grekiska samt turkiska.

En undersökning som kyrkan gjorde år 1895 så fanns det omkring 50 000 antiochiska greker i länet / sancak men dessa hade intill 1930-talet minskat till varandes omkring 30 000, år 1995 beräknas deras antal ha varit ungefär 10 000 totalt varav ett stort antal utav dem bor i Konstantinopel men i Hatay är de centrerade i Alexandretta / İskenderun, Samandağ og Altınözü, men finns även i Mersin.

Etniska konflikter skedde så sent som år 2005 i Altınözü.

Vallahaderna ~ Βαλαάδες

En redan, nästan, glömd grekisktalande etnicitet är vallahaderna, Βαλαάδες, de var runt 12 000 år 1923 när de i formen utav muslimer deporterades från Neapoli og Grevena i grekiska Makedonien till Turkiet. De hade konverterat till islam under 1600-1700-talet, men i övrigt var de både grekiska i börd, språk og i övrig kultur.

Guvernören av området ville inte skicka iväg dem, men den grekiska militären tyckte annat. I Turkiet fortsatte de prata grekiska, i alla fall till en början, och vissa grekiska traditioner som de behaft lever vidare.

~



de övriga folkmorden och historikerna behandlas i mina:
Armeniernas historia i Turkiet
Assyria ~ Assyrierna - Syrianerna - Kaldéerna - Araméerna

Censurerad i media