Armeniens bas – snabb historisk look

~
Armenien, eller Hayastan, blev i nutid självständigt när Sovjetunionen föll ihop, men området har en lång historia bakom sig. Folkslaget armenier uppkommer för första gången i skriftliga belägg i persiska kilskriftsurkunder på 500-talet f.kr. Det nutida landet ligger söder om Kaukasus, men nästan hela landet ligger över 1000 meter över havsytan, och gränsar till Georgien, Turkiet, Iran samt Azärbajdzjan. Den fjärde naboen, Azärbajdzjan, har landet ett speciellt förhållande till, väster om Armenien så ligger den azärbajdzjanska enklaven Nachitjevan och österut inuti Azärbajdzjan ligger den armeniska enklaven Nagorno-Qarabag, eller översatt ‘Bergs-Qarabag’.

Nagorno-Karabach har en armenisk befolkning, men konflikt råder om vem som har rätt till området, för närvarande styrs området av en egen armenisk republik som inte erkänns av någon alls, inte ens Armenien. I enlighet med internationell lag, artikel 1, 55, 73, i FN-stadgan, kring självbestämmanderätt har varje folk rätt att bestämma själv, även gällande suveränitet.

Հայք, eller Hayk’ är det ursprungliga namnet för Armenien men förlängdes under medeltiden till Հայաստան, Hayastan, genom ett tillägg av det iranska suffixet –stan ‘land’. Hayk är Noahs ättling samt urfader till det armeniska folket, därav även dess legendariska patriark, han skall ha besegrat den babyloniska kungen Bel 2492 f.kr. och sedan grundat Armenien i Araratregionen.

Första gången exonymen Armenien finns i det skriftliga källmaterialet är i den fornpersiska Behistuniinskriptionen, av Darius I, från 515 f.k. där Armina (cuneien ovan), är ståendes, även i forngrekiskan åtfinns Αρμένιοι. Redan på 2300-talet f.kr. nämns ett område vid Ebla vid namn Armânum som Naram-Sim erövrat, även farao Thutmose III nämner 1446 f.kr. ett Ermenen som skall vara ett land som himlen vilar uppenpå. Ordet bygger på den indoeuropeiska roten *Ar- som betyder ’ljus, eld, sol’ och åtfinns även i ord som Ararat, arier, m.m., enligt armenisk tradition är ehuru Armenak eller Aram en ättling till ovan nämnd Hayk’.


Noahs söner

Den armeniska befolkningen antas som sågs enligt en populär inhemsk tes härstamma från Noas ark när den strandade på Ararat och där skola Noa ha grundlagt den mycket gamla staden Jerevan - det nutida Armeniens huvudstad. Hur det nu var med det skall jag kanske icke uttala mig om, men man vet att armenierna är en indoeuropeisk folkstam som språkligt sätt bildar en helt egen språkgrupp, de skall även enligt bevisen ha bebott området sedan minst 1100-talet f.kr., ock vissa vill flytta bak århundraden för armenisk bosättning till omkring 2000 f.kr. Hursomhelst så bildades redan på 800-talet f.kr. det första armeniska riket på grunderna från urartéernas Urart­u och blev sedemera ett av de mäktigaste rikerna i regionen fram tills det erövrades av perserna 520 f.kr. - p.g.a. den svårtillgängliga terrängen så kan man åtminstone tidvis säga att den reella självständigheten fortlevde. Sedan kom makedoniern Alexander och den efterkommande seleukidiska dynastin, men redan anno 188 f.kr. så blev det fritt igen och hann då växa till en ansenlig storlek, men det höll sig bara till 69 f.kr innan romarna tog över större delen av riket - området blev då ett gränsområde emellan Romarriket och Parthien.

Efter Romarrikets fall hamnade Armenien i ett vakuum och led svåra nederlag, och erövringar med efterföljande diasporor då olika folkgrupper använde Armenien som sin krigsskådeplats, bl.a. perser, turkar samt mongoler. Men före diaspororna bildades det anno 301, genom kung Tiridates III kristna dop, det första riket med kristendomen som statsreligion, kristendomen hade ankommit till landet redan år 40. Den armeniska apostoliska kyrkan finns ännu och grundades cirka år 300 av furst Gregorios och fick redan från början en stark sammanhållande effekt för den armeniska nationen, i senare tid bl.a. p.g.a. att omgivningen är muslimsk. Före den kristna epoken så var armenierna zoroastrer, konverteringen var ofta brutal.

Redan 406 eller 407 skapades den armeniska skriften av den heliga biskopen Mašt‘oc‘ (Mesrop) för han skulle översätta Bibeln till det inhemska målet, skriften har central betydelse för den etnolingvistiska identiteten samt kanske främst för kulturhistorien. Det är ehuruväl troligt att liknande försök skett tidigare, bl.a. så fanns det enligt traditionen ett tidigare alfabet som skapades av den syrianska biskopen Daniel, men detta alfabet skall ha övergetts då det inte var anpassat till den armeniska fonologin, hvilket det nya alfabetet är.

Hursomhelst, under 1800-talet och framåt så har ryssarna tagit området med medföljande folkomflyttningar, för att icke förglömma democideringen av turkarna, och deras kurdiska underlydande, hvilket krävde 1-2 miljoner armeniska liv mellan främst 1915 og 1920.

1991 blev staten som sagt självständigt med påföljande konflikt med Azärbajdzjan. I avvaktan på andra råd så är Nagorno Karabakh att betrakta som ett självständigt land.

~



Läs mer om detta i min bok Europas tungomål.

Andra om: Armenien, Nagorno-Karabakh, Nagorno-Karabach, Azerbajdzjan, politik, armenier, Kaukasus, kulturförankring, Noah, int