~
[Denna skrivelse är om Georgien, eftersöker man om Abchazien eller nu aktuella Sydossetien bör länkarna givna beses]
~
Efter det att armenierna övergått till den kristna kyrkan, första att så göra, så låg georgierna inte långt efter då de anno 337 övergick till en kristen statsreligion, tidigare så hade de under långa epoker stått under inflytande av hellener och romare.
Området där dagens Georgien är beläget har minst varit bebott sedan tidig stenålder men det var inte förrän under årtusendet före Jesu födelse som georgiska folk bosatte sig i det tomrum som hade skapats efter assyriernas nedgång. Antikens författare berättar att området var uppdelat på två riken, ett väst- och ett östgeorgiskt, vilka kallades Kolchis och Iberien. Georgierna har allt efter 300-talets religiösa enande behållit sin ortodoxa tro, men en politisk sammanslagning såg ej området förrän under 1100-talet.
Ehuru splittrades området återigen under 1400-talet då de hamnade inom osmansk och persisk maktsfär. På 1700-talet var Georgien uppdelat på ett antal olika furstendömen och några av dessa sökte rysk hjälp för att nå oberoende - detta skulle de dock icke gjort, då den stora grannen i norr under 1800-talet placerade alltmer av området i sin björnfamn. 1801 tog den ryska imperalistiska björnen hand om Östgeorgien emedan Västgeorgien underkuvades under åren 1803-64. Landet blev förvisso förenat men detta under rysk flagg, befolkningen fortsatte att kämpa mot den ryska överhögheten. Man kan här betänka den ryska ‘hjälpen’ mot de de facto självständiga länderna Abchazien samt Sydossetien.
En av de mest kända, ökända, georgierna genom tiderna var Iosif Dzjugasjvili, eller med det namn som han mer passande kallas och med vilket han har gått till historien, Stalin eller ‘stål’. Under det ryska tumultet under revolutionen 1917 så utropade sig Georgien som en oberoende och självständig stat, men det satte den ryska samt röda armén stopp för 1921 då de erövrade området. Många georgier fick sätta livet till från 1921 och framåt under 1930-talet under Stalins och hans hantlangare Berijas terror. Berija var förövrigt megrelier och tillika chef för den hemliga polisen.
1989 hölls en fredlig demonstration för oberoende som dock slogs ned med våld, men 1991 blev landet självständigt efter en folkomröstning. Den politiska situationen blevo dock ej bättre för det eftersom en ny diktator tog makten, men lyckligtvis förlorades den lika snabbt efter ett år av borgarkrig och därefter har något mer stabil ordning rådit även om vissa klara turbulenser skett.
Georgiska
Omkring 4 miljoner av Georgiens invånare, på 4,4 miljoner, talar det kartveliska (sydkaukasiska) tungomålet georgiska (gruzinska) som kallas kartuli av georgierna (kartveli) själva. Man har ett alldeles eget skriftsystem kallat det mkhedruliska, eller georgiska, alfabetet. De första bekräftade skrifterna på detta alfabets föregångare skrevs ned på 400-talet, emedans det moderna georgiska alfabetet kom i bruk vid 1000-talet. Enligt traditionen så var det dock så tidigt som under 300-talet f.kr. som kungen Parnavaz såg till att ett georgiskt alfabet skapades, denne gjorde även georgiska till det officiella språket. En teori går ut på att det var samma person som skapade det armeniska alfabetet som kontruerade det georgiska såväl som det kaukasiska albanska (inte balkan-albaner) alfabetet. Men det finns även andra teser, t.ex. att det georgiska alfabetet utvecklats parallellt med det grekiska utifrån det feniciska, eller att det kommit direkt från det aramaiska alfabetet. Det äldsta litterära bevarade materialet på georgiska skrevs under 400-talet av Jakob Zurtaweli och har karaktäriserats som ett litterärt mästerverk. Befintligheten av en sådant högkulturellt verk kan klart antyda på att det redan då funnits en någorlunda lång litterär tradition.
Vissa har trott att man skulle kunna knyta baskiskan till de kartveliska målen, men de har icke lyckats väl i sina försök därtill och det kan ju bero på att det icke föreligger ett släktskap dememellan - nu funderar vissa på att istället finna baskiska släktband till nordöstkaukasiskan och/eller nordvästkaukasiskan, men man kommer med största sannolikhet att få samma resultat som de med den kartvelobaskiska hypotesen.
Forngeorgiskan har erhållit en del vokabulära inlån från främst västiranskan, och då främst från parthiska og medelpersiska, men även från östiranskan, bl.a. sarmatiska och alaniska tungomål. Man kan också se att i den gamla georgiska annalen Kartlis Cxovreba, vars äldsta sektion handlar om de tidiga georgiska kungarna och som nedskrevs under 1000-1100-talet, så är namnen på de prekristna härskarna av iransk härkomst, hela 34 stycken. Man har även fått tidiga inlån från hellasiska, armeniska och aramäiska, i senare tider har även arabiska och syriska kulturinfluenser inkommit för att sedan efterträdas av azäriska, och andra turkspråk, ryska och de olika stora europeiska språken.
Gruzinskan har haft en något prioriterad ställning under det sovjetiska väldet och man kunde genomgå ett fullgott akademiskt liv och karriär utan att ens kunna ryska, men ville man vidga sig även utanför den georgiska republiken så var man naturligtvis bättre situerad om man publicerade sig på ryska. Georgiskan har en rik litteraturhistoria att vila sig på, men den lingvistiska produktionen kom igång sent, den georgisk-italienska ordboken utgavs 1629 och 1643 kom en georgisk grammatik som var skriven på latin, emedans den första georgiska grammatiken med georgiska som skriftspråk inte utgavs förrän 1737. En stol i det georgiska språket grundades redan 1854 i St. Petersburg, emedans T’bilisis universitet grundlades 1918. I Georgien, förutöver Abschazien och Ossetien, så skedde all undervisning i skolorna på georgiska - till förtret för de andra minoriteterna.
Georgiskan är dock uppdelad på ett relativt stort antal differenta etniska och språkliga varianter som kan subindelas i olika geospråkliga grupperingar, man räknar det till omkring tretton olika varianter subindelade i västliga, östliga och sydliga grupperingar inom Georgiens gränser och ytterligare några utanför. Bergsvarianterna i Östgeorgien kan exempelvis indelas i trenne grupperingar, vardera bestående utav ett flertal olika geospråkliga varianter, men gemensamt för dem alla är att just dessa bergsmål, som vanligt äro, innehar en hel del arkaismer om man jämför med övrig georgiska, detta gäller speciellt mokheviskan och khevsuriskan.
Ett georgiskt tungomål som har en något udda ställning och som kanske skall klassas som ett eget språk deriverat ifrån georgiskan är judeogeorgiskan som talas av ca. 20 000 georgier. Den skiljer sig från georgiskan genom att man har en mängd hebreiska lånord, men i övrigt verkar det icke skilja nämnvärt om man bortser från att de bor avskiljda från georgisktalande georgier.
Minoriteter
Ett annat språk tillhörande samma språkfamilj är det karvelisk-kolchidska (zaniska) språket megreliska (migreliska) som talas i västra Georgien vid Svarta havskusten av uppemot en halv miljon megreler, men de använder tyvärr georgiskan som skriftspråk. Utifrån toponymiska bevis så har vissa menat att mengreliska en gång taltats i ett vidare område i Västgeorgien. Mingreliskan är i princip uppdelat på tvenne olika geospråkliga varianter, zugdid-smurzaqanskan och senakiskan, vilka också går under benämningen nordväst- respektive sydöstmigreliska; dessa kan senare indelas ytterligare, men inte ens de två klusterna kan anses avvika från varandra speciellt mycket.
Enligt vissa härstammar megrelerna just från det ovan nämnda Kolchi. Hursom så utgjorde man ett självständigt furstendöme åren 1550-1803 då ryssarna annekterade området. Ryssarna ansåg från och med 1930-talet att megrelerna icke var en egen etnisk grupp, utan de innammades med den georgiska majoriteten, man fick många gånger hjälp med denna assimilation utav de migreliska intellektuella som inte fick gå ner i graven.
Nutida Georgien anser dock att migrelerna tillhör en separat folkgrupp, men sammanblandar dem med lazerna och deras lazuriska (chaniska, chanzaniska, chanuriska, tjaniska) språk som också hör till den zaniska undergruppen i de karveliska tungomålen. Detta mål talas av ca. 2000 människor i Georgien, men skriver gör de på det georgiska språket. Lazuriskan talas annars främst i Turkiet och åtfinns bara i en by, Sarpi, i Georgien, men har tidigare varit ett långt större språk i landet, emedans dagens lazuriska befolkning således främst bebor Turkiet, dit de verkar ha flyttat för ungefär tusen år sedan. Georgierna anser dessa språk vara ett med namnet zan, vilket för övrigt är svanernas benämning på megrelierna, emedans lingvister delar upp dem i två språk då de icke är förståeliga sinsemellan, och de ser hellre en gruppindelning bestående utav georgiska och zaniska istället för av svaniska och zaniska.
Det finns ytterligare ett tungomål som tillhör den kartveliska språkfamiljen kallat svanetiska (svaniska, svanuriska, lushnuska). Det är ett skriftlöst språk som talas av sisådär 35 000 personer, men den siffran har några år på nacken (1975) och antalet var redan då i avtagande eftersom språkanvändarna i ökande grad går över till georgiskan. Svanetiska talas i Svanetien som ligger i nordvästra delen av Georgien och som består av bergstrakter där befolkningen lever i traditionella samhällen. Språket används i daglig kommunikation åtminstone inom familjen, men yngre människor har begränsad färdighet i språket. Det finns ehur positiva tecken som tyder på att talarna vill fortsätta att vara en distinkt grupp, ethnonymen är lušnu nin, gentemot georgierna och förutsättningen för detta är givetvis ett bevarande och uppryckande av språkfärdigheterna hos befolkningen. Tungomålet är uppdelat på ett fyrtal olika varianter och kanske ytterligare en där befolkningsunderlaget består av judar som kallar sig lakhamuler. Svanetiskan anses ha divergerat på ett tidigt stadium från de kartveliska språken och är till vissa delar arkaiskt, men har även upptagit influenser utifrån som skapat separata lingvistiska innovationer gentemot övrig kartveliska.
Det finns även ett nordöstkaukasiskt-nachspråk som kallas batsiska (tsova-tusjiska, batsawiska, tushska, batsbisiska, baciska, batsbiitsjiska eller bacbur mot), ‘batsbi’ är den plurala självbenämnda formen. Man har inget skriftspråk, men språket talas av emellan 2500-3000 individer i företrädesevis familjekommunikation i byn Zemo Alvani i nordöstra Georgien - siffran är dock lite snedvriden då det enbart är 20-30 individer som talar genuin batsiska, de resterande talar något slags bats-georgiskt kreolspråk. Batsbierna nyttjar georgiskan som skriftspråk och georgier brukar framhäva att batsbierna är georgier ur kulturell synvinkel. Tsovatusjiska var ett av de första kaukasiska språken som det producerades en grammatik för, då en sådan publicerades 1859.
Ytterligare ett i Georgien befintligt nachspråk är tjetjenska som finns företrätt genom en ytterst distinkt geospråklig variant, kisti, och talas av en liten gruppering. Dagestan-språken finns representerade av lezginskan med 3600 talare och dagestan-lezginska språket udi som framtills helt nyligen även fanns i en by, Oktomberi, i Georgien där de bosatt sig emellan åren 1919-1922 kommande från byn Wartašen i Azärbajdzjan. Udierna anses förövrigt vara ättlingar till de ovannämnda albanerna.
Till den iranska undergruppen tillhöriga språk åtfinns även talare utav kurmandji som främst talas omkring Tbilisi och i dess kurdiska kvarter. De flesta av kurderna ankom så sent som 1918-20 från Turkiet. En hel del av kurderna i Georgien blev förvisade till de centralasiatiska områdena eller Sibirien 1944. Nu finns vissa radiosändningar på kurdiska samt en begränsad möjlighet att studera kurdiska språket.
Andra indoeuropeiska språk som finns är pontiska som ju är av -grekisk art och kallas romeos. Dessa bor främst kring Achara och i Abkhazien och är till antalet omkring 120 000. Pontiskan fick ett stort kulturellt och litterärt uppsving under 1920-talet, vilket under 1930- och 1940-talen förbyttes till ett rejält förtryck och massiva deportationer, av Sovjetunionens pontiska greker deporterades runt 170 000 greker till Sibirien eller Centralasien efter 1936. Efter andra världskriget var det sedan dags igen för de kaukasiska grekerna närhän de i Georgien och Abchazien förestående grekerna drabbades av massgripning då runt 100 000 greps, dessa fick bara några timmar på sig att packa sina tillhörigheter innan det bar iväg över den eurasiatiska slätten. Många dog naturligtvis under dessa strapatser, men de som överlevde fortsatte sitt kulturella liv, och språklig och kulturell föryngring togs vid i Özbäkistan och Kazakstan. När Stalin lämnade det sovjetiska livet så fick de deporterade hellenerna tillstånd att flytta tillbaka, vilket osså de flesta georgiska greker valde att så göra. När inbördeskriget i Abchazien började så valde dock många av grekerna i detta grekiska centra att för gott ge sig av och riktade då istället blickarna mot sitt hävdanspunna hemland som de lämnade för nästan tre tusen år sedan, utan att beakta att deras förfäder som oftast var joner från nu turkiskt kontrollerade områden.
-Slaviskans ryska har uppemot 370 000 parlörer, men de är antagligen i minskande, detsamma gäller ukrainskan med runt 34-50 000 bärare. Det finns även runt 1800 romer i Georgien, ursprungligen tillhörande den –indoariska undergruppen av de indoeuropeiska språken.
Man vet inte hur många -armenisktalande som finns i Georgien, men bara i den sydgeorgiska provinsen Javakheti finns runt 100 000 armenier och i resterande delen utav landet är de antagligen sammanlagt dubbelt eller trippelt så många. Före Sovjets upplösning så fanns även mycket stora ansamlingar armenier i Abchazien och i Tbilisi, den armenska befolkningen i Abchazien har minskat avsevärt sedan självständighetskriget påbörjades där, även om det var en hel del armenier som helhjärtat stödde abchazernas krav. Den georgiska statens influens i provinsen Javakheti är väldigt begränsad och man tyr sig istället mot Armenien i sina förehavanden, inte ens den georgiska valutan nyttjas speciellt frekvent här. De tidiga åren under den georgiska staten genomlevdes i en nationalistisk ton, vilket ledde till att armenska nationalister i Javakheti fick solid grund under fötterna. De flesta nationalister krävde bara regional autonomi, men vissa ville även avlägsna den georgiska staten helt från armenskt territorium. Senare tiders politik har inte varit en lika hård nationalistisk sådan, vilket även skapat mer samvaro emellan de olika regionerna och befolkningarna. Detta kan säkerligen vända ganska snabbt.
Det afroasiatisk-semitisk-centralsemitisk-arameisk-östarameisk-centralöstarameisk-nordöstra-språket nyarameiska (assyriska, aisorski, urmiska, ashuriska) talas av omkring 8000 i Georgien, men är i utdöende i det landet då de flesta talare numera är äldre. Språket har dock en litterär status i Georgien och det är det enda arameiska språk som idag har en sådan priviligerad status, både det hebreiska och arabiska alfabetet har utvecklats ifrån det arameiska som i sin tur utvecklades från det feniciska - samma källa som vi kan spåra vårt latinsk-etrusk-helleniska alfabet ifrån. Språket bör icke förväxlas med det assyriska språk som dock också hörde till den semitiska grenen och talades i Assyrien.
Det finns även ett altaisk-turkisk-kiptjakiskt (nordväst) språk med namnet urumiska som talas i några, kanske tio, byar och språkskillnaderna skall vara ganska stora emellan de olika varianterna. Enligt vissa uppgifter så är åtminstone vissa av dessa urumier av grekisk börd. Även andra turkspråk finns, det till urumiskan närbesläktade tatariska talas av 3000 och azäriska språkas av 250-300 000 i södra Georgien, de sistnämndas antal är dock högst osäkert då utflyttningen är relativt stor.
Förutöver dessa turkspråk finns även meschetiskan som talas av mescheterna som historiskt sett hör hemma i Meschetien som ligger i södra Georgien kring Kurafloden öster om Adzjarien en bit in från svartahavskusten gentemot den turkiska gränsen. Landet hörde dessutom till det Ottomanska riket framtills 1828 när ryssarna tog området i besittning, en mindre del hamnade inom det Ottomanska riket efter Adrianopelavtalet 1829. Mescheterna är inte turkar av börd utan ses som turkifierade samt islamiserade kaukasier.
Mescheterna var till antalet omkring 100-150 000 innan de deporterades till Özbäkistan och Kazakstan 1944, emellan 30-50 000 dog av hunger och andra umbärdanden i samklang eller strax efter deportationen. Anledningen för Stalins deportation låg inte i att de skulle straffas efter någon tysk ockupation då landet aldrig ockuperades av tyskarna utan ses bättre ur synvinklen att man förutspådde proturkiska strömningar och ville förebrå dessa. Nyheten att folket flyttats utsades inte, och till väst kom inte nyheten förrän 1968. De har aldrig blivit tillåtna att återvända till sina gamla områden och nu bor där främst armenier, istället har mescheter i nutid flytt Özbäkistan efter att de blivit utsatta för etniska förföljelser och då främst migrerat till Krasnodarregionen i Ryssland vid Svartahavskusten. Det bor nu cirka 20 000 mescheter i området även om bara en liten minoritet fått de officiella papper de behöver för att så få göra. Den politiska debatten är stundom hätsk mot dem och de beskylls för allehanda påstådda sociomoraliska oegentligheter såsom homosexualitet, narkotikahandel m.m., i vissa fall är detta givetvis sant, i många andra, inte.
De facto självständiga Abchazien samt Sydossetien exkluderas från ovanstående uppradering då de börs behandlas separat, separata som de ju äro.
~
Nu aktuellt i SvD, SvD, DN, DN, DN, Politiken, Politiken, HD, Sydsvenskan, Carl Bildt, kolla även in den intressanta bloggsiten Allt om Georgien
[Denna skrivelse är om Georgien, eftersöker man om Abchazien eller nu aktuella Sydossetien bör länkarna givna beses]
~
Efter det att armenierna övergått till den kristna kyrkan, första att så göra, så låg georgierna inte långt efter då de anno 337 övergick till en kristen statsreligion, tidigare så hade de under långa epoker stått under inflytande av hellener och romare.
Området där dagens Georgien är beläget har minst varit bebott sedan tidig stenålder men det var inte förrän under årtusendet före Jesu födelse som georgiska folk bosatte sig i det tomrum som hade skapats efter assyriernas nedgång. Antikens författare berättar att området var uppdelat på två riken, ett väst- och ett östgeorgiskt, vilka kallades Kolchis och Iberien. Georgierna har allt efter 300-talets religiösa enande behållit sin ortodoxa tro, men en politisk sammanslagning såg ej området förrän under 1100-talet.
Ehuru splittrades området återigen under 1400-talet då de hamnade inom osmansk och persisk maktsfär. På 1700-talet var Georgien uppdelat på ett antal olika furstendömen och några av dessa sökte rysk hjälp för att nå oberoende - detta skulle de dock icke gjort, då den stora grannen i norr under 1800-talet placerade alltmer av området i sin björnfamn. 1801 tog den ryska imperalistiska björnen hand om Östgeorgien emedan Västgeorgien underkuvades under åren 1803-64. Landet blev förvisso förenat men detta under rysk flagg, befolkningen fortsatte att kämpa mot den ryska överhögheten. Man kan här betänka den ryska ‘hjälpen’ mot de de facto självständiga länderna Abchazien samt Sydossetien.
En av de mest kända, ökända, georgierna genom tiderna var Iosif Dzjugasjvili, eller med det namn som han mer passande kallas och med vilket han har gått till historien, Stalin eller ‘stål’. Under det ryska tumultet under revolutionen 1917 så utropade sig Georgien som en oberoende och självständig stat, men det satte den ryska samt röda armén stopp för 1921 då de erövrade området. Många georgier fick sätta livet till från 1921 och framåt under 1930-talet under Stalins och hans hantlangare Berijas terror. Berija var förövrigt megrelier och tillika chef för den hemliga polisen.
1989 hölls en fredlig demonstration för oberoende som dock slogs ned med våld, men 1991 blev landet självständigt efter en folkomröstning. Den politiska situationen blevo dock ej bättre för det eftersom en ny diktator tog makten, men lyckligtvis förlorades den lika snabbt efter ett år av borgarkrig och därefter har något mer stabil ordning rådit även om vissa klara turbulenser skett.
Georgiska
Omkring 4 miljoner av Georgiens invånare, på 4,4 miljoner, talar det kartveliska (sydkaukasiska) tungomålet georgiska (gruzinska) som kallas kartuli av georgierna (kartveli) själva. Man har ett alldeles eget skriftsystem kallat det mkhedruliska, eller georgiska, alfabetet. De första bekräftade skrifterna på detta alfabets föregångare skrevs ned på 400-talet, emedans det moderna georgiska alfabetet kom i bruk vid 1000-talet. Enligt traditionen så var det dock så tidigt som under 300-talet f.kr. som kungen Parnavaz såg till att ett georgiskt alfabet skapades, denne gjorde även georgiska till det officiella språket. En teori går ut på att det var samma person som skapade det armeniska alfabetet som kontruerade det georgiska såväl som det kaukasiska albanska (inte balkan-albaner) alfabetet. Men det finns även andra teser, t.ex. att det georgiska alfabetet utvecklats parallellt med det grekiska utifrån det feniciska, eller att det kommit direkt från det aramaiska alfabetet. Det äldsta litterära bevarade materialet på georgiska skrevs under 400-talet av Jakob Zurtaweli och har karaktäriserats som ett litterärt mästerverk. Befintligheten av en sådant högkulturellt verk kan klart antyda på att det redan då funnits en någorlunda lång litterär tradition.
Vissa har trott att man skulle kunna knyta baskiskan till de kartveliska målen, men de har icke lyckats väl i sina försök därtill och det kan ju bero på att det icke föreligger ett släktskap dememellan - nu funderar vissa på att istället finna baskiska släktband till nordöstkaukasiskan och/eller nordvästkaukasiskan, men man kommer med största sannolikhet att få samma resultat som de med den kartvelobaskiska hypotesen.
Forngeorgiskan har erhållit en del vokabulära inlån från främst västiranskan, och då främst från parthiska og medelpersiska, men även från östiranskan, bl.a. sarmatiska och alaniska tungomål. Man kan också se att i den gamla georgiska annalen Kartlis Cxovreba, vars äldsta sektion handlar om de tidiga georgiska kungarna och som nedskrevs under 1000-1100-talet, så är namnen på de prekristna härskarna av iransk härkomst, hela 34 stycken. Man har även fått tidiga inlån från hellasiska, armeniska och aramäiska, i senare tider har även arabiska och syriska kulturinfluenser inkommit för att sedan efterträdas av azäriska, och andra turkspråk, ryska och de olika stora europeiska språken.
Gruzinskan har haft en något prioriterad ställning under det sovjetiska väldet och man kunde genomgå ett fullgott akademiskt liv och karriär utan att ens kunna ryska, men ville man vidga sig även utanför den georgiska republiken så var man naturligtvis bättre situerad om man publicerade sig på ryska. Georgiskan har en rik litteraturhistoria att vila sig på, men den lingvistiska produktionen kom igång sent, den georgisk-italienska ordboken utgavs 1629 och 1643 kom en georgisk grammatik som var skriven på latin, emedans den första georgiska grammatiken med georgiska som skriftspråk inte utgavs förrän 1737. En stol i det georgiska språket grundades redan 1854 i St. Petersburg, emedans T’bilisis universitet grundlades 1918. I Georgien, förutöver Abschazien och Ossetien, så skedde all undervisning i skolorna på georgiska - till förtret för de andra minoriteterna.
Georgiskan är dock uppdelad på ett relativt stort antal differenta etniska och språkliga varianter som kan subindelas i olika geospråkliga grupperingar, man räknar det till omkring tretton olika varianter subindelade i västliga, östliga och sydliga grupperingar inom Georgiens gränser och ytterligare några utanför. Bergsvarianterna i Östgeorgien kan exempelvis indelas i trenne grupperingar, vardera bestående utav ett flertal olika geospråkliga varianter, men gemensamt för dem alla är att just dessa bergsmål, som vanligt äro, innehar en hel del arkaismer om man jämför med övrig georgiska, detta gäller speciellt mokheviskan och khevsuriskan.
Ett georgiskt tungomål som har en något udda ställning och som kanske skall klassas som ett eget språk deriverat ifrån georgiskan är judeogeorgiskan som talas av ca. 20 000 georgier. Den skiljer sig från georgiskan genom att man har en mängd hebreiska lånord, men i övrigt verkar det icke skilja nämnvärt om man bortser från att de bor avskiljda från georgisktalande georgier.
Minoriteter
Ett annat språk tillhörande samma språkfamilj är det karvelisk-kolchidska (zaniska) språket megreliska (migreliska) som talas i västra Georgien vid Svarta havskusten av uppemot en halv miljon megreler, men de använder tyvärr georgiskan som skriftspråk. Utifrån toponymiska bevis så har vissa menat att mengreliska en gång taltats i ett vidare område i Västgeorgien. Mingreliskan är i princip uppdelat på tvenne olika geospråkliga varianter, zugdid-smurzaqanskan och senakiskan, vilka också går under benämningen nordväst- respektive sydöstmigreliska; dessa kan senare indelas ytterligare, men inte ens de två klusterna kan anses avvika från varandra speciellt mycket.
Enligt vissa härstammar megrelerna just från det ovan nämnda Kolchi. Hursom så utgjorde man ett självständigt furstendöme åren 1550-1803 då ryssarna annekterade området. Ryssarna ansåg från och med 1930-talet att megrelerna icke var en egen etnisk grupp, utan de innammades med den georgiska majoriteten, man fick många gånger hjälp med denna assimilation utav de migreliska intellektuella som inte fick gå ner i graven.
Nutida Georgien anser dock att migrelerna tillhör en separat folkgrupp, men sammanblandar dem med lazerna och deras lazuriska (chaniska, chanzaniska, chanuriska, tjaniska) språk som också hör till den zaniska undergruppen i de karveliska tungomålen. Detta mål talas av ca. 2000 människor i Georgien, men skriver gör de på det georgiska språket. Lazuriskan talas annars främst i Turkiet och åtfinns bara i en by, Sarpi, i Georgien, men har tidigare varit ett långt större språk i landet, emedans dagens lazuriska befolkning således främst bebor Turkiet, dit de verkar ha flyttat för ungefär tusen år sedan. Georgierna anser dessa språk vara ett med namnet zan, vilket för övrigt är svanernas benämning på megrelierna, emedans lingvister delar upp dem i två språk då de icke är förståeliga sinsemellan, och de ser hellre en gruppindelning bestående utav georgiska och zaniska istället för av svaniska och zaniska.
Det finns ytterligare ett tungomål som tillhör den kartveliska språkfamiljen kallat svanetiska (svaniska, svanuriska, lushnuska). Det är ett skriftlöst språk som talas av sisådär 35 000 personer, men den siffran har några år på nacken (1975) och antalet var redan då i avtagande eftersom språkanvändarna i ökande grad går över till georgiskan. Svanetiska talas i Svanetien som ligger i nordvästra delen av Georgien och som består av bergstrakter där befolkningen lever i traditionella samhällen. Språket används i daglig kommunikation åtminstone inom familjen, men yngre människor har begränsad färdighet i språket. Det finns ehur positiva tecken som tyder på att talarna vill fortsätta att vara en distinkt grupp, ethnonymen är lušnu nin, gentemot georgierna och förutsättningen för detta är givetvis ett bevarande och uppryckande av språkfärdigheterna hos befolkningen. Tungomålet är uppdelat på ett fyrtal olika varianter och kanske ytterligare en där befolkningsunderlaget består av judar som kallar sig lakhamuler. Svanetiskan anses ha divergerat på ett tidigt stadium från de kartveliska språken och är till vissa delar arkaiskt, men har även upptagit influenser utifrån som skapat separata lingvistiska innovationer gentemot övrig kartveliska.
Det finns även ett nordöstkaukasiskt-nachspråk som kallas batsiska (tsova-tusjiska, batsawiska, tushska, batsbisiska, baciska, batsbiitsjiska eller bacbur mot), ‘batsbi’ är den plurala självbenämnda formen. Man har inget skriftspråk, men språket talas av emellan 2500-3000 individer i företrädesevis familjekommunikation i byn Zemo Alvani i nordöstra Georgien - siffran är dock lite snedvriden då det enbart är 20-30 individer som talar genuin batsiska, de resterande talar något slags bats-georgiskt kreolspråk. Batsbierna nyttjar georgiskan som skriftspråk och georgier brukar framhäva att batsbierna är georgier ur kulturell synvinkel. Tsovatusjiska var ett av de första kaukasiska språken som det producerades en grammatik för, då en sådan publicerades 1859.
Ytterligare ett i Georgien befintligt nachspråk är tjetjenska som finns företrätt genom en ytterst distinkt geospråklig variant, kisti, och talas av en liten gruppering. Dagestan-språken finns representerade av lezginskan med 3600 talare och dagestan-lezginska språket udi som framtills helt nyligen även fanns i en by, Oktomberi, i Georgien där de bosatt sig emellan åren 1919-1922 kommande från byn Wartašen i Azärbajdzjan. Udierna anses förövrigt vara ättlingar till de ovannämnda albanerna.
Till den iranska undergruppen tillhöriga språk åtfinns även talare utav kurmandji som främst talas omkring Tbilisi och i dess kurdiska kvarter. De flesta av kurderna ankom så sent som 1918-20 från Turkiet. En hel del av kurderna i Georgien blev förvisade till de centralasiatiska områdena eller Sibirien 1944. Nu finns vissa radiosändningar på kurdiska samt en begränsad möjlighet att studera kurdiska språket.
Andra indoeuropeiska språk som finns är pontiska som ju är av -grekisk art och kallas romeos. Dessa bor främst kring Achara och i Abkhazien och är till antalet omkring 120 000. Pontiskan fick ett stort kulturellt och litterärt uppsving under 1920-talet, vilket under 1930- och 1940-talen förbyttes till ett rejält förtryck och massiva deportationer, av Sovjetunionens pontiska greker deporterades runt 170 000 greker till Sibirien eller Centralasien efter 1936. Efter andra världskriget var det sedan dags igen för de kaukasiska grekerna närhän de i Georgien och Abchazien förestående grekerna drabbades av massgripning då runt 100 000 greps, dessa fick bara några timmar på sig att packa sina tillhörigheter innan det bar iväg över den eurasiatiska slätten. Många dog naturligtvis under dessa strapatser, men de som överlevde fortsatte sitt kulturella liv, och språklig och kulturell föryngring togs vid i Özbäkistan och Kazakstan. När Stalin lämnade det sovjetiska livet så fick de deporterade hellenerna tillstånd att flytta tillbaka, vilket osså de flesta georgiska greker valde att så göra. När inbördeskriget i Abchazien började så valde dock många av grekerna i detta grekiska centra att för gott ge sig av och riktade då istället blickarna mot sitt hävdanspunna hemland som de lämnade för nästan tre tusen år sedan, utan att beakta att deras förfäder som oftast var joner från nu turkiskt kontrollerade områden.
-Slaviskans ryska har uppemot 370 000 parlörer, men de är antagligen i minskande, detsamma gäller ukrainskan med runt 34-50 000 bärare. Det finns även runt 1800 romer i Georgien, ursprungligen tillhörande den –indoariska undergruppen av de indoeuropeiska språken.
Man vet inte hur många -armenisktalande som finns i Georgien, men bara i den sydgeorgiska provinsen Javakheti finns runt 100 000 armenier och i resterande delen utav landet är de antagligen sammanlagt dubbelt eller trippelt så många. Före Sovjets upplösning så fanns även mycket stora ansamlingar armenier i Abchazien och i Tbilisi, den armenska befolkningen i Abchazien har minskat avsevärt sedan självständighetskriget påbörjades där, även om det var en hel del armenier som helhjärtat stödde abchazernas krav. Den georgiska statens influens i provinsen Javakheti är väldigt begränsad och man tyr sig istället mot Armenien i sina förehavanden, inte ens den georgiska valutan nyttjas speciellt frekvent här. De tidiga åren under den georgiska staten genomlevdes i en nationalistisk ton, vilket ledde till att armenska nationalister i Javakheti fick solid grund under fötterna. De flesta nationalister krävde bara regional autonomi, men vissa ville även avlägsna den georgiska staten helt från armenskt territorium. Senare tiders politik har inte varit en lika hård nationalistisk sådan, vilket även skapat mer samvaro emellan de olika regionerna och befolkningarna. Detta kan säkerligen vända ganska snabbt.
Det afroasiatisk-semitisk-centralsemitisk-arameisk-östarameisk-centralöstarameisk-nordöstra-språket nyarameiska (assyriska, aisorski, urmiska, ashuriska) talas av omkring 8000 i Georgien, men är i utdöende i det landet då de flesta talare numera är äldre. Språket har dock en litterär status i Georgien och det är det enda arameiska språk som idag har en sådan priviligerad status, både det hebreiska och arabiska alfabetet har utvecklats ifrån det arameiska som i sin tur utvecklades från det feniciska - samma källa som vi kan spåra vårt latinsk-etrusk-helleniska alfabet ifrån. Språket bör icke förväxlas med det assyriska språk som dock också hörde till den semitiska grenen och talades i Assyrien.
Det finns även ett altaisk-turkisk-kiptjakiskt (nordväst) språk med namnet urumiska som talas i några, kanske tio, byar och språkskillnaderna skall vara ganska stora emellan de olika varianterna. Enligt vissa uppgifter så är åtminstone vissa av dessa urumier av grekisk börd. Även andra turkspråk finns, det till urumiskan närbesläktade tatariska talas av 3000 och azäriska språkas av 250-300 000 i södra Georgien, de sistnämndas antal är dock högst osäkert då utflyttningen är relativt stor.
Förutöver dessa turkspråk finns även meschetiskan som talas av mescheterna som historiskt sett hör hemma i Meschetien som ligger i södra Georgien kring Kurafloden öster om Adzjarien en bit in från svartahavskusten gentemot den turkiska gränsen. Landet hörde dessutom till det Ottomanska riket framtills 1828 när ryssarna tog området i besittning, en mindre del hamnade inom det Ottomanska riket efter Adrianopelavtalet 1829. Mescheterna är inte turkar av börd utan ses som turkifierade samt islamiserade kaukasier.
Mescheterna var till antalet omkring 100-150 000 innan de deporterades till Özbäkistan och Kazakstan 1944, emellan 30-50 000 dog av hunger och andra umbärdanden i samklang eller strax efter deportationen. Anledningen för Stalins deportation låg inte i att de skulle straffas efter någon tysk ockupation då landet aldrig ockuperades av tyskarna utan ses bättre ur synvinklen att man förutspådde proturkiska strömningar och ville förebrå dessa. Nyheten att folket flyttats utsades inte, och till väst kom inte nyheten förrän 1968. De har aldrig blivit tillåtna att återvända till sina gamla områden och nu bor där främst armenier, istället har mescheter i nutid flytt Özbäkistan efter att de blivit utsatta för etniska förföljelser och då främst migrerat till Krasnodarregionen i Ryssland vid Svartahavskusten. Det bor nu cirka 20 000 mescheter i området även om bara en liten minoritet fått de officiella papper de behöver för att så få göra. Den politiska debatten är stundom hätsk mot dem och de beskylls för allehanda påstådda sociomoraliska oegentligheter såsom homosexualitet, narkotikahandel m.m., i vissa fall är detta givetvis sant, i många andra, inte.
De facto självständiga Abchazien samt Sydossetien exkluderas från ovanstående uppradering då de börs behandlas separat, separata som de ju äro.
~
Nu aktuellt i SvD, SvD, DN, DN, DN, Politiken, Politiken, HD, Sydsvenskan, Carl Bildt, kolla även in den intressanta bloggsiten Allt om Georgien
3 commenti:
Vilken imponerande artikeln! Man kan njuta av uppsjön av utförlig vetenskaplig information om Georgien och georgiska språk.
Men det finns bara en exakthet jag skulle ville peka på: bacbi eller tzova-tusjiska språk är snarare ingusjisk språk än tjetjensk. Enligt tzova-tusjiska sägner och deras första historiker och etnolog I.Tziskarov härleder deras folk från Gilgos bergen, där "gilgo" är självnamnet av ingusjer. Utöver detta har bacbi språket samma basordförråd som ingusjiskt.
MVH,
Albert, Sundsvall
wow...
Polen stöder Georgien och kommer ge militärt stöd, den polske presidenten är ofta i tibilisi, senast var han med och stödde Sakhasvilli i dennes presidentkampanj mot kommunisterna, officielt demokratisering..,
Den nordöstkaukasiska språkfamiljen delas oftast in i undergrupperingarna som benämns dagestanspråk och nachspråk. Nordöstkaukasiskans dunkla historia har kommit i annan dager sedan en positiv korrelation kunnats göras med hurro-urartesiskan. Dagestanmålen är den största av dessa två grupperingar och består av flertalet tungomål, men där de flesta enbart har ett tusental talare, de största av dessa är avariska och lezginska.
Nachmålen är företrädda av bl.a. tjetjenska och ingusj, samt det språket som häri diskuteras, batsiska. Språket ses som en egen förgrening inom nachspråken (där tjetjenska och ingusjiska ses som en sammanlänkad förgrening) och är inte ömsesidigt förståeligt med någondera av dem, men som Albert så väl framför kan det finnas en närmare hereditär koppling till just ingusjiskan (ghalghajiskan), både i basordförråd som i mytologisk härkomst, detta gör det dock inte till att det inte ingår i nachspråken, utan snarare vidimerar tillhörigheten.
Tackar mycket gott för denna kompletterande samt upplysande kommentar.
Posta un commento