De slutar ju så att säga med samma ord, och en vild gissning är att titeln i denna har något att göra med/betyder "Kaos", vilket jag också får en känsla av i Universum-Universa, trots dess uppenbart organiserade disposition. Jag får också känslan av att detta kaos i båda skrivelserna är något positivt, något förnyande - för även om jag inte vet betydelsen av "Sarvabîja", som ju utgör första raden ovan, så är ju innehållet i skrivelsen med denna titel något blomstrande, som leder till alltets fulländning.
"Universum - sacrala et naturalia" framhåller att det skulle vara såväl gudomlig som biologisk idioti om vi var allena i vårt universum, och här tycks tanken gå ännu längre, med den plurala formen "Universa" - som skulle kunna syfta på teorin om ett universum parallellt med vårt eller tanken att det skulle kunna finnas "ett oändligt antal dimensioner".
De två första raderna, speciellt då den andra, vilar dock fortfarande i gåtfullhetens dimma. De har med all säkerhet någon inbördes relation som på ett snyggt sätt leder fram till parallelltanken (eller oändlighetstanken) i slutraden. Texten benämns ju som "haiku" och då brukar en viss inbördes ordning, speciellt vändningen i slutraden, vara aktuell. "Erotiku" länkas också till sammanhanget, och precis som naturen kan ses som erotisk, kan ju även rymden det, speciellt med dessa teorier om det befruktande panspermia. Men för att återkomma till haikuformen, så är de (för mig) fördolda första raderna säkert del av någon av haikuns underfundigheter - frågan är bara vilken. Som en kunnig poet precis beskrivit det för mig i en diskussion om haikuns kännetecken:
"Den första raden kan vara en tidpunkt. Den andra raden kan vara en iakttagelse. Den sista raden kan vara en jämförelse."
Det är som sagt en möjlig modell av flera, och även om du sällan skriver strikt enligt några regelbegränsningar, brukar vartenda ord ändå vara noga övervägt, speciellt i de minimalistiska texterna. Tackar för läsningen - väldigt intressanta länkar också.
Jag gjorde ett nytt försök, varvid jag dock ganska snart halkade in på något som förmodligen är ett sidospår, men då jag i din poesi i sin helhet ingalunda uppfattar det som något sidospår utan tvärtom centralt, så följer jag det trots att det förmodligen inte var den ursprungliga tanken med texten:
Χάος är som sagt ett ord som från början betydde något annat än vad det betyder idag. Det stod för oförutsägbarhet, den första tomheten, rymden. En början på något, som jag uppfattar det. En början som leder vidare till något som inte är helt förutsägbart. "Kaosteorin kallas också, lite otympligt, teorin om dynamiska, icke-linjära system. Exempel på ett sådant system är vädret; ett komplicerat, naturligt system som inte kan förutsägas mer än någon dag i förväg" (http://paranormal.se/topic/kaosteorin).
Det är i denna början, denna första tomhet, som sidospåret kommer in - Gudinnan, som ju däremot känns central i din poesi. Gudinnan kan till exempel stå för kaos och förändring:
"Gudinnans sång
Jag är kaos och förändring. Jag är impulsen, inspirationen och gärningen. Jag är valet och vägen. Jag är skapare, välgörare och förgörare. Jag är allomfattande och innefattar allt" (http://paranormal.se/topic/gudinna.html)
Det stämmer bra in med den första tomheten, som sedan följs av big bang, impulsen, inspirationen, gärningen - det oförutsägbara och komplicerade som samtidigt är det fruktbara som skulle kunna vara, eller leda till, Sarvabîja, alltets säd. Det grekiska πάνσπέρμα är fortfarande dold för mig men ska ha en betydelse som liknar sanskrits sarvabîja, och detta fruktbara leder fram till det flerdimensionella slutet, vniversa, det slut som från början inte var förutsägbart, och som nu är komplext bortom vår förståelse, så som Gudinnan ofta sägs vara. I verkligheten fortsätter skeendet; universum utvidgar sig hela tiden.
(Jag vet att det finns kulturella anspelningar bakom särskilt andra och tredje raden, med deras olika språk, någon genomtänkt finess som jag inte ser, och får lämna tillsvidare).
Nu svävar nämligen denna bild av Gudinnan över hela dikten, som en stor kosmisk själ, oförutsägbar, gåtfull, flerdimensionell och ständigt växande. Man kan relatera den till Sunyâtâ och experimenten som nu görs, i ett minimum, med krafter som vissa befarar blir för stora för oss att hantera, så att de kan leda till tomheten,och man kan naturligtvis även relatera den till icketankens värld, då vi egentligen inte fullt ut kan tänka oss dessa krafter.
2 commenti:
Denna länkas alltså till Sarvabîja, och det ligger naturligtvis också nära till hands att se samband med denna:
Universum
~
uni-vers
~
un-vers
~
*Poff*
~
na-vers
~
a-vers
~
Universa
De slutar ju så att säga med samma ord, och en vild gissning är att titeln i denna har något att göra med/betyder "Kaos", vilket jag också får en känsla av i Universum-Universa, trots dess uppenbart organiserade disposition. Jag får också känslan av att detta kaos i båda skrivelserna är något positivt, något förnyande - för även om jag inte vet betydelsen av "Sarvabîja", som ju utgör första raden ovan, så är ju innehållet i skrivelsen med denna titel något blomstrande, som leder till alltets fulländning.
"Universum - sacrala et naturalia" framhåller att det skulle vara såväl gudomlig som biologisk idioti om vi var allena i vårt universum, och här tycks tanken gå ännu längre, med den plurala formen "Universa" - som skulle kunna syfta på teorin om ett universum parallellt med vårt eller tanken att det skulle kunna finnas "ett oändligt antal dimensioner".
De två första raderna, speciellt då den andra, vilar dock fortfarande i gåtfullhetens dimma. De har med all säkerhet någon inbördes relation som på ett snyggt sätt leder fram till parallelltanken (eller oändlighetstanken) i slutraden. Texten benämns ju som "haiku" och då brukar en viss inbördes ordning, speciellt vändningen i slutraden, vara aktuell. "Erotiku" länkas också till sammanhanget, och precis som naturen kan ses som erotisk, kan ju även rymden det, speciellt med dessa teorier om det befruktande panspermia. Men för att återkomma till haikuformen, så är de (för mig) fördolda första raderna säkert del av någon av haikuns underfundigheter - frågan är bara vilken. Som en kunnig poet precis beskrivit det för mig i en diskussion om haikuns kännetecken:
"Den första raden kan vara en tidpunkt.
Den andra raden kan vara en iakttagelse.
Den sista raden kan vara en jämförelse."
Det är som sagt en möjlig modell av flera, och även om du sällan skriver strikt enligt några regelbegränsningar, brukar vartenda ord ändå vara noga övervägt, speciellt i de minimalistiska texterna. Tackar för läsningen - väldigt intressanta länkar också.
Jag gjorde ett nytt försök, varvid jag dock ganska snart halkade in på något som förmodligen är ett sidospår, men då jag i din poesi i sin helhet ingalunda uppfattar det som något sidospår utan tvärtom centralt, så följer jag det trots att det förmodligen inte var den ursprungliga tanken med texten:
Χάος är som sagt ett ord som från början betydde något annat än vad det betyder idag. Det stod för oförutsägbarhet, den första tomheten, rymden. En början på något, som jag uppfattar det. En början som leder vidare till något som inte är helt förutsägbart. "Kaosteorin kallas också, lite otympligt, teorin om dynamiska, icke-linjära system. Exempel på ett sådant system är vädret; ett komplicerat, naturligt system som inte kan förutsägas mer än någon dag i förväg" (http://paranormal.se/topic/kaosteorin).
Det är i denna början, denna första tomhet, som sidospåret kommer in - Gudinnan, som ju däremot känns central i din poesi. Gudinnan kan till exempel stå för kaos och förändring:
"Gudinnans sång
Jag är kaos och förändring.
Jag är impulsen, inspirationen
och gärningen.
Jag är valet och vägen.
Jag är skapare, välgörare
och förgörare.
Jag är allomfattande
och innefattar allt"
(http://paranormal.se/topic/gudinna.html)
Det stämmer bra in med den första tomheten, som sedan följs av big bang, impulsen, inspirationen, gärningen - det oförutsägbara och komplicerade som samtidigt är det fruktbara som skulle kunna vara, eller leda till, Sarvabîja, alltets säd. Det grekiska πάνσπέρμα är fortfarande dold för mig men ska ha en betydelse som liknar sanskrits sarvabîja, och detta fruktbara leder fram till det flerdimensionella slutet, vniversa, det slut som från början inte var förutsägbart, och som nu är komplext bortom vår förståelse, så som Gudinnan ofta sägs vara. I verkligheten fortsätter skeendet; universum utvidgar sig hela tiden.
(Jag vet att det finns kulturella anspelningar bakom särskilt andra och tredje raden, med deras olika språk, någon genomtänkt finess som jag inte ser, och får lämna tillsvidare).
Nu svävar nämligen denna bild av Gudinnan över hela dikten, som en stor kosmisk själ, oförutsägbar, gåtfull, flerdimensionell och ständigt växande. Man kan relatera den till Sunyâtâ och experimenten som nu görs, i ett minimum, med krafter som vissa befarar blir för stora för oss att hantera, så att de kan leda till tomheten,och man kan naturligtvis även relatera den till icketankens värld, då vi egentligen inte fullt ut kan tänka oss dessa krafter.
Posta un commento