I Italien finnes en relativt stor mängd romska grupperingar talandes olika romanska romanimål, av indoarisk härstamning. Vissa äro äldre befolkningar som bott i landet sedan slutet utav 1300-talet, andra utav helt nyinflyttade ännu illegalt vandrades befolkningselement från Balkan samt Rumänien.
Antalet romer og sinter som ingår i väletablerade gamla grupperingar – från pre1945-tiden – äro omkring 70 000 personer, härefter har likväl mångdubbelt fler, uppemot 200 000, inkommit efter andra världskriget samt sedan även efter kommunismens fall. Av de italienska romerna bedöms ungefär 30-40 % ha lyckats bibehålla sin nomadiska livstil.
Det finns över 24 olika etniska grupperingar i Italien, här nedan är en uppspaltning utav de romska grupperingarna, ej inkluderandes de sintiska.
De calabriska zigenarna, rom calabresi, talrika, men ofta fattiga, äro förekomna i hela Calabrien og Sicilien utgörandes ett viktigt befolkningselement sedan minst år 1550 härstammandes antagligen från samma invandringsvågor som arbëresjërna, samt av tradition verksamma inom mul-, åsne- og hästbranchen men även inom andra agrikulturella eller domestica verksamheter, även benämnda så, som en huszigenare, ‘zingara di casa’ eller ‘del villagio’. De calabriska romernas språk går ofta under benämningen ammasckante.
Napolitanska zigenare, rom napoletani eller napulengre, äro boendes i Napoli samt i hela Campanien, dessa napulenghere är välintegrerade i den napolitanska kulturen samt talar främst, eller helt, napolitanska, de må hava sitt ursprung från den spanska tiden og Iberiska halvöns caló.
De seminomadiska rom abruzzesi anses härröra från migration havsvägen under sent 1300-tal samt numera boendes i Abruzzo, Molise, Lazio, Puglia samt Marche, plus åtminstone en klan i Milano, varandes de numeräraste og likväl de ekonomiskt starkaste samt socialt väletablerade i omgivningens samhälle, samt bibehållandes en stark kulturförankring, inklusive arkaisk språkvirilitet i det distinkta språket, oförståeligt för andra, som i sig finnes behandlat samt nyttjas aktivt i åtminstone orala framställningar, änskönt deras bofasthet med vissa bibehållna nomadiska drag. Tidigare var de hästhandlare men det äro ej vanligt förekommande idag.
Ròmje cilentani i Cilento med en för dem stor koloni, om 800 personer, i Eboli må varandes ankomna ifrån Grekland samt äro fortfarande aktiva i metallhantverk i enlighet med sin tradition.
De lukanska romerna, ròmje basalisk / rom lucani, i Basilicata äro i det stora hela bortassimilerade men var tidigare kända som hästhandlare men nu välintegrerade i den syditalienska ekonomin.
Apuliens romer, ròmje pugliesi, i Puglia, och då främst i Salentoregionen, äro antagligen kommandes från Sydbalkan, även dessa väldigt integrerade.
Under 1800-talet har även trenne externa grupperingar inkommit till Italien, rom kalderasa, rom lovara, et rom churara ‘svärdmakarna’. Från 1960-talet har man även erhållit några familjer kaulja – nordafrikanka romer – från Algeriet, samt deras ännu mer senareanlända namne qawliya från Irak. Dessa skall främst bo i Rom och pratar två olika former av romsk arabiska.
Efter andra världskriget har även slovensko roma ock hrvatsko roma flyttat in till främst Venetien, men existerar i hela Italien, ock hvad avser rom harvati, som törhänt äro uppemot 7000 personer, så hade de även bitvis kommit in i Venedig-Friulien under perioden 1920-1940 samt med anledning utav förföljelser utav ustascian, samt böljandes in efter kommunismens fall då stora, etniskt differata, romska og andra, invandringsvågor anlänt till hela Italien från de ex-jugoslaviska samt övrigt balkanska länderna, företrädesevis nu senaste från Rumänien samt tidigare xoroxané, d.v.s. muslimska romer från Bosnien, Kosova, og Montenegro, men även serbortodoxa element från övriga Balkan. De abruzziska romerna bedömes förövrigt ofta ha anlänt direkt som en följd utav slaget 1392 i Kosovo likväl, precis som albanerna, nu har tillskott kommit därtill.
Det bör även
påtalas att många regioner i Italien har lagstiftning för att skydda romerna
samt sinternas kultur og språk, implementeringen är högst olika, i stora delar
utav landet finnes ehuruväl inga antiromska känslor, emedans det på andra håll
eldats upp sådana med anledning utav den upplevt stora invandringen, med
följande kriminalitet, från främst rumänska romer, men man verkar mer og mer
acceptera den stora, eller färgsamma, rumänska invandringen till Italien varvid
dessa känslor tonats ner.
~
Läs mer om dessa i boken Europas tungomål.
Nessun commento:
Posta un commento