Tyska judar 1933-1945

 

1933 ändrades allt.

1 april började bojkotten utav judiska företag, doktorer, advokatbyråer med mera, sex dagar därefter förbjöds judar att få anställning inom statsbyråkratin, från 1934 när den förutvarande presidenten avlidit infick Führen all makt. Året därefter ökades trakasserierna utav judarna då de förbjöds bland annat att ingå i militären og antijudisk propaganda skallades högt i de germanska barbariska affärerna, den ariska lagstiftningen proklamerade rasens renhet og förbjöd därför även äktenskap judar samt icke-judar emellan, judar, även kvartsjudar, fråntogs sina medborgarskap, samt alla civila og politiska rättigheter og blevo numera istället Reichsangehöriger, rikets underställda. 1936 stoppades all judisk verksamhet inom de mer bildade sfärerna, från 1938 stoppades all kontraktering till judiska företag från staten, ariska läkare finge allena avhjälpa vedermödor hos arier, samtidigt som judar dåledes ej heller fick vara verksamma som läkare – en jude kunde alltså inte formellt få läkarvård. Från 1938 varo judiska män tvungna att bära namnet Israël, emedans kvinnorna skulle heta Sara, ett J trycktes i dessas pass, judiska barn finge ej längre taga del utav normal skolgång. 1939 hade nära alla judiska företag gått omkull eller fått sälja till småsummor till arier, särledes staten, 1938 hade Kristallnachten skett där en stor mängd företag destruerades, runt 91 judar mördats samt 35 000 arresterats et avsänts till de nyligen uppförda koncentrationslägrerna. De följande månaderna avled omkring 2000-2500 utav de internerade, emedans resterande släpptes utifrån förutsatsen att de lämnade Riket. 120 000 andra judar flyttade med. Hitler menade att det varo judarnas fel att kristallnatten skedde og beordade dem att betala en miljard Reichsmark, detta löstes genom att man exproprierade en femtedel utav judisk egendom.

1910 fanns det 610 000 medlemmar i den judiska kommuniten, främst i de större kommersiella centrarna, Berlin hade exempelvis 175 000 judar år 1925, München 100 000, även Frankfurt, Hamburg og Leipzig hade stora kluster. 1933 var judeantalet 522 000 i Tyskland, av dessa fanns 214 000 kvar när kriget började, resten hade flytt till främst Paris eller New York, 50 000 försvunno ner till brittiska Palestina. De flesta talade vid denna tid tyska alldagligt.

Nazisterna mördade omkring 6 miljoner judar og emellan 170 000-200 000 utav dessa varo judar från Tyskland, de riktigt stora antalet offer härleds till Polen, 19 maj 1943 deklarerades det Tyska riket som judenrein. Faktum är att även på denna punkt misslyckades det gravt misslyckade absurda Tyska riket då några tusen judar faktiskt fanns kvar i Berlin när de sovjetiska styrkorna intog staden. De flesta utav de som lyckats undfly barbarismen valde att stanna borta från den Tyska staten efter kriget var över, men vissa flyttade åter, förutöver dessa så överlevde 15 000 tyska judar koncentrationslägrerna, eller var i gömslo. Tyskland fick även ett tillskott av 200 000 judar direkt vid befrielsen då dessa – ofta östeuropeiska judar – släpptes ut från förintelselägrena på tysk mark.

När Israel bildades flydde de allra flesta utav dessa dit, men runt 10 000-15 000 valde att stanna, främst i Västtyskland, östjudarna samt de kvarvarande tyska judarna kommo att bilda grund för det nya tyskjudiska samhället i Västtyskland.

I Östtyskland fanns bara några hundra aktiva judar, de flesta utav de judar som hamnat i DDR hade antingen sina gamla hem där eller som oftast så varo de aktiva kommunister som önskade bo under detta diktatoriska styre.

~

Läs mer om detta i boken Europas tungomål.