Språkproblemens Belgien - med Bryssel i dess mitt

Språksituationen i Belgien är speciell och nederländskan blev inte erkänt som ett statsspråk förrän 1923, detta i sig ett pålagt språk på de naturliga sydnederländska språken man talar i Belgien - grundlagen översattes ej för publicering förrän 1967. Men för närvarande är politiken att varje kommun eller provins skall ha ett av de två språken som officiella, valet står då emellan nederländskan och franskan, emedans det smått företrädda tyska språket allena får företrädas i ett område, emedans Bryssel är tudelat og därmed ett undantag.

Det var åren 1962-63 som gränserna emellan Vallonien og Flandern fastställdes. När man skulle fastställa språktillhörigheten och ha detta som grund för geopolitisk tillhörighet så stötte man ehuru på vissa problem. Brussel lät man bli det enda bilinguella området i det språkligt splittrade Belgien, just i Bryssel så spelar ehuruväl franskan ofta rollen som cultuurtaal även för flamländare.

Det bilinguella Bryssel sträcker sig över ett område av 19 kommuner, men franskspråkiga barn kan i ytterligare 6 kommuner i det vlaamstaliga Brabant åtnjuta privilegiet i att få gå i franskspråkiga skolor, hvilket inte är fallet i övriga Belgien, där språkrättigheten ej följer individen, utan är fast i marken, Sprach und Boden. Så fast att husgrunder nästintill fått flyttats.

Den brysselska byggnationen som är i ständigt växande är även den ett igånghållande problem, då staden kommit att bli en fransk språkö i ett brabantiskt hav, en språkö som snart kan bli en halvö då det språkligt sätt håller på att växa ihop med Vallonien och dess franskspråkiga Brabant, hvilket å sin sida skulle lösa upp vissa mentala betänkningar kring språkgeografin, vi fåom se om det sedan även smittar av sig på politiken, historiken täljer annat.

~

Läs mer om detta i boken Europas tungomål.