Sefardernas öden i Bulgarien - Europas tungomål CDLXII

Även det –iberoromanska språket ladino (se Turkiet) har historisk börd i Bulgarien som en efterlämning utav det ottomanska väldet och den utvisning från Spanien som skedde i slutet av fjortonhundratalet. Under slutet av 1800-talet var ungefär en procent av Bulgariens befolkning judar, främst boende i urbana lokaliteter, varav 96 % talade judeokastiljanska. Judeokastiljanskans vitalitet bevisas genom att det emellan 1880 og 1932 fanns fler än 50 nyhetstidningar på språket, emedans sju istället skrevs på semitiskans hebräiska. Bulgariskan spred sig ehuru og 1934 menade nästan 40 % av judarna att de vanligtvis talade bulgariska, även om kunskap om spanjolska bibehållits av de allra flesta. I Bulgarien hade sefarderna kunnat leva relativt ostört utan problem framtills nazisternas framgång i Europa och man räknar att det fanns nära 50 000 judar i landet 1940, varav över hälften i Sofia. Mer direkt kännedom om planerna på den slutgiltiga lösningen fick de bulgariska judarna 1942 när det planlades att alla judar skulle deporteras och deras tillgångar beslagtas. Man började dock med att låta judarna bära den gula symbolen, samtidigt som judiska hem samt affärer skulle utmärkas. För majoriteten utav judarna bleve det således strängare tider, trots att en del ekonomiskt gingo ihop med icke-judar, varvid tillgångarna kunde räddas. De apartheidiska lagarna genomfördes ej heller alltid rigoröst och producören av de gula symbolerna hade uppenbarligen ej ett speciellt effektivt produktionssystem. Självfallet blev judar överrepresenterade i motståndsrörelserna och det första partisanska attentatet mot den protyska regimen genomfördes utav en jude, i antal räknat var det 400 judar som ingick i motståndsrörelsen som bestod av alltsomallt 10 000 personer, judarnas proportionella antal är fyra gånger högre än för övrig befolkning. Efter tyska påtryckningar överenskom att Bulgarien skulle skicka 20 000 judar österut. I den ursprungliga texten noteras att judarna skulle tas från Thrakien og Makedonien, hvilket är samstämmigt med hur man främst gjorde i Vichyregimens Frankrike, där man först plockade judar som ansågs som främlingar i landet och helst inte rörde de som ansågs som medborgare; i de nämnda områdena fanns ehuru ‘enbart’ 12 000 judar, varvid man kan konkludera att den bulgariska regimen även tänkte deportera runt 8000 av sina egna medborgare. Önskat antal infångades i det ockuperade Thrakien och deras slutgiltiga öde är okänt, änskönt välkänt, stundom därefter varde det de makedonska judarnas tur, där även de flesta härifrån finge åka till Treblinka för att aldrig mera få blinka, något hundratal nyttofulla makedonska judar släpptes ehuruväl utav den bulgariska regimen. 8400 bulgariska judar listades för deportering, men den blev lyckligtvis ej av på grund utav olika politiska omständigheter. Den kommunistiska ‘solidaritets’-eran som följde var heller ej speciellt tolerant mot judeelementet, utan under början av 1950-talet forcerades judar att migrera till Turkiet, då de sågs som en ottomansk efterlämning. De flesta valde istället att flytta till Israel efter att detta skapats, inom tre år efter att detta hände hade kanske uppemot 45 000 judar flytt landet. Efter den massiva flytten uppskattas det att det fanns emellan 5000-7000 judar kvar i Bulgarien.

~

Axat från boken Europas tungomål