mercoledì 4 dicembre 2013

Klassisk arabiska og Nyarabiska språk - Arabiska dialekter - Europas tungomål CCCXV


Studiet av de geospråkliga varianterna av arabiska haver många gånger visat sig vara ett känsligt område, men redan under 1500-talet fanns ett intresse av den lexikala regionalismen, hvilket utmynnade i lexikonet Daf‘ al-’işr ‘an kalām ’ahl Mişr som både rekorderar samt till viss del även försvarar den egyptiska arabiskan. De europeiska före detta kolonialmakterna har viss del i att det finnes en agitation mot de geospråkliga varianterna eftersom de till viss del lado prioritet hos dem, bland annat så förbjöd Frankrike utlärandet av klassisk arabiska i Algeriet och ersatte den med algeriska, britterna i Egypten stödde utvecklandet og nyttjandet av det latinska alfabetet, istället för det arabiska, i skrivandet av egyptoarabiskan. När de arabiska länderna vunnit suveränitet, så ansågo man att standardarabiskan var det nationella språket för alla araber och den bleve härvid en stöttepelare för den panarabiska nationalismen, qawmiyya, emedans nyttjandet av det lokala tungomålet såges som regionalistiskt, ’iqlīmiyya, men vissa länder, däribland Egypten, anammade mer än andra det talade språket och såge det som en viktig ingrediens i den nationella identiteteten, wataniyya. Bland annat brukade Nasser påbörja sina tal till nationen på klassisk arabiska för att sedan övergå till det språk som folket förstodo, detta förfarande hade han ehuru ej när han talade utrikes. Det är även intressant att påpeka att det inte bara äro egyptiska politiker som för sig på sitt eget språk, utan även intervjuer med religiösa auktoriteter föres ofta på vulgärarabiska, efter en kort inledning på koranens språk. Man skall ehuru ej skylla allt för mycket på européerna, då den klassiska arabiskans nästan totala hegemoni ändå antagligen ej hade brutits oavsett om européerna ägnat sig åt denna subversiva politik eller ej. Hursomhelst så äro kännedomen om de olika varianterna på ett primitivt stadium och det finnes exempelvis inga geospråkliga kartor över de flesta varianter, viss täckning synliggöres ehuruväl gällandes Egypten, Nordjemen, Syrien samt Libanon, men annars äro det relativt vitt på kartorna, hvilket får anses vara beklagligt samt rent ut sagt dåligt. Vissa brukar överlag karaktärisera de arabiska stadsdialekterna som relativt homogena i hela arabvärlden, men detta är ett katastrofalt missgrepp om situationen. En mer geospråkligt erkännande uppdelning är den som delar in nutidens arabiska i väst- og östarabiska. De östarabiska varianterna inkluderar i princip alla arabiska varianter från Egypten og österut, inklusive den lilla isolerade spillran som finnes på Cypern. Till östarabiska anses även de flesta varianter som talas i Sudan, Tchad och till og med Nigeria tillhöra. Västarabiskan inkluderar således de språk som finnes väst om Egypten, inklusive de numera utdöda europeiskarabiska språken andalusisk arabiska samt siculoarabiska och den fullt levande maltesiskan som verkar vara knuten till tunisisk arabiska. Skillnaderna emellan väst- og östarabiska åtfinnes på alla områden inom de lingvistiska sfärerna, de västarabiska tungomålen haver exempelvis erfått influenser från berbiskt og kushitiskt håll. Huru många arabiska språk det finnes framkommer heller ej ur befintlig litteratur och forskning om de talade språken, d.v.s. de riktiga språken, äro i många områden relativt tabubelagt. Det finnes ehuru både gemensamma som differata drag hos de olika arabiska språken och de gemensamma dragen har kommit att bli ett minerat område. Den klassiska arabiska synen är att språket på den arabiska halvön var homogent, förutöver sydarabiskan, före erövringen av de nya områdena och att de befolkningslager som lämnade den halvön för de nya områdena talade således samma språk, hvilket bibehullos i de nya områdena, detta står till viss del för de gemensamma dragen. De erövrade folken övergingo så småningom till arabiska, men lärde sig ej detta fullt ut, utan gav språket lokal karaktär, hvilket förklarar differenserna emellan språken. Denna utveckling var ehuru de islamska förkämparna tvungna att snabbt motstrida då de heliga orden eljes vordo oförståeliga, detta ger återigen en påyvling av gemensamma drag i språken. En annan tes är att olika geospråkliga varianter var bestående på den arabiska halvön, men att ett koinespråk skapades i de militära leden för att underlätta kommuniceringen soldater emellan; detta hava lett till att vissa gemensamma drag åtfinnes i dagens nyarabiska språk som således kan härledas till en gemensam källa, emedans differenserna beror på vanlig språkutveckling plus substratsituationen som blivit rådande på flertalet av de ställen som arabiskan kommit till. Faktumet att den arabiska immigrationen till de olika områdena skett i vågor motsäger naturligtvis denna tes. En tredje tes tager hänsyn till detta, hvilket är en del i förklaringen till att differenser finnes emellan språken, andra äro då substrat samt normal utveckling, emedans de befintliga likheterna emellan språken kan förklaras i og med att den normala språkutvecklingen hålles tillbaka på grund utav ideliga homogeniseringsprocesser och bibehållandet utav den klassiska arabiskan i det skriftliga mediumet. Prestigedialekters influenser på övriga havandes osså en homogeniserande effekt. De olika kulturella, ekonomiska, politiska eller övriga centra haver som normalt äro stort inflytande på övriga områden i dess närhet, eller ibland även i dess fjärrhet, såsom fallet är för kairoitiskan. Att tilläggas till detta är att även flera av städerna i arabvärlden har genomgått en snabb urbanisering under 1900-talet, hvilket lett till en stor mix av olika varianter. I Irak har exempelvis gilit-varianten hos Bagdads muslimer blivit prestigemålet, hvilket är ett språk som blivit sekundärt beduiniserat, detta även om vissa landsbygdsvarianter i vissa hänseenden legat närmare det klassiska språket, hvilket bland annat språknyttjandet av Saddam Hussein visade, då han övergick till denna istället för att tala sitt eget modersmål från Tikrit som ingår i en helt annan geospråklig fålla.




















~

Axat från boken Europas tungomål.


~~~Fem år sedan~~~


~

Nessun commento: