Studiet av de
geospråkliga varianterna av arabiska haver många gånger visat sig vara ett
känsligt område, men redan under 1500-talet fanns ett intresse av den lexikala
regionalismen, hvilket utmynnade i lexikonet Daf‘ al-’işr ‘an kalām ’ahl Mişr som både
rekorderar samt till viss del även försvarar den egyptiska arabiskan. De
europeiska före detta kolonialmakterna har viss del i att det finnes en
agitation mot de geospråkliga varianterna eftersom de till viss del lado
prioritet hos dem, bland annat så förbjöd Frankrike utlärandet av klassisk
arabiska i Algeriet och ersatte den med algeriska, britterna i Egypten stödde
utvecklandet og nyttjandet av det latinska alfabetet, istället för det
arabiska, i skrivandet av egyptoarabiskan. När de arabiska länderna vunnit
suveränitet, så ansågo man att standardarabiskan var det nationella språket för
alla araber och den bleve härvid en stöttepelare för den panarabiska
nationalismen, qawmiyya, emedans nyttjandet av det lokala tungomålet
såges som regionalistiskt, ’iqlīmiyya, men vissa länder, däribland Egypten,
anammade mer än andra det talade språket och såge det som en viktig ingrediens
i den nationella identiteteten, wataniyya. Bland annat brukade Nasser
påbörja sina tal till nationen på klassisk arabiska för att sedan övergå till
det språk som folket förstodo, detta förfarande hade han ehuru ej när han
talade utrikes. Det är även intressant att påpeka att det inte bara äro
egyptiska politiker som för sig på sitt eget språk, utan även intervjuer med
religiösa auktoriteter föres ofta på vulgärarabiska, efter en kort inledning på
koranens språk. Man skall ehuru ej skylla allt för mycket på européerna, då den
klassiska arabiskans nästan totala hegemoni ändå antagligen ej hade brutits
oavsett om européerna ägnat sig åt denna subversiva politik eller ej.
Hursomhelst så äro kännedomen om de olika varianterna på ett primitivt stadium
och det finnes exempelvis inga geospråkliga kartor över de flesta varianter,
viss täckning synliggöres ehuruväl gällandes Egypten, Nordjemen, Syrien samt
Libanon, men annars äro det relativt vitt på kartorna, hvilket får anses vara
beklagligt samt rent ut sagt dåligt. Vissa brukar överlag karaktärisera de
arabiska stadsdialekterna som relativt homogena i hela arabvärlden, men detta
är ett katastrofalt missgrepp om situationen. En mer geospråkligt erkännande
uppdelning är den som delar in nutidens arabiska i väst- og östarabiska.
De östarabiska varianterna inkluderar i princip alla arabiska varianter från
Egypten og österut, inklusive den lilla isolerade spillran som finnes på
Cypern. Till östarabiska anses även de flesta varianter som talas i Sudan,
Tchad och till og med Nigeria tillhöra. Västarabiskan inkluderar således de
språk som finnes väst om Egypten, inklusive de numera utdöda europeiskarabiska
språken andalusisk arabiska samt siculoarabiska och den fullt levande
maltesiskan som verkar vara knuten till tunisisk arabiska. Skillnaderna emellan
väst- og östarabiska åtfinnes på alla områden inom de lingvistiska sfärerna, de
västarabiska tungomålen haver exempelvis erfått influenser från berbiskt og
kushitiskt håll. Huru många arabiska språk det finnes framkommer heller ej ur
befintlig litteratur och forskning om de talade språken, d.v.s. de riktiga
språken, äro i många områden relativt tabubelagt. Det finnes ehuru både
gemensamma som differata drag hos de olika arabiska språken och de gemensamma
dragen har kommit att bli ett minerat område. Den klassiska arabiska synen är
att språket på den arabiska halvön var homogent, förutöver sydarabiskan, före
erövringen av de nya områdena och att de befolkningslager som lämnade den
halvön för de nya områdena talade således samma språk, hvilket bibehullos i de
nya områdena, detta står till viss del för de gemensamma dragen. De erövrade
folken övergingo så småningom till arabiska, men lärde sig ej detta fullt ut,
utan gav språket lokal karaktär, hvilket förklarar differenserna emellan
språken. Denna utveckling var ehuru de islamska förkämparna tvungna att snabbt
motstrida då de heliga orden eljes vordo oförståeliga, detta ger återigen en
påyvling av gemensamma drag i språken. En annan tes är att olika geospråkliga
varianter var bestående på den arabiska halvön, men att ett koinespråk skapades
i de militära leden för att underlätta kommuniceringen soldater emellan; detta
hava lett till att vissa gemensamma drag åtfinnes i dagens nyarabiska språk som
således kan härledas till en gemensam källa, emedans differenserna beror på
vanlig språkutveckling plus substratsituationen som blivit rådande på flertalet
av de ställen som arabiskan kommit till. Faktumet att den arabiska
immigrationen till de olika områdena skett i vågor motsäger naturligtvis denna
tes. En tredje tes tager hänsyn till detta, hvilket är en del i förklaringen
till att differenser finnes emellan språken, andra äro då substrat samt normal
utveckling, emedans de befintliga likheterna emellan språken kan förklaras i og
med att den normala språkutvecklingen hålles tillbaka på grund utav ideliga
homogeniseringsprocesser och bibehållandet utav den klassiska arabiskan i det
skriftliga mediumet. Prestigedialekters influenser på övriga havandes osså en
homogeniserande effekt. De olika kulturella, ekonomiska, politiska eller övriga
centra haver som normalt äro stort inflytande på övriga områden i dess närhet,
eller ibland även i dess fjärrhet, såsom fallet är för kairoitiskan. Att
tilläggas till detta är att även flera av städerna i arabvärlden har genomgått
en snabb urbanisering under 1900-talet, hvilket lett till en stor mix av olika
varianter. I Irak har exempelvis gilit-varianten hos Bagdads muslimer
blivit prestigemålet, hvilket är ett språk som blivit sekundärt beduiniserat,
detta även om vissa landsbygdsvarianter i vissa hänseenden legat närmare det
klassiska språket, hvilket bland annat språknyttjandet av Saddam Hussein
visade, då han övergick till denna istället för att tala sitt eget modersmål
från Tikrit som ingår i en helt annan geospråklig fålla.
~
Axat från boken Europas tungomål.
~~~Fem år sedan~~~
~
Nessun commento:
Posta un commento