Även om exempelvis bin1 samt även andra
arter kan referera ock kommunicera om saker som ej äro imidiata så behaver
människan en kraftfullt förstorad sådan förmåga hvilket möjliggör ett helt
annat abstrakt samt faktiskt djup på förmedlingarna, med fullfjärdad
språkförmåga så kan tid, rum, realitet, abstrakthet, bändas utifrån varandet
eller vår förnimmelse därutav, eller ren og skär fantasi. Konstruktionell
lärning möjliggör att vi, i långt högre samt snabbare grad än andra, kunnom
betänka verkligheten, inklusive vårt beteende samt förändra detta utifrån denna
våran uppfattning därom. Bickerton menar att det eventuellt är konstruktionell
inlärningsförmåga som ligger bakom den stora hjärnförstorning som skett under
erectus-sapiens-perioden, när han, samt många fler, misstänker att
människolinjen gingo från protospråk, som närmast antagningsvis kunne jämföras
med stakandes pidginspråk eller upptränat schimpansspråk, till fullt utvecklad
modern språkförmåga.2 Konstruktionell inlärning pressar hela tiden
gränserna för införstådt material, plats måste finnas i hjärnan emedans själva
protospråksförmågan vardandes förhindrad under tiden för denna, när detta
släpptes utökades möjligheterna för kommunicering flagrant. Detta har sedan med
hjälp utav symbolförning i externt fattat material, såsom skrift, utökats
extremt mycket i en effektivisering som världen tidigare ej aldrig skådat.
Våran tankeförmåga är den samma, men den externa informationen vi kunnom
behandla förändras i og med tidens gång samt den externa utvecklingen og
kontexten vi befinnom oss i.
Naturligtvis skall denna ovan
nyttjade term, protospråk, ej sammanblandas med de rekonstruktiva
språkformer som likväl benämnes ‘protospråk’, men varandes fullspråkliga
språkformer men just rekonstruerade potentiella historiskt förekommande
tungomål, exempelvis protoindoeueorpeiska, protoafroasiatiska et dylikt.
Fotnoter:
1) Benveniste, “Animal communication and human
language”, i Diogenes, no. 1 1953:1-7.
2) Bickerton,
1992:122, 161.
Nessun commento:
Posta un commento