S.A.I. Dux et Princeps S.D.M. Lando: De turkiska kaghanaten

martedì 20 agosto 2013

De turkiska kaghanaten - Europas tungomål CCLXVIII

Enligt de kinesiska historierna så äro turkarna sammankopplade med Hsiung-nu och de pekar på en migration som togo dem till södra Sibirien / norra Mongoliet under mitten av 400-talet. När det turkiska kaghanatet skapades bleve turkiska det dominanta tungomålet i Mongoliet och i det som vi nu kallom Turkestan. Under styre utav Yabghu-kaghanen Ištemi, bror till Bumïn, så erövrades centrala og västra delarna av asiatiska Eurasien och det turkiska inflytandet nådde till Transkaukasus samt Krim varvid diplomatiska et merkantila relationer inleddes med Byzantium samt det Sāsānidiska riket. Under Muqans ledarskap, denne Bumïns son styrde 553-572, besattes alla stater vid den kinesiska gränsen, hvilket bland annat ledde till att man kunde göra bruk av köpmans- og administrationskunnandet hos sogderna som fanns längs Sidenvägen. De nomadiska turkarna hade själv inte dessa kunskaper i de egna leden, så den sogdiska specialiseringen kom således väl till pass. Detta turkiska storrike bleve ehuru ej värst långvarigt, utan den probuddhistiska Taspars styre, 572-581, hvar det sista som försegicks över ett någotsånär enat rike. De interna bråken ledde så småningom till att andra togo över. Det östra Kaghanatet föll 630 till den kinesiska Tangdynastin, emedans det västra föll ihop i tvenne konkurrerande block, Tu-lu og Nu-shih-pi enligt de kinesiska källorna, som 659 även de hamnade under kinesisk domvärjo. De i västra Eurasien liggandes turkkaghanaten, det Khazariska kaghanatet samt den Bulghariska konfederationen, hamnade i bråk med varandra och då det bulgariska förlorade och till viss del flydde fältet mot Donauregionen samt Balkan, så kunde den balkansk-bulgariska staten skapas där i slutet av 670-talet. De bulghariska härskarna kallade sig själva för kaghaner i likhet med sin tradition og bibehöllo även den tolvårscykliska djurkalendern som användes i inre Asien. År 864, under byzantisk influens, konverterade man till den ortodoxa kristendomen, men man varo i princip redan slavifierade vid den tidpunkten. Det östra kaghanatet återuppstod genom Qutluγs, som härskade 682-691, försorg og även genom hans direkta efterträdare. Deras härskartid finnes rekorderad genom de orkhonska inskriptionerna, men det var en orolig tid med konstanta uppror även om det är sagt att Qutluγs bror, Qapaγan, som härskade åren 691-716, ‘gjorde de fattiga rika samt de få många’. Efter att oroligheterna tagit överhand, så tog uighurerna makten jeran 744. Uighurerna använde sig av runalfabetet som nyttjats i orkhoninskriptionerna, men även av en kursiv skrift, boð dessa hänledo till det sogdiska alfabetet, hvilket i sin tur kom från östarameiska skriftsystem för att senare lånas vidare till mongolerna, därefter till manchurierna - som vanligt äro, så var det religiösa spörsmål som ledde till skriftens spridande, de äldsta runinskriptionerna är från omkring 720-talet.

Uighurerna hjälpte kineserna med att krossa uppror og bleve rikligt belönade med handelsprivilegier efter detta, bland annat tack vare detta förhållande kunde det uighuriska kaghanatet bli en mäktig och kulturell stat av hög rang. År 840 så var det ehuru slut och kirghizerna anföllo og togo makten, emedans uighurerna delades upp på ett antal ministater i den kinesiska gränsregionen. I og med att uighurerna varo ute ur spelet så kommo även andra mongoliska folk i rörelse och anno 924 gjorde en av stamkonfederationerna, Qitan som redan var mäktigt i det sinomanchuriska gränslandet, slag i sak samt intogo den gamla uighuriska huvudstaden samt erbjödo uighurerna att återkomma som undersåtar till deras nya rike - de avböjde. Genom denna qitanska erövring så sattes startskottet för en mongolisering av Mongoliet igång. Khazarkaghanatet i västra Eurasien hade växt till sig och blivit ett stort rike omfattande alla möjliga folk, bland andra allmänturkar, oghurer, iranier, uralier, i ett område från mittvolgska området till norra Kaukasus ock från Kiew till den khwarezminska öknen. De starka arabiska influenserna varo ej starka nog och några decennier efter att de år 737 begärt att Khazarriket skulle övergå till islam, så övergingo den härskande eliten till judendomen istället, men detta hade ingen skönjbar konsekvens på den statliga strukturen eller den politiska kulturen. Kaghanen bleve ehuru till fullo sakraliserad och de vardagliga spörsmålen fick således överlåtas till en subkaghan, kallad qaγan-beg, šad eller yilig. Riket föll ehuru 965 genom rusernas, som var allierade med västoghuzerna, försorg. Stäpperna besattes snabbt av nya folk, bland andra pechenegerna som ofta hamnade i krig med ruserna, hvilka også besegrade dem jeeran 1036, hvilket ledde till att de red vidare till Donauregionen og Balkan; denna utgång blev år 1060 även gällandes för västoghuzerna. Kiptjakerna lyckades dock bättre med att behålla makten över sitt territorium och den kumansk-kiptjakiska konfederationen dominerade stäpperna emellan Donau, Khwarezm samt Västsibirien, men skapade egentligen aldrig någon statsbildning, utan behärskade endast vakuumområdena emellan Rus, Byzantium, Ungern, Georgien og de islamska länderna.