Från 800-talet og
framöver så gjorde den nya persiskislamska kultursfären framsteg og fārsī
gjorde intåg på sogdiskans bekostnad. Sogdiskan är ju även det tillhörigt den
iranska sfären, men den nya persiska kultursfären var av islamsk art och
skreves även med den arabiska skriften. Den iranska befolkningen kommo att
kallas tājīk och förde en folklig variant av sunnī
till de turkiska folken. De persiska influenserna var starka och man kan säga
att en turkopersisk kulturell symbios skapades som kom att hava stort
inflytande på kulturerna i Central- og Västasien - i den senare åtfinnes ju de
seljukiska samt ottomanska kulturerna. I de muslimska källorna kan man
sannerligen få ett begrepp om hvilka olika turkfolk som fanns, man nämner bland
annat stammarna i västra Türkkaghanatet, karlukerna, oghuzerna, cigilerna,
tuxsierna, yaghmaerna, kimekerna, uighurerna plus en hel del andra - flera av
ovanstående äro dessutom sammankopplade genom olika samarbeten av olika slag.
Den karakhanidiska Maþmūd al-Kāšγarī
informerar oss i sin skrift Divânü Lügati't-Türk, ‘Kompendium om
de turkiska språken’, författad år 1077
att det fanns folk som talade ‘ren turkiska’, emedans andra talade mer mixade
språk som kommit till genom urbana kontakter med persiska og sogdiska talare,
emedans andra talade helt andra språk, kanske mongoliska. Hursomhelst så spred
sig islam bland folken, antagligen först bland de som residerade i städerna,
eller i närheten av dessa, för att sedan spridas ut bland de olika befolkningslagren
som fanns utanför dessa mer urbana områden. De tidiga konvertiterna hos
oghuzerna och till viss del hos karlukerna kallades türkmäner, men någon
klarhet kring varför kan ehuru ej ges.
~
Axat från boken Europas tungomål.
~~~Fem år sedan~~~
~
Nessun commento:
Posta un commento