Romerna, resande, tattarna og zigenarna i Sverige

Det finnes i runda slängor runt 20 000-25 000 individer med romsk bakgrund i Sverige, cirka 3000 utav dessa äro så kallade svenska romer emedans omkring 3000 är finska romer som främst bor i Stockholm - emellan 50 och 90 procent av romerna talar något romanispråk, denna siffra är ehuru ej gällande för de ursprungligaste svenska romerna, tattarna / tåtare / resande / rommano, som nästan till fullo tappat sitt tungomål, allena 200-500 talar ännu tattarspråk, kanske siffran är så låg som 150-200 för hyggeligt aktiva talare inombördes. Det är främst 1900-talet som inneburit språkförlust inom gruppen.

Majoriteten av den nutida romska befolkningen kommer ehuru sentida från utomnordiska länder og en hel del av dessa bor i Malmö. Överlag så haver det i historiskt tid även alltid funnits en bättre romsk befolkningsgrund i södra samt västra delarna av Sverige, just Malmö kallas nu ‘romernas huvudstad’ i Skandinavien. Man planerar där för inrättandet av ett romskt museum. Denna utomnordiska romanigrupp har en östeuropeisk anknytning, för övrigt precis som de svenska romerna i fordomliga tid.

De finska romerna är ankomna från Finland som höres, men kanner befolkningsmässigt sägas vara peuple returnée då de finska romerna antagligen härstammo från svenska romer, samt talar en arkaisk form utav skandoromani, som svensk romani likväl hör till.

En återblick

Romer har funnits inom riket sedan åtminstone början av 1500-talet, men man anser ej att de fleste av dagens romer härrör från dessa utan de har en kontinuitet av allena cirka hundra år.

Den äldre romanin, svensk romani, som talas i Sverige tillhör en nordlig romanigruppering som har tysk språkanknytning, samt är lika den brittiska romnimosen, anlänt via Danmark, den senare romanin har istället en östeuropeisk anknytning och det är konstigt nog denna sena gruppering som ofta kallas ‘svenska romer / zigenare’. Som nämndes så var det under 1500-talet som bevis finnes att det fanns romer i Sverige, hvilket noteringar i Stockholms stads tänkeböcker visar under slutet av september 1512. Man uppfattade dem då som ett förnämt folk och de fick ett gott mottagande, men efter redan trenne år så hade man tydeligen tröttnat på dem och man beslöto om utvisning, snart kom ehuru ånyo grupper av romer till landet.

Den paranoida Gustaf Wasa trodde sig ehuru veta att de var spioner som var satta här att spionera, att förkunskapa, så han utvisade dem följakteligen, denna antiromska politik fortsattes av sönerna till den nämnda konungen. Även den påstått kristliga ärkebiskopen Laurentius Petri förbjöd 1560 landets präster att befatta sig med romerna, eller tatrarna som de kallades. Tatrarnas barn fick ej döpas, inte heller jordning fick ske. Med en sådan kyrklig inställning så är det heller ej oförväntat att se att prästerskapet till riksdagen i Örebro 1617 yrkade på total utvisning av alla tattare. Anno 1637 så kom sedan dödsdomen, Placat om Tartarnes fördrifvande af landet som yrkade på allas tattares utvisning innan ett visst datum og de män som uppehullo sig i landet efter utvisningsdatumet skulle hängas, utan rättslig dom - kvinnor samt barn skulle ehuruväl bara utvisas. Ungefär som judeutvisningen från Spanien år 1492. 1675 utfärdades en ny förordning, men då handlade förtrycket om att alla tattare skulle tas ut i krigstjänst så att en på det viset kunde avyttra dem. Kyrkolagen som kom 1686 accepterade ehuru romerna och menade att de kunde accepteras i de kristna församlingarna och att de skulle döpa sina barn.

I slutet av 1600-talet förvisades dock huvuddelen av de svenska romerna till Sveriges östra halva, Finland, varhän upprinnelsen för de flesta utav de finska romerna står att finna. 1748 så sammanbands all lagstiftning gällande ‘problemet’ i en zigenarlagstiftning som avsåg att stoppa all romsk invandring samt att tvinga befintliga romer i Sverige att bli bofasta. Under nästkommande århundrade äst ehuru det romska livet höljt i dunkel, men de ovan tattarna levde kvar i denna dunkelhet, både de som höllo sig gömda i Sverige såsom givetvis även de som deporterades till Finland, i slutet av seklet invandrade sedan även mindre grupper valakisk-rumänska, tyska samt franska romer tillhörande kalderesj og lovari och detta är den första större invandringen av romer sedan den första under 1500-talet. Dessa valakisk-rumänska romer är det som ofta går under benämningen svenska romer då de tidigare tattarelementen förvägrats alla former utav erkännelse framtills nu.

1914 bleve det dock stopp för all romsk invandring då den totalförbjöds, hvilket höllos strängt på fram till lagens avskaffande så sent som 1954. De svenska romerna som då bestodo utav åtta kända familjer blev härmed isolerade och enligt uppgift kommo allena trenne romer in i landet under förbudstiden, av dessa tre varo två flickor som utav misstag togos med i Röda korsbussar från Ravensbrück 1945 - så humant var Sverige mot den folkgrupp som proportionellt sett förolyckades mest av Nazitysklands härjningar. Nej, ty utlänningar som varo zigenare varandes icke välkomna, de skulle avvisas ock gjordes så också. När den socialistiska nationalismen stod på sin topp så instiftades steriliseringslagen 1934 och mitt under brinnande andra storeuropeiska kriget under 1900-talet så kompletterades lagen så att även sociala skäl kunde föreligga för tvångssterilisering. Det uttalade syftet var givetvis att man skulle ‘sanera den svenska folkstammen’ och det var speciellt tattare og zigenare som man riktade blickarna åt. Dessa bleve tvungna att registrera sig och en inventering i beståndet som gjordes av polisen 1944 genom att en massrazzia genomfördes där alla romer skulle uppsökas vid samma tidpunkt i hela Sverige. Dessa razzior visade att beståndet av tattare var uppe i ett antal av nära 8000, skrämmande tyckte svenskarna.

Det var i slutet av september 1942 som regeringen gav Socialstyrelsen i uppdrag att inventera beståndet av den svenska tattarstammen, detta register skulle ligga till grund för ‘radikala åtgärder mot detta bottenskikt i den svenska folkmassan’ som det stod i Svensk Socialvårds Tidning 1943 - två män som stodo bakom det rasistiska, rasbiologiska beslutet var Gustav Möller og Tage Erlander, man skulle mäta huvud samt näsor. Än värre är att den öppna och direkta förmyndarattityden ej bröts förrän i början av 1980-talet i og med den nya sociallagstiftningen, under hela det långa socialdemokratiska styret av Sverige begicks dessa grava människorättsbrott.

Man undrar ju vad det är som är så hemskt med människor som frivilligt väljer att leva ett nomadiserande liv, sedan om det äro samer, romer eller något annat bör ej ha någon betydelse då det är ett högst normalt fenomen som har existerat under hela mänsklighetens historia. Under 1950-talet försökte man missionera den ‘svenska’ synen på leverne ock kultur till zigenarna, man ville inte bara hjälpa dem ur misären og in i bostäder, utan man ville även lära dem bort ifrån sitt språk samt sin kultur och in i det svenska samhället med det svenska språket - så att zigenar- och tattarproblemet löstes en gång för alla, en kulturell Endlösung.

Precis som man försöker göra med invandrare överlag idag.

Den 10 december 1954 genomfördes en ny jätterazzia i hela landet, så att man kunde ta reda på hur många de oönskade elementen var, det svenska folkhemmet skulle byggas svenskt. 1954 toges även det nordiska passtvånget bort, resultatet var en stor mängd finska invandrare, bland dem en hel del finska romer, deporterade från Sverige under 1600-talet, man kan ju ej annat än småle.

Svenska samhällsfilosofer av skilda slag tittar tillbaka med berömmelse på den tid då den zigenska nomadismen utrotades till fördel för det miljonprojektsliv man nu istället skapat, men man tar ingen hänsyn till om det överhuvudtaget varit så lyckat att tvinga folk att byta kultur samt byta levnadssätt. Det man bör göra är att skapa förutsättningar, det vill säga, ta bort fördömanden samt kulturimperalism, så att individerna ifråga själva kan välja hur de vill leva sina liv, hvilka språk de vill tala, hvilka kulturer de vill tillhöra, hur de vill bo, ock så vidare. Förövrigt är det väldigt få romer i Sverige som verkligen levt helt nomadiserande liv, ävenledes så, inget förakt bör finnas gentemot gents, individer, samhällen eller kulturer som väljer, eller har valt, att leva nomadiserande. Några tiotal familjer nyttjar idag sommaren till att resa runt lite och det romska systemet att bo i klungor, d.v.s. i en klanslig närhet av varandra, har den svenska assimilerings- og integrationspolitiken inte ännu rått på, i Rosengård finnes exempelvis ‘Zigenargården’ där det främst bor romer, likaså finnes ansamlingar i Rinkeby, Tensta, Skarpnäck, Enskededalen samt i andra förorter. Kris, det romska domstolsförfarandet, fortlever, så ock andra romska kulturföreteelser, särledes bland balkanankomna zigenare.

Under 1960-talet och framåt så har en romsk invandring åter skett, bland annat en stor del av den jugoslaviska arbetskraftinvandringen bestodo av romer, senare har även romer från Polen, Tjeckien, Slovakien, Ungern og Rumänien anlänt och under Balkanoroligheterna har givetvis romer funnits bland flyktingarna då förtrycket varit som värst mot just denna / dessa folkgrupp/er, särledes i Kosovë. En aktiv, politiskt styrd, assimileringsprocess igångsattes ånyo, men från mitten av 1980-talet så har de etnodistinkta insatserna som allena var riktade mot romer slopats, ock anno af 1999 e.kr. så beslutade sluteligen högsta domstolen att romska kvinnor faktiskt visst fick bära sina kjolar i affärer. År 2001 så fick språket romani chib i liten form stöd från staten, bland annat visst litteraturstöd, svensk romani är ehuru fortfarande utan, fem århundraden efter att språket trätt in i svenskt rike.

De romska språken

Pippi Långstrump haver nyligen översatts till romani chib. Romani finnes ehuruväl i minst nio olika språkformer inom landet, varav fem sedan en längre tid, og med olika språkformer åsyftas helt olika språk; det skandoromaniska svensk romani från de första romska invandrarna, talat ännu av några få utav de såkallade tattarna og resandefolket, kalderesj, som är det främsta språket för de som ankommo för hundra år sedan och som består utav ättlingarna till de åtta familjerna, lovari og tjurari från Öst- og Centraleuropa från 1950-1960-talen, kalderesj, tjurari og lovari äro vlachromani, finsk romani, även det skandoromanès inkommet primärt efter 1954, samt arli, sinto, bugurji og gurbet, primärt från Balkan och senankommen i tid, i denna senkomna tid har även ytterligare kalderesj og lovari ankommit.

Språken är väldigt olika varandra samt bör absolut ej sammanblandas eller erkännas i ett stycke under språkskapelsen romani chib, särledes stor är skillnaden emellan den gambla skandoromanin og de valakiska språken som har helt olika historiker sedan mycket lång tid, de verkar heller ej haft någon större kontakt sedan både befunnits på svensk mark, samt så haver heller ej språkliga impulser vandrat dem emellan.

Svensk romani är egentligen primärt baserat på svensk grammatik men innehåller även utomsvenska grammatiska fenomen, samt romaniordstämmor og många tyska lånord, det kallas även tattarspråk eller resandesvenska / rommani rakripa / skandoromani / tavringens rakripa, ordet rakripa betyder ‘språk’, från rakra ‘tala’, dessa såkallade tattare som de innan benämndes är svårdefinabla. Förutom ovannämnda namn så kallas de även för skojare / fant / dinglare / tschiwi, den förstnämnda är att icke föredra, i Norge är ordet tattare heller icke derrogativt såsom det utav många uppfattas i försvenskade samhällen, egentligen är det bara en felsyn kring att de varde tatarer, en oharmlig benämning i sak, i södra Halland og antagligen Skåne benämnes de stundom för kältring, sammankopplat med nordfrisiskans keltring ‘vagabond, landsstrykare’, även detta ordet har dogh stigmatiserat med påklistrade negativa kopplingar. Den norska romanin samt den svenska är synnerligen lika och är att betrakta som samma språk, såsom namnet skandoromani förtäljer, på grund utav den isolerade utvecklingen över hela språkområdet så är ehuru svensk romani uppdelat på ett lapptäcke utav olika varianter, en hel del är till och med såkallade familjolekter med anledning utav det skrala antalet parlörer, en avskiljning säges finnas emellan de sydsvenska og de uppsvenska varianterna. Skandoromani är som nämnts en utväxt utifrån den första romska invandringen till Skandinavien som ankommit från tysktalande områden hvilket syns i inlånandegraden utav tyskan, men bedöms hava varit relativt arkaiskt i sin indoariska stam när det ankom svensk hamn, senare haver norsk-svenska skandoromanin utvecklats inom sina olika lingvistiska kontexter emedans finska skandoromanin kvarhållit en mer arkaisk hållning, men även här är påverkan större från svenskan än från finskan. De grundade räkneorden i svensk romani äro, jekh / jikk / jekk / je / jekkum / jikkum, duj / dy, trin, schtar / star, pansh, schov / sinkus, efta, okto, enja og desch.

Vissa menar att tattarna / resandefolket endast äro luffare, eller vagabonder, av svensk ‘stam’ emedans andra hänför dem till den romska folkstammen, de själva menar ehuruväl oftast att de äro romer, hvilket deras språk klart antyder, ytterligare andra menar att de äro ättlingar till gamla soldatfamiljer från Ryssland og Tyskland og ej alls zigenare, tungan täljer annat. Resandefolket har även varit förknippat till vissa yrken, ett typiskt sådant under 1600-talet var häktmakeri, under 1700-talet var många borgare i mindre städer, eller verkandes som krämare dem emellan, många har även mer eller mindre med tvång visavi frivilligt tagit värvning varhän många resandesläkter idag bär soldatnamn, under 1800-talet var även många valackare og lumpsamlare. I början utav 1900-talet såg man dem alla som i princip sinnesjuka, så de utsattes ej endast utav tvångssteriliseringar utan en del fick även utstå lobotomeringar. Etnisk rensning i tattarstäder samt rasupplopp i Jönköping skedde, detta sistnämnda år 1948 och understöddes av tidningar och polis på plats.

En siffra som ofta nämnes angående resandeantalet är 25 000, måhänt 40 000, hvilket også stämmer överens med siffran från 1940-talet - den lilla icke-resande romska befolkningen som fanns i Sverige bleve ju ej påplussad av invandring då sådan var förbjuden og förhindrad. Långt färre än detta antal talar språket, kanske något hundratal, det äro beräknat att ungefär emellan 200-500 har goda kunskaper i svensk gammal romani, emedans 5000-10 000 kanske kan några enstaka ord og fraser, men att bara runt 150-200 faktiskt talar språket ömsom. I likhet med alla tidigare nämnda språk så är det av största vikt att tattarspråket, alltså svensk romani, erkännes som det historiskt grundade språk det är, att erkänna romani chib utfyller ingen funktion för detta språks bevarelse, snarare motverkar det. Detsamma gäller kalderesjen, samt de övriga likväl. Tattarna bör få, åtminstone erbjudelse om, utbildning på sitt rakripa. Som det ser ut nu från Skolverket så fokuserar man på kelderasj, lovari, finsk romani samt arli, detta är naturligtvis bra, men mer bör dem avkrävas.

Redan 1730 förtecknades en lista om fraser og ord i en lingvistisk avhandling utav språkforskaren Per Björkman om zigenarspråket, Dissertatio de Cingaris. Överlag så står svensk og norsk romani varandra nära, emedans den finska är mer arkaisk i förhållande till de tve, norsk romani nedtecknades under 1800-talet vid flera tillfällen av fängelseprästen Eilert Sundt i Beretning om fantefolket, år 1850, 1859 samt 1862-1865, senare från 1944 finnes även Ragnvald Iversens viktiga verk The Romany language in Norway. Från Sverige finns även 1800-talsskrifter, en är från fången Djos Per Andersson som är källa för Lecxicon på Romani Öfvärsatt av Lever slaven P. Andersson från Dhalarna, eller det avsnitt i Carl Jonas Love Almquists roman Tre Fruar i Småland från 1843 där det låtes höras av en zigenska som ger en lektion i sin tunga. Under början av 1900-talet kommer flere verk, ofta i egenskap av fångvaktare haver ord samt kontext inhämtats som en slags etnologisk-antropologisk studie på människa i bur, men år 1977 kommer den första publikationen av en svensk rom självt, Roger Johansson och sin Svensk romani som även gör en kort genomgång av viss grammatik.

Tattarna, eller de svenska romerna, hava ej haft någon särledes kontakt med de sentida romska valakiska invandrarna som primärt talat kelderesj og lovari, även dessa har språkligt undersöks i Sverige, bland annat genom den kända kalderesjen Johan Dimitri Taikon.

Svensk skandoromani är nästintill utdött men en hel del av dess vokabulär lever kvar i svenskan, särledes då i mer slangbetonat språk eller ömsom i regionala språkformer, bara detta är ett gott bevis på att språket varit ordinärt nyttjat i flera områden, hörandes och virilt i vissa delar utav samhället, under lång tid, en utmärkt nätt bok om detta är Gerd Carlings, Romani i svenskan. När Ordboken över svensk romani sedan publicerades år 2008 erkände till och med Språkrådets chef att han inte kände till att språket talats framtills nu från 1500-talet i Sverige, detta får sägas vara utomordentligt skralt. Boken i sig är en ordbok om 1800 ord på svensk romani, samt innehållandes en kort grammatik plus några texter. Svenskromen Lenny Lindell skrive:

Mander randrar kava bokkan gla hilpra vorsnos manusch te nani bistra vorsnos rakkreske-barvalopa ta gijepeske-barvalopa tjakke vorsnos puranoa romanoa sarstil kammat rakkrat ta gijat. Drabla-noeske-ghana pennar ta vorsnos avar fann Indo-themm ta pennar te vorsnos rakkrepa kammar 60% attjer purnaoa indoske rakkrepat Sanskrit dre vorsnos romani tjibb. An ”Norden” kammar romani-manuschet boddrat preall 500 bersch. Rakkrepat dre vorsnos themm kammar bliddrat paggrat ta fysher bistras nikli, dolle savi mande randrar kava gla hilpra vorsnos rakkrepa ta romani-ternopa.

Jag skriver den här boken för att hjälpa vårt folk att inte glömma vårt språks och våra sångers rikedom, det som våra gamla alltid pratat och sjungit. Forskare säger att vi kommer från Indien och säger att vårt språk har 60% av det gamla indiska språket sanskrit. Romanifolket har bott i Norden i över 500 år. Språket har blivit förstört och är på väg att glömmas bort, så jag skriver den här boken för att hjälpa vårt språk och för vår romaniungdom.

~

Om detta samt alla andra romska grupperingar i hela Europa står att läsa om i min bok Europas tungomål.

Taggar: Sverige, romer, zigenare, tattare, svensk romani, förföljelse, språk, int

Censurerad utav Dagens Nyheter.