Man menar även att
förfäderna till turkfolken var en del av Hsiung-nu / Asiathunniska unionen
som ställde till gränsproblem för Kina under 300-talet f.kr. Hsiung-nus
etnolinguistiska tillhörighet är tills vidare oklar, men man antar att det
varit en blandning av iranska, altaiska og palaeosibiriska folk. Allteftersom
århundradena gingo och vi kommit fram till första och andra århundradet i den
kristna tideräkningen, så började denna förgrening att bryta ihop efter att de
flertalet gånger stött på för stort motstånd från hanfolket, hvilket ledde till
att en del av dem drogo västerut samt där bleve kända som hyôn / xiyon,
hvilka gjorde livet surt vid de iranska gränserna, emedans hunnerna drogo ännu
längre åt väst och terroriserade Romarriket.
Hsiung-nu var
organiserat som en konfederation och bestod internt av en splittrad struktur,
men utåt sett så agerade de som en centraliserad organism. Den högsta ledaren
benämndes Shan-yü / Tarxan
/ Yabgu och hade himmelskt mandat, liknande khanen i
de senare turkomongoliska staterna. Kejserlig ideologi og himmelsguden Tengri
spelade stor roll, precis som fallet varit hos många indoeuropeiska
härskarideologier. De militära aktiviteterna som Hsiung-nu företogo sig ledde
till stora migrationer där flera inreasiatiska folk, inklusive turkfolk,
flyttade väster ut. När Hsiung-nu gjort sitt för världen så kommo andra
statskonstellationer till, varav de protomongoliska Hsien-pi-konfederationerna
äro nämnvärda, varvid en av dem, Tabgag, T'o-pa
eller den nordliga Weidynastin, lade beslag på en stor del av norra Kina under 300-500-talen.
Turkfolken var ehuru ej de dominerande elementen i dessa konstellationer och
första gången de klart kan ses i källorna, är under 500-talet i källor som
belyser relationen emellan Tabγač-Kina samt en annan Hsien-pi-stat, Jou-jan
/ Avarkaganatet i Mongoliet. I Europa finnes ehuru äldre turkiska bevis. Hunnerna,
hvilkas ursprung är oklart, kommo till Volga runt 350 förandes framför sig
turkiska folk in i den pontokaspiska stäppregionen, även iranska og germanska
grupperingar inkluderades så småningom. Hunnerna gjorde stora framsteg, men
även deras herravälde föllo snabbt ihop när generationsbytena toges vid. En ny
konfederation utav folk var ehuru i skapande borta i Kazakstan då turkoghuriska
folk gjorde sitt inträde på den pontokaspiska stäppen og de bleve i sin tur
drivna av sabirerna och det Jou-jan / Avariska riket. Man misstänker vidare att
dessa oghuriska stammar hörde till en macroorganisation som i kinesiska källor
går under benämningen Ting-ling och som inkluderade flertalet av de turkiska
folk som senare kom att skapa Türkkaghanatet. Dessa och andra folk kommo att
komma i kontakt med det Byzantiska riket genom plundringståg och/eller genom
mer normal diplomatisk kontakt. Man kan nämna bulgarfolkens union som bestodo
av turkiska ogurer samt hunniska element, de äro noterade som varandes en
allierad till Byzantium år 480. De ovannämnda sabirerna varo av turkiskt
ursprung och hade situerat sig på stäpperna vid Volga och hade kontakter med
både det Byzantiska samt det Sāsānidiska rikena, men hänföll sig tidvis till
att göra räder gentemot Transkaukasus og Anatolien. Inga av de här olika
folken, varän de kommo ifrån, varo speciellt beständiga, utan försvann ganska
snabbt ur historiens öga. Anno 552 ledde Bumïn, af A-shih-na, Jou-jan
Kaghanatet in i Mongoliet och proklamerade sig som Ilig Qagan, hvilket
ungefärligen betyder ‘härskande kejsare’.
~
Axat från boken Europas tungomål.
Taggar: Europas tungomål, turkfolk, Asien, Kina, Mongoliet, Kazakstan, hunner, Centralasien, stäppfolk, Tengri, kejsare, rojalism, khan, kaghan
Nessun commento:
Posta un commento