Enligt de
kinesiska historierna så äro turkarna sammankopplade med Hsiung-nu och de pekar
på en migration som togo dem till södra Sibirien / norra Mongoliet under mitten
av 400-talet. När det turkiska kaghanatet skapades bleve turkiska det dominanta
tungomålet i Mongoliet och i det som vi nu kallom Turkestan. Under styre utav
Yabghu-kaghanen Ištemi, bror till Bumïn, så erövrades centrala og västra
delarna av asiatiska Eurasien och det turkiska inflytandet nådde till
Transkaukasus samt Krim varvid diplomatiska et merkantila relationer inleddes
med Byzantium samt det Sāsānidiska riket. Under Muqans ledarskap, denne
Bumïns son styrde 553-572, besattes alla stater vid den kinesiska gränsen,
hvilket bland annat ledde till att man kunde göra bruk av köpmans- og
administrationskunnandet hos sogderna som fanns längs Sidenvägen. De nomadiska
turkarna hade själv inte dessa kunskaper i de egna leden, så den sogdiska
specialiseringen kom således väl till pass. Detta turkiska storrike bleve ehuru
ej värst långvarigt, utan den probuddhistiska Taspars styre, 572-581, hvar det
sista som försegicks över ett någotsånär enat rike. De interna bråken ledde så
småningom till att andra togo över. Det östra Kaghanatet föll 630 till den
kinesiska Tangdynastin, emedans det västra föll ihop i tvenne konkurrerande
block, Tu-lu og Nu-shih-pi enligt de kinesiska källorna, som 659 även de
hamnade under kinesisk domvärjo. De i västra Eurasien liggandes turkkaghanaten,
det Khazariska kaghanatet samt den Bulghariska konfederationen, hamnade i bråk
med varandra och då det bulgariska förlorade och till viss del flydde fältet
mot Donauregionen samt Balkan, så kunde den balkansk-bulgariska staten skapas
där i slutet av 670-talet. De bulghariska härskarna kallade sig själva för
kaghaner i likhet med sin tradition og bibehöllo även den tolvårscykliska
djurkalendern som användes i inre Asien. År 864, under byzantisk influens,
konverterade man till den ortodoxa kristendomen, men man varo i princip redan
slavifierade vid den tidpunkten. Det östra kaghanatet återuppstod genom Qutluγs,
som härskade 682-691, försorg og även genom hans direkta efterträdare. Deras
härskartid finnes rekorderad genom de orkhonska inskriptionerna, men det var en
orolig tid med konstanta uppror även om det är sagt att Qutluγs
bror, Qapaγan, som härskade åren 691-716, ‘gjorde de
fattiga rika samt de få många’. Efter att oroligheterna tagit överhand, så tog
uighurerna makten jeran 744. Uighurerna använde sig av runalfabetet som
nyttjats i orkhoninskriptionerna, men även av en kursiv skrift, boð dessa
hänledo till det sogdiska alfabetet, hvilket i sin tur kom från östarameiska
skriftsystem för att senare lånas vidare till mongolerna, därefter till
manchurierna - som vanligt äro, så var det religiösa spörsmål som ledde till
skriftens spridande, de äldsta runinskriptionerna är från omkring 720-talet.
Uighurerna hjälpte
kineserna med att krossa uppror og bleve rikligt belönade med
handelsprivilegier efter detta, bland annat tack vare detta förhållande kunde
det uighuriska kaghanatet bli en mäktig och kulturell stat av hög rang. År 840
så var det ehuru slut och kirghizerna anföllo og togo makten, emedans
uighurerna delades upp på ett antal ministater i den kinesiska gränsregionen. I
og med att uighurerna varo ute ur spelet så kommo även andra mongoliska folk i
rörelse och anno 924 gjorde en av stamkonfederationerna, Qitan som redan var
mäktigt i det sinomanchuriska gränslandet, slag i sak samt intogo den gamla
uighuriska huvudstaden samt erbjödo uighurerna att återkomma som undersåtar
till deras nya rike - de avböjde. Genom denna qitanska erövring så sattes
startskottet för en mongolisering av Mongoliet igång. Khazarkaghanatet i västra
Eurasien hade växt till sig och blivit ett stort rike omfattande alla möjliga
folk, bland andra allmänturkar, oghurer, iranier, uralier, i ett område från
mittvolgska området till norra Kaukasus ock från Kiew till den khwarezminska
öknen. De starka arabiska influenserna varo ej starka nog och några decennier
efter att de år 737 begärt att Khazarriket skulle övergå till islam, så övergingo
den härskande eliten till judendomen istället, men detta hade ingen skönjbar
konsekvens på den statliga strukturen eller den politiska kulturen. Kaghanen
bleve ehuru till fullo sakraliserad och de vardagliga spörsmålen fick således
överlåtas till en subkaghan, kallad qaγan-beg, šad eller yilig. Riket föll
ehuru 965 genom rusernas, som var allierade med västoghuzerna, försorg.
Stäpperna besattes snabbt av nya folk, bland andra pechenegerna som ofta
hamnade i krig med ruserna, hvilka også besegrade dem jeeran 1036, hvilket
ledde till att de red vidare till Donauregionen og Balkan; denna utgång blev år
1060 även gällandes för västoghuzerna. Kiptjakerna lyckades dock bättre med att
behålla makten över sitt territorium och den kumansk-kiptjakiska konfederationen
dominerade stäpperna emellan Donau, Khwarezm samt Västsibirien, men skapade
egentligen aldrig någon statsbildning, utan behärskade endast vakuumområdena
emellan Rus, Byzantium, Ungern, Georgien og de islamska länderna.
~
~~~Fem år sedan~~~
~