Den äldsta tiden i Amerikas historia ingår i det så benämnda paleoindianska stadiet som varade emellan omkring 50 000 till 8000 f.kr. Amerika var i likhet med Terra australis og Oceanien mänskligt obeträdd mark innan vår nuvarande art Homo sapiens anlände, tidigare människoformer sträckte således aldrig sin utbredning hit.
Den vanligaste teorin angående invandringen till Amerika går ut på att invandringen skett via en bred landbrygga, Beringlandbryggan, som varit förekommande under tvenne epoker, 50 000-40 000 f.kr. samt 28 000-10 000 f.kr., en tidig invandring är hos många fortfarande kontroversiellt emedans efterlämningarna från den senare tiden äro mångfaldiga.
Blodsgenetiken hos en del indianer kan antyda att populationsgruppen genomgått en flaskhalsutveckling. Förespråkarna utav denna tes pekar gärna på att blodgruppen O’s frekvens hos nordöstasiatiska befolkningar ofta ligger runt 55 % emedans den är extremt vanlig hos amerikanska indianer, uppemot 95 % täcker den hos sydamerikanska indianer.
Änskönt människan så sent inkommit till Amerika så pekar vissa på att det finnes betydande geoetniska utseendeskillnader fysiskt, facialt og kranialt hos grupper av indianer, hvilket kan ha med olika migrationsvågor att skaffa eller snabb microevolutionär mänsklig adaption og modifiering, å andra sidan åtfinnes specifika drag som är delade och unika för just amerikaner inom den generella mongoloida populationsgrupperingen. Delar av DNA som man lyckats extrahera från en fossilskalle man hittat i Floridas träskmarker och som var 8000 år gammal visar mitokondriska likheter med moderna indianer samt asiater. Eljes antar man utur populationsteoretisk synvinkel att befolkningsökningen varit snabb och den intesiva jakten som man utövade ledde även till att flera djurarter dog ut. Fynd av vad som av vissa forskare tolkats som primitiva redskap har hittats i Toca da Boçeirao / Pedra Furada i Brasilien och Monte Verde i Chile och har daterats så långt bak som hela omkring 35 000 år.
Tvänne migrationsteser
Det finnes två större teser som belyser migrationen in i Amerika, via Bering. Den ena baseras främst på lingvistiska og genetiska bevis påmenandes trenne olika migrationer, den paleoindianska som dåledes var den första samt står för den främsta utav variationen, den na-deniska, som nu är ävenleda en språkgruppering som är centrerad i nordvästra delen utav Nordamerika samt menas hysa släktskap med det sibiriska jenisejspråket ketiska, samt, den eskimå-aleutiska främst numera i de arktiska områdena, som såleda står för den sista invandringsvågen utav den ursprungliga befolkningen. Den paleoindianska bedömes ha härkommit från nordöstasiatiska kustbefolkningsgrupper, na-dene är från inlandet, emedans eskimå-aleuterna sammankopplas med stillahavsbefolkningarna, dessa sista har ankommit ganska sent.
Av dessa tre migrationsvågor skulle vid sådana fall primärt den paleoindianska kunna infalla relativt tidigt, täckandes de fåtaliga tidiga fynden som nämndes ovan, emedans de övriga infaller vid senare tid. Likväl är så fallet för den andra stora kolonisationstesen som mer beräknar att det finnes tvenne migrationsvågor, där den första skedde för runt 20 000 år sedan och skett via en torrkorridor emellan isglaciärerna uppe i nord för att sedan tagit sig ner till söderliggande områden, emedans en ny migration skett efter att glaciärerna avtagit mer markant vid istidens slut samt då gett upphov till de norra nordamerikanska stammarna samt inuiterna og aleuterna. För runt 20 000 år sedan var landmassan maximalt större emellan Asien og Amerika då vattennivån låg runt 120 meter lägre då hvilket påverkade stora områden vid Beringia, vid andra tillfällen så var landkopplingen mindre omfångsrik då vattennivån endast låg emellan 40-60 under dagens.
Problemet med utvärderingen utav de olika teserna, eller andra, är bristen på kvarlämningar under den initiala eller tidiga tiden, av eoner, och det är först från runt 10 000 f.kr. som ett större arkeologiskt material har återfunnits, detta kan naturligtvis tyda på att populationstätheten inte varit så väldans hög, fynden med högre ålder såsom de i Brasilien og Chile från runt 33 000 f.kr. visar ändå på extensiv spridning i tidig tid, klart emotstridandes den traditionella synen om de första amerikanernas migrering.
~
Om de olika aktuella eskimå-inuit-aleutiska språken samt folken skriver jag naturligtvis om i min bok Europas tungomål, så även om det intressanta centralsibiriska språket ketiska, varandes det enda vetenskapligt accepterat asiatiska språket som genetiskt kopplats till indianspråken, i dess fall Na-Dene-språken. Tyvärr är det snart helt slukat av ryskan.
+ Utrotning på Aleuterna, Ryska inuiter på Diomedeöarna, Se aluna
+ Utrotning på Aleuterna, Ryska inuiter på Diomedeöarna, Se aluna
Taggar: indianer, inuiter, eskimåer, na-dene, aleuter, eskimå-aleutiska, paleoindianer, ketiska, Sibirien, Asien, Amerika, Nordamerika, Sydamerika, migration, forntiden, eskimologi, indianologi, antropologi, int
Nessun commento:
Posta un commento