Man brukar således dela in tungomålen i olika språkfamiljer och detta görs ur genetisk samt taxonomisk synvinkel, hvilket kort betyder att man delar in tungomålen efter hur de har uppkommit samt huru de kan indelas i olika släktskap. De olika språkfamiljer som finnes i nutidens Europa, bortsett från senareankomna invandrarspråk, äro indoeuropeiska, uraliska, altaiska, nordöstkaukasiska, nordvästkaukasiska, sydkaukasiska, semitiska samt det numera isolata baskiska. När vi genomgåom den asiatiska delen av Ryssland så kommer vi även kort att stöta på språk tillhörandes andra grupperingar, men de kan givetvis inte sägas tillhöra det geografiska Europa utan genomgås endast inom landet Ryssland, en hel del långtidslevande invandrarspråk genomgås likväl inom de olika europeiska staterna men jag väljer att inte här föra upp dessas språkfamiljetillhörighet till detta delavsnittet utan förhåller mig här till de språkfamiljer som i lång tid funnits i Europa.
Många menar att det även finnes släktskap emellan alla möjliga olika språkfamiljer eller isolater, hvilket vi redan havom sett, och om alla tungomål skulle haft ett gemensamt urspråk så är det självklart att alla språk är besläktade på något sätt. Inget underligt över det. Det var under 1800-talet som man utvecklade den historisk-komparativa eller jämförande språkforskningen. Denna går helt sonika ut på att man komparerar olika tungomål med varandra och ser om de uppvisar likheter eller skillnader samt då drar slutsatser utifrån detta. Man brukar använda sig av det äldsta möjliga materialet i dessa komparationer för att få fram så arkaiska former som möjligt, då modifieringar ständigt genomförs i ett språk. Genom denna metod så haver man lyckats att med de allra flesta tungomål i världen kunnat påvisa släktskap med åtminstone något annat språk och de har därmed fått plats i någon av de cirka trettio, eller ännu fler, språkfamiljer som beräknas finnas.
Jag tänkte gå in lite djupare på de olika språkfamiljerna och dess språkbärare som finnes representerade inom Europas förlängda gränser i hopp om att bilda någon klarhet om hur språk- och folkkartan ser ut i denna del utav världen, i både historisk såsom modern tid. Det blir i denna sektion lite hoppigt mellan folk och tungomål och sägas bör även att de språk som fortfarande talas i diverse länder kommer att genomgås under dessa staters avsnitt och enbart omnämnas i detta avsnitt. Detta kan illustreras med baskiskan som är ett nutida isolat språk och därmed utgör en egen ‘enmannsfamilj’, men genomgås i Spanienavsnittet, helleniskan, armeniskan samt albanskan utgör egna subgrupper till den indoeuropeiska språkfamiljen och genomgås ävenledes under de aktuella länderna, och ej här, og så vidare.
Däremot så finnes det icke utrymme i denna bok att försöka ge sig på debatten kring släktskap emellan familjer och grupper och ej heller långdragna utröningar om ursprungsområde eller utvecklingslinjer därifrån, detta får bli ett senare projekt. Som alla kan förstå, så blir det en väldigt långdragen diskussion som man hade varit tvungen att genomgå för ändamålet och detta är ju menat som en introduktionsskrift för den nyfikne, inte en total genomgång av språken per se. Lite tas upp, men i övrigt hänvisas redan nu till lästipsen som behandlar både det ena som det andra, detsamma gäller grammatik samt annat lingvistiskt, detta är primärt en sociolingvistisk eller sociohistorisk förtäljning.
~
Inledande axat, og moddat, stycke i avsnitt två i bokverket Europas tungomål, härefter gås de olika igenom, se Innehållsförteckningen.
SvD, DN, DN
Nessun commento:
Posta un commento