Som påpekades ovan så hinner ej alla språk med sin utveckling utan får genomgå en mer vital förändring som sker i allt högre grad i världen - språkbyte samt språkdöd. Det finns olika beräkningar och klassificeringar, men de flesta anser åtminstone att det idag med en relativt liberal räkning existerar cirka 6000-7000 olika tungomål, men räknar man änn liberalare samt tager med även mer distinkta varianter så kommo vissa beräkningar upp till ungefär 25 000 olika språk, hvilket får sägas vara något fler än det antal språk franska akademien år 1929 så exakt räknade fram till när de framlado att det existerade 2796 språk. Dessvärre så äro dogh omkring 90 procent av dagens språk akut hotade att dö ut inom de närmsta århundraden och i denna tid som nu är så dör uppskattningsvis ett unikt språk vartannan vecka. Tungomålen har minskat konstant sedan den antagna toppen nåddes för sisådär 15 000 jeeran sedan, då det antas ha talats cirka 10 000-15 000 olika tungomål på vår jord. Fortfarande för 500 år sedan fanns det kanske 7000 tungomål och de har således sjunkit till dagens cirka 6000 olika språk, främst på grund utav språkimperialismen samt den kulturella og etatistiska dominansen över ursprungsbefolkningarna i Amerika samt Australien, men av dessa så förväntas alltså 5400 dö ut inom det snaraste. Helt i onödan.
Lägg även märke till att språken minskar emedan befolkningen har ökat ofantligt, det borde alltså finnas en bättre grogrund nu för flera tungomål och inte färre, men härvid skall man däremot även nämna att man kan se en tendens att vissa geografiskt spridda samt mycket stora språk håller på att delas upp i olika språk så som är naturligt och även lätt historiskt ihågkomligt ifråga om den latinska utvecklingen, som bringat oss alla de romanska språken. Man haver beräknat att det med ovanstående nämnd språklivslängd har funnits cirka en halv miljon olika tungomål sedan människan började föra sig med tal - och av dessa skulle då 600 finnas kvar om några århundraden. Detta har den tråkiga effekten att jorden blir mer likriktad och pluralismen går förlorad till oerhörda och oersättliga kulturella kostnader. Hela litterära og muntliga traditioner går förlorade, unika grammatiska system samt egenartade ordförråd kommer att gå hädan - detta kommer att medföra att tusentals kulturer hotas att försvinna inom några få jeeran, extra destruktivt är det när det rör sig om unika språkgrenar som funnits på jorden i kanske hundra tusen år, såsom de khoisanska språken. De flesta språk har dessutom än idag inget skriftspråk att förlita sig på, ett skriftspråk underlättar givetvis bevarandet oerhört ock också möjligheten för ett återupplivande efter utdöendet om villiga individer finnes.
I Sverige har man inte varit bättre än i omvärlden, utan här går flera av de samiska tungomålen samma öde till mötes - för att inte tala om alla gamla ‘dialekter’. Egentligen så är även det svenska riksspråket en dialekt, hvilket kanske gör att det inte går att tala om olika dialekter utan bara om olika varianter samt i viss mån kanske till och med om olika språk - denna liberalare syn underminerar även tanken om ett fullständigt homogent skriftspråk då rätt och fel blir mycket mer komplicerat än vad det ofta framställs vara idag med ett ‘officiellt språk’. Lingvisten Max Weinreich definition av språk står sig inte alltför sällan vid än idag: ‘A schprach iz a dijalekt mit an armej un a flot’, inget man som intellektuell människa behöver underkasta sig. I 1998 års utgåva av Svenska Akademiens ordlista så medges detta också i förordet att den boken enbart är en samling “rekommendationer” och således så är det inte fel att använda sig av särartiga stavningar eller böjelser i skriften, något många tror att det är. Dessa ord äro ett slag för pluralism, liberalism samt tolerans hvad avser språkanvändningen samt ett indirekt slag på kinden för alla vetgiriga språklärare som trott de förespråkat det ‘enda riktiga’ när de normerat för stackars försvarslösa småbarn, det enda de utlärt är imbecillhet. Även när det gäller grammatik så haver man i modern mening lämnat vägen öppen för variation, till exempel så har man i den rätt nyligen färdigförfattade svenska grammatiken bara en beskrivande antoning därhän man beskriver olika befintliga variationer inom grammatiken, men den kortfattade version som de flesta istället tar till sig är istället normerande - kunskap om variation anses helt enkelt för komplicerat för den vanliga människan. Språklig paternalism, här benämnt, för pöblen.
Det finns så kallade dialekter inom Sveriges gränser som skiljer sig mer åt än exempelvis svenskan ock norskan, og räknas dessa som olika språk så böre även andra räknas som distinkta tungomål - den enda reella skillnaden är att en dialektal art fått total hegemoni understödd av olika tunga instanser, ofta även den etatistiska makten. Den svenska staten är ett bra exempel på detta, den har ju genom skola och dylikt alltid försökt förtrycka alla andra ‘dialekter’ och tungomål inom riket förutom den ‘dialekt’ som de själva anser vara den bästa. Man verkar ha glömt att ett riksmål inte är en naturlig skapelse och att det inte innan har funnits i Sverige utan det har skapats på senare tid, på bekostnad av andra språk. Man kan givetvis säga att det finnes ett tungomål som heter svenska, och det är i denna mening jag använder sådana termer i denna skrift, men då får man ej förblanda detta med det som vanligtvis brukas kallas standardsvenska och det som då i reguljärt bruk är svenska. Om vi för ett ögonblick återvänder blicken till SAOL av 1998 års årgång så vyom vi i inledningen ett erkännande av att man ej så tagit tillräcklig hänsyn till de “provinsiella ord” som finnes i Sverige och detta är bra även om man inte förstår grundpremisserna att det inte rör sig om ‘provinsiella’ företeelser om man inte samtidigt anför att även det svenska standardspråket är en provinsiell företeelse. Om det finnes provinser så måste det finnas ett centrum och ett rättfärdigt språkligt centrum existerar icke förutom genom den makt den verkar i. Språken är jämnbördiga, icke patoisliknande. I den reguljära, men tyvärr mycket felaktiga, definitionen så menar man att det finnes ett svenskt språk, ett nationellt riksspråk - det man lär sig i skolan och hör samt läser genom media - och sedan en massa varianter utav detta som då kallas dialekter, men som då skulle var felaktiga att använda i en större skala. Många skulle kanske här påtala att det inte finns något som förbjuder en individ att tala dialekt, men man får då ta i beaktande att man inte i skola eller på annat officiellt håll får skriva på dialekt. I Sverige har vi ett väldigt likriktat skolsystem och etatister försöker göra det så svårt som möjligt för fri- eller privatskolor att verka och det speciellt om de bygger på andra principer vad gäller exempelvis språk eller religion, svenska eller ej. I ett tolerant samt jämbördigt samhälle bör dock en majoritetsbefolkning icke kunna förhindra minoriteter att skapa separata skolor för att exempelvis säkra fortlevnaden för språket ifråga, detsamma gäller givetvis olika trossystem eller pedagogiska inriktningar. En otolerant befolkningsmajoritet skall icke kunna hindra detta genom att icke ge utbildningsbidrag till dessa separata skolor om samhällssystemet är sådant att staten i övrigt tillhandahåller medel till de icke-separata skolorna - detta skulle i så fall utgöra en majoritetens tyranni gentemot minoriteten. Det finns ingen universiell grundlag som säger att en språklig minoritet är tvungen att underkasta sig en majoritet, sådana språkdiktaturer finnes det dock gott om på våran jord.
Det finnes förvisso ett språk som vi kan kalla svenska, men detta språk finnes i en massa varianter där ingen variant är förmer än den andra - det såkallade standardspråket är inte mer värt än något småländskt mål. Öländskan är lika mycket svenska som rikssvenska. Det finns inget sådant som ett naturligt standardspråk om inget sådant skapas i en naturlig språkkontakt och en fri likriktningsutveckling, det staten och andra företrädare, påstådda ‘auktoriteter’, i modern tid har gjort är att de har skapat ett standardspråk - ett artificiellt sådant. Man har valt ut en dialekt, i Sveriges fall en dialekt som ligger nära makten, men i andra fall finnes osså exempel där man tager en dialekt som ligger geografiskt och då ofta lingvistiskt sett i mitten av de olika varianterna för att kunna uppnå någonslags consensus, och gör detta till standardspråk, och i detta menandes att alla andra varianter av samma språk bör utgå från, och dess förare övergå till, det nya standardiserade tungotalet. Man utövar rätt og slätt en maktutövning, ett förtryck och en diskriminering på andra likstående samt likvärdiga varianter, helt i onödan. Även om alla språk ingår i någon slags kultur så äre det individer som uppbär denna kultur, det äro individer som för fram detta språk samt därmed kultur i nutiden og därmed in i framtiden.
Språkförmågan är biologiskt förankrad, men förvaltad av individen och all beskärning av den av externa faktorer måste anses vara förtryck, ett förtryck av människans inre, av dess varande - av själva definitionen av vad en människa är. Av dess Anima. En kulturell, intellektuell, kommunikativ varelse, en homo sapiens et loquens.
Språkförmågan är biologiskt förankrad, men förvaltad av individen och all beskärning av den av externa faktorer måste anses vara förtryck, ett förtryck av människans inre, av dess varande - av själva definitionen av vad en människa är. Av dess Anima. En kulturell, intellektuell, kommunikativ varelse, en homo sapiens et loquens.
~
Axat, og moddat, från boken Europas tungomål.
Inte bara innehållet, utan även formen, måste vara fri, eljes faller yttrandefrihetens essens.
SvD, SvD, SvD, DN, DN, DN, DN
Andra om: Europas tungomål, språk, språkdöden, dialekter, språkfilosofi, lingvistik, språkvetenskap, likriktning, enhetlighet, mångfald, svenska, liberalism, filosofi, int
Nessun commento:
Posta un commento