De antiochiska grekerna är medlemmar i Πατριαρχεĩον Άντιοχείας där patriarken har huvudsätet i Damaskus dit det flyttades från Antiochia under 1300-talet i respons på ottomansk erövring utav Antiochia. Av de ottomanska myndigheterna inberäknades de antiochiska grekerna i Rûm milleten.
De antiochiska grekerna bor även i den turkiska provinsen Hatay som inte annekterades utav Turkiet förrän år 1939, varav de olika etniska befolkningarna där undkommit folkmorden samt deporteringarna som ju skett tidigare riktade mot de olika kristna befolkningarna.
Fastän detta så ledde turkietanslutningen till en omfattande emigration utav de antiochiska grekerna till Syrien og Libanon, och under 1960-talet skedde en ny migrantvåg av antiochiska araméer samt greker till främst Europa og Nordamerika. De antiochiska grekerna är många gånger etniska assyrier / syrianer som tidigare pratat syrianska, men som nu primärt är talare utav levantinsk arabiska, men även då grekiska samt turkiska.
En undersökning som kyrkan gjorde år 1895 så fanns det omkring 50 000 antiochiska greker i länet / sancak men dessa hade intill 1930-talet minskat till varandes omkring 30 000, år 1995 beräknas deras antal ha varit ungefär 10 000 totalt varav ett stort antal utav dem bor i Konstantinopel men i Hatay är de centrerade i Alexandretta / İskenderun, Samandağ og Altınözü, men finnes även i Mersin.
Etniska konflikter skedde så sent som år 2005 i Altınözü.
Den Antiochiska kyrkan
Den Antiochiska kyrkan är en autokefal grek-ortodox kyrka som styres utav patriarken av Antiocheia som ser sig som efterföljaren till grundaren av samfundet i Antiocheia, apostlen Petrus / Πετρος / Shimon / Simeon / שמעון og Paulus / Παυλος / Saulos / Σαυλος / שאול התרסי / Ša‘ul HaTarsi.
Den grek-ortodoxa kyrkan utav Antiochia är en utav flera som anser sig vara den rättmäktiga efterträdaren till det gamla Patriarkatet af Antiochia, andra sådana kyrkosamfälligheter äro den Syrisk-ortodoxa kyrkan av Antiochia, den Syrisk-katolska kyrkan, den Maronitiska kyrkan, den Byzantiska, eller Melkitiska, Grek-katolska kyrkan
Som ovan nämndes så hade man sin kapitalstad tidigare i Antiochia men med anledning utav den osmanska invasionen utav staden under 1300-talet förflyttades biskopalsätet till Damaskus i Syrien där det än nu regerar. Kyrkans traditionella område äro Syrien, Libanon, Iran, Irak, Kuwait samt delar utav Turkiet, framtills anno 431 även ön Cypern.
Idag har området även sträckts ut över Nordamerika och AustralOceanien, dessa är autonoma i styrelse förutöver att den Heliga Synoden af Antiochia utser huvudbiskopen, utav en av förutstående framförda tre alternativ.
Kyrkans överhuvud benämnes vanligtvis patriark, dagens är så Ignatius IV, född 1921.
Det var de kristologiska kontroverserna som initierades, eller slog i blom, vid kyrkomötet vid Chalcedon / Χαλκηδών, dagens Kadıköy, år 451, som blivit grunden för uppdelningen som var i vardande samt härefter gällande.
Vid konciliet antoges nämeligen den chalcedonska trosbekännelsen om Jesu natur og gudomlighet som utgår från att Jesus var dyofysitisk, d.v.s av både natur divin samt människa, emedans de icke-chalcedonska kyrkorna framför att Jesus var monofysitisk, d.v.s. i en unierad form divint samt mänsklig. De icke-chalcedonska kyrkorna menar att de chalcedonska äro alltför nestorianska i sin bekännelse, d.v.s. där man klart uppdelar det divina samt det mänskliga i Jesus natur.
Vad avser Antiochia kom spörsmålet i dager när en synod hölls i Sidon / Saïda av motståndarna till den chalcedoniska trosbekännelsen år 512 varhän man replacerade chalcedoniern Flavian II med icke-chalcedoniern Severus, chalcedonierna motsade sig naturligtvis detta och fortsatte att bese Flavian som patriark. De icke-chalcedonska häruti land har sedan kommit att formera den Syrisk-Ortodoxa kyrkan emedans de chalcedonska, särledes efter Flavians avfälle år 518, kommit att benämnas som den Grekisk-Ortodoxa kyrkan av Antiochia. Senare under medeltiden har även denna Grekisk-Ortodoxa kyrka i Antiocheia övergått till den byzantiska riten genom sin knutenskap till Konstantinopel.
Patriarkerna af Antiochia från år 518 och framåt äro:
• Paulus II, 518–521
• Euphrasios, 521–526
• Ephraim, 526–545
• Domnus III, 546–561
• St. Anastasios I. af Sinai, 559–570
• Gregor I, 570–593
• St. Anastasios I. af Sinai, 593–599
• Anastasios II, 599–609
• Gregor II, 609–620
• Anastasios III, 620–628
• Makedonios, 628–640
• Georg I, 640–656
• Makarios I, 656–681
• Theophanes, 681–687
• Sebastian, 687–690
• Georg II, 690–695
• Alexander II, 695–702
Vakant 702–742
• Stephan IV, 742–748
• Theophylaktos, 748–767
• Theodor I, 767–797
• Johannes IV, 797–810
• Job I, 810–826
• Nikolaus I, 826–834
• Simeon I, 834–840
• Elias, 840–852
• Theodosios II, 852–860
• Nikolaus II, 860–879
• Michael, 879–890
• Zacharias, 890–902
• Georg III, 902–917
• Job II, 917–939
• Eustratios, 939–960
• Christopheros, 960–966
• Theodor II, 966–977
• Agapios, 977–995
• Johannes V, 995–1000
• Nikolaus II, 1000–1003
• Elias II, 1003–1010
• Georg IV. Laskaris, 1010–1015
• Makarios II. den dygdige, 1015–1023
• Eleutherios, 1023–1028
• Peter III, 1028–1051
• Johannes VI, 1051–1062
• Aemilianus, 1062–1075
• Theodosios III, 1075–1084
• Nikephoros, 1084–1090
• Johannes VII, 1090–1155
• Johannes IX, 1155–1159
• Euthymios, 1159–1164
• Makarios III, 1164–1166
• Athanasios I, 1166–1180
• Theodosios IV, 1180–1182
• Elias III, 1182–1184
• Theodor IV Balsamon, 1185–1199
• Joakim, 1199–1219, i exil
• Dorotheos II, 1219–1245, i exil
• Simeon II, 1245–1268, i exil
• Theodosios V, 1269–1276
• Theodosios VI, 1276–1285
• Arsenios, 1285–1293
• Dionysios I, 1293–1308
• Marcus I, 1308–1316
• Dionysios II, 1316–?
• Sophronios, ?–1341
De antiochiska patriarkerna har säte i Damaskus från anno 1342
• Ignatius II, 1342–1358
• Pachomios I, 1358–1368
• Michael I, 1368–1375
• Pachomios I, 1375–1377
• Marcus II, 1377–1386
• Pachomios I, 1386–1393
• Nilus, 1393–1401
• Michael III, 1401–1410
• Pachomios II, 1410–1411
• Joakim II, 1411–1426
• Marcus III, 1426–1436
• Dorotheos III, 1436–1453
• Michael IV, 1454–1476
• Marcus IV, 1476
• Joakim III, 1476–1483
• Gregor III, 1483–1497
• Dorotheos IV, 1497–1523
• Michael V, 1523–1541
• Dorotheos V, 1541–1543
• Joakim IV. Ibn Juma, 1543–1576
• Michael VI, 1577–1581
• Joakim V, 1581–1592
• Joakim VI, 1593–1604
• Dorotheos VI, 1604–1611
• Athanasios III, 1611–1619
• Ignatius III, 1619–1631
• Euthymios III, 1635–1636
• Euthymios IV, 1636–1648
• Michael VII, 1648–1672
• Neophytos I, 1674–1684
• Athanasios IV, 1686–1694
• Kyrillos III, 1694–1720
• Athanasios IV, 1720–1724
• Silvester af Cypern, 1724–1766
• Philemon, 1766–1767
• Daniel, 1767–1791
• Eythemios, 1792–1813
• Seraphim, 1813–1823
• Methodios, 1823–1850
• Hierotheos, 1850–1885
• Gerasimos, 1885–1891
• Spyridon, 1891–1898
• Meletios II, 1899–1906
• Gregor IV, 1906–1928
• Alexander III, 1928–1958
• Theodosios VI, 1958–1970
• Elias IV, 1970–1979
• Ignatius IV, 1979-
Nessun commento:
Posta un commento