Կիլիկիոյ Հայկական Թագաւորութիւն - Konungadömet Kilikien – Genealogica CLVIII

~

Det Nya Armenien, eller Kungadömet Kilikien grundades år 1187 samt bestod framtills år 1375 och bleve en viktig allierad för de latinska korsfararstaterna, exempelvis Konungadömet Jerusalem och Furstendömet Antiochia, och både Genua som Venedig hade kolonier här efter avtal därom. Armenier havandes troligtvis inflyttat till detta västerliggande område längs sydkusten av dagens Turkiet vid Taurusbergen sedan 500-talet, Kilikien återtogs från araberna utav byzantierna runt år 965 varvid man slängde ut alla muselmaner som bodde där samt uppmuntrade kristna att flytta in.

De efterföljande seljukiska erövringarna till öster ledde till armeniska flyktingar till Kilikien och slutligen grundades den nya dynastyn utifrån den gamla kungaätten. Då styrkan hos det Byzantiska riket runkade till genom maktkampen mot de anhopandes turkarna, särledes efter Manzikertslaget Ao 1071, så togo sig olika militärt starka armenier tillfälle i akt att skapa egna små riken, ofta var dessa armeniska generaler i den byzantiska arméen eller andra höga ledare inom administrationen.

Ett av dessa skapades utav den byzantisk-armeniska generalen Philaretus Brachamius som inbjöd armeniska adlingar att bosätta sig med erbjudande om land. När han avdog uppdelades dåledes riket i olika smådömen varav ett tillföll prins Ruben av Bagratunidynastin, efter att han rebellerat mot det Byzantiska riket kunde det Nya Armeniska riket uppstå, härefter styrt utav rubeniderna.

År 1268 skedde en kraftig jordbävning som tros ha dödat omkring 60 000 människor i Kilikien. Hursom, mer än hundra år därefter, år 1375 besegrades kungadömet Lill-Armenien utav den egyptiska mamelukiska sultanen och den armenisk-franska kungen Levon VI, av huset Lusignan, avsattes. Riket hade redan varit vasallstat till mamlukerna i runt hundra år, innehållandes många krig samtidigt som rikets ledarskickt alltmer og mer europiserades i ätt och kultur. Härefter har västarmenierna aldrig haft ett eget område att bebo, titlen kung över kilikiska Armenien finns ehuru än, hållen utav det savojanska huset samtidigt som den Heliga stolen af Cilicia är situerad i Libanon. Ättlingarna inom kungahuset Lusignan bor fortfarande vid Turkiets medelhavskust.

Mamlukerna bihöll ej området särledes länge utan turkarna tog snart över, den fattiga armeniska befolkningen bodde kvar i området framtills de till stora delar folkmördades, eller flydde, år 1915. 30 000 rika armenier flyttade redan i slutet utav 1300-talet till Cypern istället, som i ytterligare hundra år styrdes utav Lusignandynastin framtills den sista drottningen, venetiansk-trebizondskan, Caterina Cornaro lämnade över landet till Venedig i utbyte mot att få bibehålla titlen drottning samt erhållningen av ett eget nytt litet rike i Asolo, Venetien. Hovet där blev vida känt för sin kulturella pondus. På Cypern finns än idag några tusen armenisktalande, bland annat boendes i Limassol, Cornarofamiljens starkaste fäste.

~


Västarmenierna behandlas naturligtvis likväl i boken Europas tungomål.