Att alla språk likväl är relativt ‘likartade’ har fått vissa forskare att tro att det en gång i tiden fanns ett proto-världsspråk, som skulle talats för sisådär 100 000-200 000 jeeran sedan, beroendes på hur man räknar. Detta språk menas således vara varandes det första, eller ett av de första men överlevandes, språk som uppkommit samtidigt som homo sapiens uppstigit i den afrikanska myllan, med världsspråk åsyftas således ej att det talats på hela jordklotet utan i den mänskliga sfären utav det, från en början således bara på en geografiskt liten plats. Vi återkommo nedan kring detta kort.
Språken på jorden är i de flesta fallen komna från någonstans, samt relaterade till andra språkformer, varav vissa kan vara i livet, emedans andra är ancestrala, hvilket gjort att studium kring språken i de flesta fallen kunnat ingruppera olika språk inom olika slags språkfamiljer med hvilket avsyftas att det finnes ett genetiskt band emellan flera olika språk som går tillbaka till språkens historik. De största samt välkändaste språkfamiljerna äro indoeuropeiskan, afroasiatiskan, altaiskan, nilo-sahariskan, dravidiskan, amerindiskan, austroasiatiskan, austronesiskan, dené-jenisejiskan, uraliskan, nordkaukasiskan, sydkaukasiskan, eskimå-aleutiskan, australiska språk, khoisanspråk, niger-kongospråk, kradai, papuanska språk, paleosibiriska familjer samt den gigantiska sinotibetanska språkfamiljen, alla dessa omfattar tillsammans flera tusentals olika språk erkända av vetenskapen. En del utav dessa kluster äro osäkra sammanbildningar som det inte med säkerhet går att avgöra ett genetiskt band dem emellan, samt till dessa skall alla språkisolata språkfägringar läggas såsom sumeriska, baskiska, etruskiska samt en mängd till. Med språkisolat åsyftas dåledes språk som man ännu ej kommit i någon högre klarhet kring huruvida de ingår i någon större familj eller ej, ofta finns många olika förslag som inte annamats av övriga forskarsamhälle. Vissa språk är sammanfogade plausibelt utan någon alls vetenskaplig grund såsom fallet är för de paupanska språken, det är en negativ definiering sägandes att de paupanska språken är alla naturliga språk i Västoceanien som varken klassificerats som austronesiska eller australiska, i verkligheten består de paupanska språken av omkring 800 språk fördelade på kanske hela 60 olika definierade språkfamiljer, plus isolater, i en röra som vetenskapsvärlden ännu ej förstått sig på eller hittat släktskapsband emellan. Endast de paupanska språk som talas i Östtimor är officiellt erkända.
På grund utav problemen med vissa tungomål samt för att tidsavstånden blir så långa vill vissa ej gå riktigt så långt bak i tiden som till homo sapiens upprinnelse och hävda existensen utav ett prototellusianskt språk som vandrat vidare genom generationsleden utan förhåller sig istället snarare till vissa specifika språkfamiljer såsom indoeuropeiska, afroasiatiska, uraliska, dravidiska, altaiska, eskimo-aleutiska, japanska ock koreanska skulle vara sammankopplade genom ett protospråk kallat nostratiska, ett namn skapat från latinets nostrās ‘våra landsmän’, och existensen utav andra språkfamiljer i dessas regioner kan vara resultatet utav olika migrationsvågor. I jämföringsarbetet för detta så bygger man alltså på de rekonstruerade protospråken för de olika familjerna, ett stort problem är likväl att protospråken inte i alla fall är lika väl underbyggda såsom fallet är för protoindoeuropeiskan och afroasiatiska, och inte ens dessa är kompletta, förståss. Ett exempel skulle kunna vara ordet ‘mullbär’, hvilket enligt de rekonstruerade protospråken skulle vara på protoindoeuropeiska *mor, hvilket liknar det protoaltaiska ordet för ‘bär’, *müř, samt protouraliska, *marja, hvilket även skulle kunna jämföras med protokartveliskans / sydkaukasiska ord för ‘smultron’ hvilket skulle vara *mar-caw - alla dessa skulle härstamma från nostratiskans *marja. Teoretikerna menar att nostratiskerna skulle havandes haft sitt ursprung i Mellersta Östern, och för cirka 15 000 år sedan så skulle dessa nostratisktalande jägar- og samlarfolk ha bebott hela Europa, norra, nordöstra, södra och västra Asien samt nordliggande delar utav Afrika. Anledningen till att man antar att det skulle ha varit ett jägar- samt samlarfolk är på grund utav att forskarna inte har kunnat rekonstruera något ord för domesticerade djur eller växter, även om vissa anser sig ha klarat av att rekonstruera hela omkring 1600 ord.
Andra vill gå ännu längre och menar att amerindspråken skall vara kopplade till detta nostratiska samt att sinotibetanska, kaukasiska, baskiska og na-dene skulle utgöra en familj kallad sinokaukasiska, och att denna ihop med nostratiskamerindskan skulle bilda ett proto-proto-proto språk kallat SCAN. Andra vill som sagt gå ännu längre bak och även till exempel koppla alla befintliga språk, inalles även khoisanspråken och härvid komma bak till ett potentiellt prototellusiskt tungomål där den resterande världen avskiljde sig från sitt afrikanska urhem för sisådär 100 000 år sedan. Vi skulle kunnom kalla detta vårt tidiga språk, afrikanska. Precis som människan i grund är en afrikansk apart.
Liknande sammankopplandes teorier finnes i princip för alla jordens språkliga hörn och vissa menar ju då att det enbart funnits ett tungomål från början då språket enbart kan ha utvecklats på ett ställe en gång, d.v.s. där det uppkom, och att det därefter distinktserat sig sins emellan i olika dialekter och bildat nya grupperingar som skulle ha kommit längre och längre bort från varandra tills de blev oigenkännliga för de numera diversata användarna, det vill säga att språkevolveringen skett utefter ordinära lingvistiska principer från språkets upprinnelsetid. Ganska logiskt. Denna utveckling är ju fullt normal samt logisk ifråga om mänsklig, eller annandjurslig, territoriell expansion där grupper avskiljs från varandra i tider då face-to-face-kommunicering var det enda möjliga för vårt talade språk. Det är ju ett känt faktum att när ett språk övertar ett nytt område så kommer det i sinom tid att utvecklas i olika varianter som i sinom tid kommer allt längre ifrån varandra om kontakterna emellan grupperna försvinner helt eller förminskas avsevärt - i nutid så har stat, teknik och massmedia varit en återhållande faktor för denna högst naturliga utveckling. Som ett litet sentida ytexempel så kan man i den nya världen åberopa att i engelskans USA så är det en mycket mer fragmenterad språksituation i de östra tidigt bosatta områdena emedan det i västra USA råder brist på variationer av geospråklig art inom det engelska tungomålet. Det är således högst troligt att teorin i princip stämmer, då detta är ett förlopp som skett över hela jorden, så vitt vi vet.
Det kanske mest enastående med detta resonemang longue durée är ehuruväl att genetiska undersökningar hos hundratalet etniska folk stödjer hela teorin om protospråket och man kan enligt forskarna följa hela mänsklighetens förflyttningar och uppsplittringar ~ huruvida metoden för detta är en gångbar metod är ehuru en helt annan fråga, det är som alltid viktigt att påpeka att gener samt språk ej alltid reser tillsammans. Ett av de mest häpnadsväckande resultaten av undersökningarna var just att exempelvis japaner, koreaner, sibirier och andra folk i området kring nordöstra Asien var genetiskt närmare européer, även om yttre fysiska drag säger annat, än vad sydöstasiater som exempelvis kineser och thailändare äro - exakt det som språkteoretikerna har kommit fram till tidigare, även om det kanske är ganska svårt att förstå att før exempel svenskan skulle vara närmare besläktat med japanskan än med kinesiskan. Men med dessa ganska ambitiösa teorier kvarstår ett stort problem och det är huru de på ett trovärdigt sätt skall kunna föra bevis för sin talan förutom teoretiska resonemang, genetiska bevis är bra men det räcker nog inte för att övertyga en skeptisk forskarvärld - det är inte generna som bestämmer hvilket språk man talar och man kan inte heller i generna utläsa hvilket språk bäraren har talat. Som ett simpelt exempel så kan man ju ha i åtanke alla folk som har gett upp sitt språk för att tala ett annat och för detta behövs inga genförändringar ske och de ändras inte heller själva för ändamålet, exempelvis folk som härstammar från Sydöstasien i USA nu talandes engelska eller de ursprungliga australierna som om några decennium enligt nuvarande språkutveckling helt eller nästan helt har övergett sina mångtiotusenåriga språk till fördel för det kolonialt påförda engelska målet. Även de teoretiska bevisresonemangen är inte tillräckligt trovärdiga då de allra flesta språkforskare anser att det är bevisat att allting i ett språk är förändrat in i oigenkännlighet så att släktskapsbevis eller ens likhet skulle vara omöjligt efter enbart 10 000 år och då blir det problem när man för teorier om släktskap och urspråk så långt bak som 200 000 jeeran sedan eller ännu längre bak i mänsklighetens förhistoria. De mer stringenta forskarna menar att allting bortom 10 000 år, ge och ta några år, är slumpens lingvistiska historik.
Vissa få ‘språkvetare’ anser ändå att de inte bara teoretiskt och logiskt kan tänka sig ett prototellusiskt språk utan att de dessutom kan rekonstruera ett mänskligt språk, eller dess fonem, till det senaste gemensamma språket talandes på denna jord. Man räknar med att detta skulle ha inträffat för något mer än hundra tusen år sedan då det var vid ungefär denna tid som den moderna människan utgick utur det afrikanska urheimat. Som nämndes ovan så utgår man även utifrån teorin att språket enbart har påkommits en gång och därmed så borde alla språk på något sätt vara besläktade även om detta inte är direkt skönjbart idag, på samma vis som ju alla människor ultimat är besläktade med varandra. Men den prototellusiska idéen är inte teoretiskt beroende av denna tungomålsliga monogenesis utan även om språket uppkommit flera gånger eller om det vid den prototellusiska tiden fanns flera olika språk så kan det som ‘vi’ kallom prototellusiska på något sätt varit det enda att kvarleva. Den prototellusiska teorin kanske däremot skulle ta allvarlig skada av en multiutveckling av språket då sannolikheten skulle bli mindre att just detta språk fått övertaget över alla andra språk till den grad att övriga försvunnit - även om språkförsvinnelse ej är, eller har varit, speciellt ovanligt i denna värld. Idén har sitt ursprung i den nostratiska tesens förlängning när man menat att detta språk måste ha varit besläktat med även andra språk med sin hemmakomighet i Afrika, Sydöstra Asien, Australien samt Amerika, och menar således att alla språk som parleras utanför Afrika torde vara besläktade då språket uppfanns före emigrationen och därmed så förde dessa det med sig från den afrikanska myllan. Men dessutom, enär språket enbart torde vara påkommet en enda gång så är ju även de afrikanska språken besläktade med varandra och tillika med de exterafrikanska, därmed är alla världens språk, både nutida som dåtida ihopknytna i en kittel. Sannolikhetsgraderna äro givetvis olika för olika ting, det är exempelvis ej helt osannolikt att språket enbart muterades fram en gång och att härvid allt kulturellt tal som yttrats av oss människor sedan dess på något sett är besläktat, en annan sannolikhetsgradstillämpning får dock beaktas när man anser att man kan se spår av detta när historien gått fram i över 100 000 år, av dessa hundratusen år är den allra mesta dessutom ej i egentlig mening alls historia utan per definition prehistoria, d.v.s. skriftlös samt enbart talad - och som ofta är så är prehistorien höljd i dunkel och som vi alla vetom samt fått erfara så är det just dunkelheten som oftast ger upphov till allehanda myter. Ock myter kan, bevisligen, i vissa fall innehålla vissa ‘sanna’ beståndsdelar även om så givetvis ej behöver vara fallet i detta fallet, men en historia, en bra historia, är det och så börjar ju oftast alla historier. Rent logiskt torde alla språk vara besläktade, att vi ehuru även skall kunna se detta faller enligt många inom inlogikens ramar.
Hursomhelst, prototelluserteoretikerna nyttjar de olika framrekonstruerade protospråken för att rekonstruera bakåt, ju längre bak desto större felmarginal, så att säga, och hur rätt de hava angående detta protospråk är det enbart fantasin som får avgöra. Vitaly Ševoroškin, en av de stora förespråkarna utav prototellusiska, menar att elementaorden i de olika protospråken, eller protoprotospråken, ofta äro basalt lika, och ibland till å med identiska, i sin struktur, og tager gärna som exempel den nostratiska rekonstruktionen *lapa som betyder ‘löv’ och liknar denekaukasiskans *Lapa, innehavandes ett glottalt ljud illustrerad med versal, samt amerindiskans *dap eller *Lap. Eller nostratiskans ord för ‘kvinna’ *küni hvilket jämföres med amerind *kuni og *kuna, dessa här nedskrivna ord är mycket riktigt nästan identiska, men frågan ligger hellre i om de är genetiskt kopplade till varandra, eller ens om de är korrekt (re)konstruerade.
Ševoroškin menar även att dessa tre phyla av språk, här alltså nostratiska, denekaukasiska og amerindiska, likväl är relaterade till andra prototungomål, han hänvisar till den tjeckiska lingvisten Václav Blažek som jämfört nostratiska, denekaukasiska, amerind, protoaustraliensiska samt de austroasiatiska protomålen hvilka gett upphov till flertalet språk i Sydöstra Asien. Hans studie inkluderade även den kongosahariska phylumen som numera består utav hundratals språk i södra samt centrala Afrika, likväl den austronesiska familjen och thaispråken. De austroasiatiska, austronesiska familjerna och thaispråken utgöre den såkallade austriska phylumen. Man menar att khoisanspråken är den äldsta av alla phylum, hvilket antropologer ofta enkelt skriver under på då de inte bara ofta ses som behavandes de äldsta språken utan även den äldsta kulturen och de äldsta generna på hela jorden, så att säga varandes hela jordens ursprungsbefolkning. Deras metod går ut på att jämföra elementaord såsom ‘jag’, ‘du’, ord för naturting og dyligt, och de försöker härmed få fram hvilka ljudlagar som genererat uttalsskillnaderna. När änn möjligt, anser de, skall man använda vokabulärer från de phylutiska protospråken såsom nostratiska, sinokaukasiska eller austriska, men i vissa fall så måste man använda sig av modern vokabulär då inget protospråk har rekonstruerats, så är till exempel fallet för de khoisanska språken - enbart detta måste ju anses vara ett gigantiskt problem då modern vokabulär nyttjas för att rekonstruera ett språk som antas ha talats för över 100 000 år sedan. Ševoroškin bemöter den vanliga kritiken kring att man står på en mycket lös grund men att man nyttjar en strikt fonetisk följelinje.
Ordet för ‘tand’ finnes exempelvis rekonstruerat, från det kongosahariska *nigi, austro-asiatiska *gini, sinokaukasiska *gin og nostratiskans *nigi samt *gini, deriverat till bland annat svenskans gnaga. Vitaly menar att man härmed har kunnat rekonstruera uppemot 150-200 ord på prototellusiska - eller ‘proto-World’ som han kallar det. Ordet för ‘jag’ skulle vara *ngai och det andra mest frekventa ordet var ordet för ‘två’, detta ord bleve senare en grammatisk kategori, dualis, som bland annat refererat till armar, ögon, ben, föräldrar samt annat som vanligtvis äro kommen in tu.
Merik Ruhlen som räknar sig som den andre medlemmen av den greenbergianska skolan arbetar med att skapa globala etymologier ock har så gjort för 31 rötter, som *pal ‘två’, *aja för ‘moder eller äldre kvinnlig släkting’, *bur ‘aska eller damm’, och *ku eller *kun för ‘vem?’. Blažeks etymologiska lista innehåller även till exempel tandordet ovan samt *tali för ‘tunga’. Vissa ord äro än idag enligt dessa klart igenkänneliga i dagens språk, till exempel Ruhlens *mano samt *mena, det första för ‘man’ och det andra för ‘att tänka’, cf. ‘mental’. Men inga av dessa rötter åtfinnes i alla språkfamiljer, Blažek som indelar jordens språk i åtta familjer menar att varje rot finnes attesterad i trenne, men elva av hans tolv rötter åtfinns i minst fyra phylum och en - den för ‘tunga’ - finns i alla. Vissa av Ruhlens rötter finns attesterade i enbart sex av de trettiotvå använda språkfamiljerna. Men som ovan påpekades så får man i behandlandet av denna prototellusiska ofta hänfalla åt fantasins gränser, bland annat så kan man ju nämna Ruhlens komparation av ordet för ‘ett’, *tik. Ruhlen menar att ordet åtfinnes i tjugo av de trettiotvå familjerna, men de påstådda derivaterna innehåller ej enbart de synligt nära som dik ‘ett’ i det nilosahariska tungomålet fur ock tik ‘pekfinger’ i kuskokwimiska, hvilket är ett eskimåspråk, utan även tong för ‘arm’ taget från kedespråket som talas på Andamanöarna. Med över 6000 språk att hämta exempel från så är det inte så konstigt att lika ord finnes, speciellt inte om man tämjer på betydelsegränserna relativt kraftigt, visst kan komparatibiliteten vara ancestralt posibel, men mer än teoretisk posibilitet bör avkrävas för att bringa trovärdighet. Men Ruhlen hänvisar till att hon har en strikt hållning i sin grad av vetenskaplighet och aldrig bygger sina etymologier från enbart ett ord från ett språk i en familj, till exempel inom de nilosahariska språken finnes ej enbart dik i furiskan utan även tok i dinka, och man räknar det till över hundra ord från *tik hos de olika familjerna. Ruhlen använder rekonstruerade protoord att representera hela familjen när så synes möjligt, som vid protoindoeuropeiskans *deik ‘att visa, peka’, protoafroasiatiskans *tak ‘ett’ samt protoaustroasiatiskans *(k-)tig ‘arm, eller hand’.
Ševoroškin framför även att tidigare trodde man att detta språk skulle ha talats för sisådär 35 000 år sedan och att alla dagens språk förvisso är besläktade med prototellusiska, men att det nödvändigtvis inte behöver ha varit det enda tungomålet som talades vid tiden. Detta språk ansågs då ha talats i Nära Östern och till exempel de khoisanska språken skulle i sådana fall ha blivit introducerade utav emigranter. Men tack vare, enligt Ševoroškin, genetiska studier som visat att det phylogenetiska trädet sträcker sig ner till Afrika och att homo sapiens härifrån vandrat, ju mindre gemensam DNA desto längre bak i tiden måste man gå för att söka gemensamheten. Han konkluderar utifrån dessa genetiska studier som visar på att khoisanerna har smärst genetiskt gemensamt med övriga att det torde vara de som först avvikit från den övriga sapiensgruppen, detta förklarar också enligt honom varför de klickande khoisanska språken, även om basord delas, skiljer sig mest från andra språkphyla. En andra folksplittring tedde sig emellan talare av kongosahariska, hvilka senare ledde till språken i centrala samt norra Afrika, og de som emigrerade ut ur Afrika och in i Nära Östern samt senare vidare ut i resten av världen. Platsen för denna prototellusiska haver föreslagits vara öster om Victoriasjön, ett litet område i närheten av språk från alla fyra av Afrikas lingvistiska familjer. Det är nära den sydöstligaste delen av den afroasiatiska språkhemisfären, hvilket enligt dessa även kan knytas närmast till de eurasiatiska tungorna, samt på en språkgräns emellan nigerkordofianska och nilosahariska. Det intressantaste är emellertid att de khoisanska språken som, vi sågom, anses vara de mest arkaiska av dem alla, khoisanerna bor ju som bekant långt söderut, men två khoisanska små språköar finnes i närheten av den föreslagna regionen hvilket vanligtvis tas som bevis för att den khoisanska familjens utbredning en gång varit långt mycket större än dagens spillra ~ detta föreslagna prototellusiska urhem passar givetvis väl ihop med vissa paleoarkeologiska efterlämningar. Det är fantastiskt, nästan helt otroligt, att språkgränserna har kunnat bevarats genom hela hundra tusen år, men å andra sidan vet vi att språkgränsen emellan de romanska och de germanska språken i Europa faktiskt hållit sig relativt intakt under två årtusenden, änskönt otaliga konflikter och migrationsvågor skett under denna tids förlopp.
~
Axat, og moddat, från boken Europas tungomål.
Andra om: Europas tungomål, språk, lingvistik, historisk lingvistik, Afrika, afrikanska, proto-World, khoisan, nostratiska, afroasiatiska, SCAN, Victoriasjön, austroasiatiska, int
Andra om: Europas tungomål, språk, lingvistik, historisk lingvistik, Afrika, afrikanska, proto-World, khoisan, nostratiska, afroasiatiska, SCAN, Victoriasjön, austroasiatiska, int
Nessun commento:
Posta un commento