lunedì 13 settembre 2010

Lando langobardi – Genealogica Y

~


Corona Ferrea, eller Järnkronan, är en av Europas äldsta kvarvarande rojala insignier, likväl som det är ett relikvarium då den säges innehålla en järnring som är smidd från en spik från Jesu kors, en järnring är där.

Den langobardiska drottningen Theodolinda satte in järnspillran år 593, i regalian som hade börjat nyttjas under 500-talet.

De flesta kejsarna från Karl den store till Karl V lätos krönas under den, samt även Napoleon og Ferdinand I af Österrike.

Corona Ferrea var kronan för det Italienska kungadömet, Regnum Italicum, som grundades som Regnum Langobardorum, år 568.


Winnilierna ~ Langbarðr ~ Langbärte ~ Langobardi ~ Longobardi ~ Lombardi

Langbärte / Lombarderna / Longobarderna invandrade till Italien år 568 från Pannonien där de flydde det avariska trycket, den ursprungliga germanska tungan förtvinade snabbt inför latinets högreståning och de olika vulgärlatinska folkliga språken varhän det germanska språkets överlevelse var skrivet ovan Alperna.

Nycklen för ett folks historik, ligger ofta i språkets varande.

Det germanska språket som kommo med langobarderna var då givetvis lombardiska / longobardiska / langobardiska som dessvärre till stora delar är ett oklart språk som det gick ner för under 600-talet, direkt efter de inkommit till italiensk mark, och må ha överlevt på sina håll längst framtills 1100-talet, allra längst antagligen i principatet Benevento, folken i sig haver ehuru haft stor påverkan på Italiens utveckling, ibland sedd på som en barbarismens tideålder.

Dessvärre finnes inga lombardiska texter bevarade hvilket gör klassificeringen utav språket svårgörlig, det finns ehuru gott om langobardiska ord oc namn bevarade varvid viss fundering ändå kunnats gjöras.

Fonologiska bevis förtäljer att språket må ha genomgått åtminstone de initialaste stadierna i den högtyska konsonantala ljudförändringen, även andra bajriska likheter finnes, havandes klassificierats som ett troligt elbetyskt språk, eller herminoniskt hvilka inbegriper germanska folk som bott i centrala germanska folkområdet från naboliggande folken anglerna i Anglen, saxarna från Saxland, i nord, samt markomannerna i syd, de sydliggande har senare utvecklats till de alemanniska språken.

Tidigare har man menat att lombardiskan är nordsjögermanska men detta betraktas som helt anektodalt, en koppling till fornsaxiskan säges ehuru av vissa vara synbar och genetiskt betingat, den store lombardiska historiken, samt benediktermunken, Paulus Diaconus / Warnefred skrev under 700-talet att langobarderna var härstammades från ön Scandza, men att de mellanbott längs Elbe. De bevisade bajriska språkkopplingarna passar ypperligt med det pannoniska ursprunget.



Kartan ovan är således plausibel förutom det sista steget, samt senare ankom de även större delen utav mellersta og södra Italien anladandes där de riken som kom att hålla sig allra längst, de nordliggande försvann ganska snabbt.


Regnum Italicum

Langobarderna invaderade Italien år 568 under kung Albion och grundade det Lombardiska kungadömet / Regnum Langobardorum / Langbardland som senare blev till Regnum Italicum.

Den nämnda Paulus Diaconus har lämnat eftervärlden med den främsta källan för lombarderna i sin Historia gentis Langobardorum som är skriven någon gång emellan åren 787 och 796, antagligen vid det ärovördiga Montecassino, och behandlar lombardernas historia emellan deras inträde i Italien samt till kung Liutpriands avfälle år 743, han använde sig av de nu förlorade annalerna från Benevento, Secundus af Nons historieverk, samt i högsta grad 600-talsverket Origo Gentis Langobardorum som är grunden för narrationen kring historien kring det skandiska ursprunget samt förtäljer migrationsförloppet ner till Italien, gudom som Godan / Oden och Frigg nämns likväl, och att det var Frigg som låg bakom namnet av långskäggen, de skall före exodusen från Skandinavien ha hetat winnili, senare fiender till vandalerna.

Även lombarden Diaconus såg de narrativa ursprungsmyterna som ridiculam fabulam.

Det är väl att anmärka att enligt Codex Gothanus så fanns ett folk vid namn winnili men de bodde vid floden Vindilicus angränsandes Gallien hvilket bättre stämmer överens med de lingvistiska samt historiska känningarna vi har om langobarderna, även, och redan, Tacitus omnämner lombarderna i dessa områden, naboer till chaukerna, och mycket i deras kultur, språk, och övrig kontext, sammanfogar dem med anglerna, saxarna og friserna, inte med skandinaviska folk.

Hursomhelst, winnilierna skall ha splittrats i trenne grupperingar där en gruppering sökte sig till nya marker och blev ankomna till landet Scoringa som antingen låg vid östersjökusten eller i Bardengau, vid Elbes bankar i Saxen, detta Scoringa var styrt av vandalerna. Vandalerna avkrävde winnilierna antingen tribut eller det varde krig, varhän de militanta winnilierna valde att ej betala, efter kriget omdöptes de till langobarder av gudsparet Oden, eller Godan som han heter på lombardiska, samt dennes äkta Frigg.

Moderna trovärdiga teser gör istället gällande att namnet helt enkelt betyder Oden, ty Langbarðr är ett av dennes namn, det är möjligt att odinkulten vuxit sig stark hos winnilierna varhän man till slut börjat benämna sig därefter. Att de var odinister är väl bekant.


Peuple antíc

Lombarderna nämndes eljest för första gången av den romerska historikern Velleius Paterculus under 10-talet och han beskriver dem som mer krigiska och våldsamma än de övriga germanska stammarna, Tacitus menar senare att de tillhör de svebiska folken, man vart underställd Maroboduus, den markomanniska kungen, och då denna gjort fred med romarna så var lombarderna heller ej med under Arminius här vid slaget vid Teutoburgskogen anno 9.

Enligt Ptolemaios / Πτολεμαĩος så bodde langobarderna, vid mitten av 100-talet, kvar vid Elbe emellan sueberna og chaukerna, men expanderade även till söder om sugambrierna i Rhenlandet. Cassius Dio / Δίων ò Κάσσιος, som bland annat var prokonsul av Pannonien, förtäljer för oss att precis före de markomanniska krigen / bellum germanicum, 166-180 AD, så ankom 6000 langobarder och rheniska ubier, samt lacringier, till Pannonien, men dessa slogos ner relativt enkelt av Romarna år 166-167. Lombarderna, med de andra, fick retirera och de avhöres ej sedan på trenne århundraden i de romerska källorna, antagligen för att de försvann in i det dunkla inre utav det barbariska Germania, samt så kan de väl hava uppgått i en större stamkonfederation och därvid gömts undan, vid sådana fall antagligen till saxarna.

Codex Gothanus nämner att de underkuvats utav saxarna vid runt år 300 men gjorde uppror under kungen Agelmund, under andra halvan utav 300-talet skall en migrering tas vid. Denna migrering togo dem via många germanska stamländer med påföljande krig eller andra tappra strapatser, genom Scoringa, Mauringa, Golanda, Anthaib, Banthaib samt Vurgundaib, detta sistnämnda tros vara burgundernas gambla land, Burgundaib, där de besegrades utav bulgarer, antagligen hunnerna, rex Agelmund dog.

För ett tag var man underkuvade hunnerna men man gjorde uppror og vunno, under kung Audoin så skullo man under 540-talet tagit sig till Pannonien och bleve där fœderati till Byzantium blivandes uppmuntrade att slåss mot gepiderna tillsammans med de österifrån ankomna avarerna. Avarerna hade inte fått tillåtelse utav Bysans att bosätta sig i dagens Bulgarien varhän avarerna hade tittat in det östgermanska karpatiska riket Gepidia istället, tillsammans med langobarderna attackerade man gepiderna med syfte att förgöra deras rike, samt fördriva folket.


Efter detta lyckats så var den lombardiska kungen Albion ab Pannonia även tvungen att ge sig av efter avarisk påtryckning, och det är således genom detta historiska förlopp Italien översvämmades av longobarder, många gepider, saxare og bavarier, samt turkbulgarer, var även med i dessa migrationsvågor över de Julianska alperna som omfattade 400 000-500 000 människor, enligt uppgift.

Den första viktigare staden man intog var Cividale del Friuli / Cividât / Forum Iulii där man skapade det första lombardiska hertigdömet på italiensk mark, Albions bror Grasulf, eller brorsonen Gisulf, blev första hertig af Friulien. Man togo sedan Vicenza / Vicensa, Verona og Brescia / Brèsa, samt år 569 tog man över Milan / Milano, dessa områden föll ganska enkelt inför de langobardiska händerna sedan man precis genomlevt de destruktiva gotiska krigen som urgröpt försvarsstyrkorna og samhällena.

Allena kuststäder kunde skyddas med den ännu starka byzantiska flottan, så även Pavia föll 572 och kom att bli huvudsäte för det Lombardiska kungadömet, samt så drog man sig söderöver erövrandes Toscana och i centrala Italien, främst i dagens Umbrien, grundades principatet Spoleto / ducatus Spolitanorum och längre söderut principatet Benevento.

Dessa tve, som senare bleve fler, kommo snart att bli självständiga, samt överleva det nordliggande Lombardiska riket åtminstone intill 1100-talet. Hela det lombardiska området delades in i 36 hertigdömen, styrda av besläktade släkter, en del kom senare att bliva furstendömen, och själva kungadömet kom aldrig att bli särledes starkt då de olika dömena beivrade sin självständighet, kungahovet försökte centralisera makten men förlorade då totalt Spoleto og Benevento på vägen.

En relativt viktig skillnad emellan de lombardiska hertighusen, eller övriga langobardiska ädlingar, i förhållande till andra nobla folk för tiden var att de aldrig kom att bli jordägande i någon högre grad utan de var primärt en urban adelsklass, det finnes beräkningar som visar att de per capita bara ägde drygt dubbelt så mycket mark som närmsta strataperson under dem, emedans proportionen för den frankiska nobiliteten var flera hundra gånger mer, i förhållande till närmsta underställda, samt så bodde ofta den frankiska nobiliteten ute på landet.

En annan skillnad emellan de langobardiska samt frankiska rikena hvar att de fria männen hvarde långt mer numerära i de longobardiska.


Beneveto grandios

En del av langobarderna var pagana när de anlände till Italien och en del bibehöll det germanska troendet ett tag, i Pannonien tog man även upp vissa iransk-sarmatiska religiösa drag, andra var arianska kristna, men alla kom efterhand att assimileras in i det italienska trossystemet, samt acklimatiseras gällande allt annat, lombardiska vokabuläria har ehuru i mängd tagit sig in i de italienska språken.

Just i Benevento kom arianismen og paganismen att hålla ut längst, ännu på 700-talet utfördes öppet olika trädritualer. I Benevento kom man även att utveckla en helt egen beneventisk rit som liknande den ambrosianska riten från Milan som avskiljer från den Romerska riten men nyttjas än idag utav fem miljoner i Milans ärkebiskopat, en speciell beneventisk liturgisk sång utvecklades likväl, som kvarlever i sin extrema litenhet sedan den gregorianska sången tog över under 1000-talet.

Till detta skall läggas att man även utvecklade en egen beneventansk skrift / gothica / longobardisca / langobardica som kom att sprida sig ända till Dalmatien og var i bruk framtills 1200-talet, på vissa håll till 1500-talet.

Förvisso ej allena men en hel del av detta gjordes primärt vid det stora og viktiga Monte Cassinoklostret, hertig Gisulf II af Benevento gav dessutom år 744 Monte Cassino ett landområde som kom att forma bas för den självständiga seignörstaten Terra Sancti Benedicti, år 1806 försvann seigneurskapet.


Langbardland bliver Frankland
~
Fria eller ej, anno 774 föll nordliggande Langbardland för Carolus Magnus / Karl den stores svärd och han blev då rex langobardorum för att senare år 800 krönas till Imperatur Augustus, d.v.s. Romersk kejsare.

Spoleto og Benevento underkuvades som vasallstater bara under kortare tider och bibehöll sin självständighet och lombardiska karaktär ännu ett tag, Benevento utvecklades nu till ett principat.

Spoleto föll ehuru även det för Karl den store år 776 men han gav området till kyrkan ack bibehållandes rätten att utnämna hertigar, år 842 omvandlades området till ett markgreveskap och den expansiva karolinsk-frankiska ätten Guideschi / Widonen / Guidonen kommo att besätta riket framöver, samt ingiftandes med lombardiska ädlingskor från Benevento, förutom hertigskapet över Spoleto kommo de att år 888 efter avdagelsen utav Karl den tjocke / Carolus Pinguis bliva kungar av Italien samt kejsare över Romerska riket.

Hertigdömet Spoleto gick igenom många olika skepnader som vi ej behöver gå in på här, men disintegrerades under 1100-1200-talet, ehuru finnes titlen kvar framtills 1948 hos huset Savouè / Savoia / Savojen.


Principat Capua et Salerno

Efter tio års självständighetskrig lyckades man år 851 mer genuint skapa sig ett från Benevento avyttrat rike, det langobardiska principatet av Salerno kom att finnas framtills 1000-talet, den välrenommerade Schola Medica Salernitana som grundades av prins Guaimar III af Salerno / Waimar som tronsatt 994-1027 fanns kvar änna fram till Napulione / Napoléon.

Principatus Capuae slog sig även det fritt från Benevento i samma veva, staden Capua hade dessutom år 841 krossats utav saracener, på uppdrag av prins Radelchis I af Benevento i en av de många komplexa fejder som försegicks emellan de olika besläktade ätterna häromkring men som vi i denna korta förtäljning gott og gladeligen kan lämna därhän.

I princip alla slogos mot alla, inom familjen. För att hålla det kort, längre än så, i detalj, fåom vi återkomma annan gång till.

Langobarden Landulf, och sonen Lando, byggde ehuru, efter saracernas destruering, upp det nya Capua, utgörandes grunden för dagens stad, och fortsatte sitt rike varhän kejsare Ludvig II dömde i partitionen att Capua skulle tillhöra Salerno, hvilket ej godtoges av den virila Landoätten som senare kom att styra sitt capuanska principat, samt övertagandes Spoleto, Benevento et Salerno i olika konstellationer i ett mycket komplext nätverk og fejdskap, framtills den sista självständiga syditalienska longobardisk-lombardiska prinsen, Lando IV af Capua, avtroniserades anno 1098, varhän makten övergick till besläktade normandiska händer, många gånger om ingifta i de gamla leden.





Normandisk övertagning

Från den norska vikingen Hiallt skall den cotentinais-normandiska riddarätten Hauteville ha härstammat, lågadlig baronell hemmavid men kommandes att erövra hela Syditalien, det salerniska principatet föll för Robert Guiscard år 1078, fast den sista prinsen Gisulphs syster, den athenalika, Sigelgaita fortlev som Guiscards maka, hennes syster principessan Gaitelgrima gifte sig med Guiscards bror Drogo. Drogo og Gaitelgrimas son var förövrigt med under första korståget emedans sonsonen Roger kom att bli regent i principatet av Antioch.

Sikelgaita däremot säges enligt legenden försökt förgifta Guiscards son, från ett tidigare äktenskap, Bohemond, även han prins av Antioch, men efter att de kommit överens om att hennes egen son Roger Borsa skulle ta över efter fadern så fann sig detta onödigt, ett av de andra barnen, Olympios gifte sig istället med Κωνσταντίνος Δούκας / Constantinos Doukas, kejsare av Byzans. Roger Borsa i sin tur gifte sig med den frisisk-saxiska danska drottningen Adela, deras son tog över men visade sig oduglig varhän kusinen Roger II af Sicilien blev regerande.

Tjugo år efter Salernos halva normanisering var det Capuas tur att uppgå i normandisk ätt, en del av den gamla ätten kom att kvarbli där i olika slingriga konstellationer, och finnes än idag, men härutivarande skribents ätt flyttade upp och kom istället att ingå i patriziato veneziano, i Ducatus Venetus, självständigt från Byzans sedan anno 697.




2 commenti:

  1. Takk for interessant informasjon

    RispondiElimina
  2. Tackar gott för din trevliga kommentar

    RispondiElimina