Sercq / Sark, eller på sercquiais Sèr, är en av de mindre Normandöarna, d.v.s. Kanalöarna, men inte desto mindre intressant.
Ön har med sina 600 invånare, kallade ‘kråkor’, coneille, på 5,5 kvkm en distinkt plats i europeiskt statsmannaskap och var framtills helt nyligen en egen feodalstat även om den ur administrativ synvinkel hör till Guernseys bailiwick, eller fögderi.
Sark består utav Stora og Lilla Sark hvilka är förbunda genom ett nittio meter långt og nära tre meter brett näs, La Coupée, med hundra meters falldjup på bägge sidor. Inte förrän år 1900 sattes skyddsrälingar, före detta fick barnen gå på alla fyra över näset för att inte riskera att blåsa över kant. Ön Brechou brukas av hävd likväl inkluderas under Sarks domän men de nuvarande tenanterna av ön, tu tvillingbröder av london-skottsk härkomst, som byggt sig ett slott på Brechou, hävdar självständighet samt struntar att följa lagarna från Sèr, samtidigt som de själva är mycket aktiva i Sarks politik, när man hade sitt första icke-feodala val år 2008.
Sark hade tills nyligen en tydlig feodal styrning där majoriteten i Sarks parlament, Chefs Plaids / Cheurs Pliaids, utgjordes av 40 arrendebönder, hvilka således icke var folkvalda såsom allena ytterligare 12 parlamentsledamoter varo, dessutom så styrdes ön utav en Seigneur, eller Dame. Denne blev dessutom ärad utav ett statsbesök från drottning Elisabeth under 1980-talet. För att inte skapa ett missförstånd om seigneurens maktinnehavande så skall påtalas att han enbart är en bland jämlikar när parlamentet möts i skolbyggnaden.
Den senaste härskaren i dynastin är Michael Beumont som 1974 förärades titlen ‘seigneur’ efter att på franska ha lovat den brittiska monarken tro och ära, detta görs genom att han måste knäböja inför henne, sträcka ut händerna tills hon fattat dem och sedan lova Je demeure Votre homme lige à vous porter Foi et Hommage contre tous i likhet med sina 21 företrädare. Seigneurskapet kan avsäljas om önskas, med drottningens tillåtelse.
Man hade även en egen ‘militär’ som var i bruk ända framtills 1880. Idag har man ett eget fotbollslag som går under det alternativa namnet The Bad Lions.
På Sark behöver man inte diskutera monarkins vara eller icke vara ur ekonomiska synvinklar, ty härskaren uppbor allena en höna i skatt för varje skorsten som finns på ön, plus att han erhöll en trettondel av värdet av alla transaktioner i fast egendom som sker i riket hvilket kanske inte ändå sker så ofta med tanke på hvilken maktposition ägandet innebar - han får ehuruväl betala 1,79 pund till Buckingham Palace i arrende per annum på Mikaeldagen, en summa som ej drabbats av inflation sedan 1565.
Ur ekologisk synvinkel så är det nämnvärt att poängtera att både bilar samt motorcyklar är ok som inte tolereras inom statens gränser - detta har förra härskaren förtalt, en lag som bibehållits in i nutid. Traktorer är dock tillåtna, på senare år har traktorer utav storleken större förpestat luft och öra för öborna.
Även mindre ‘modern’ lagstiftning existerar, eller gjort så framtills nyligen, framtill år 2003 fanns t.ex. ett förbud mot skilsmässor såvida inte en av parterna varit borta från ön i minst ett år, detta har nu luckrats upp, en lag från 1611 som änn är i bruk tillåter även maken att slå makan så länge inget blod utgjuts. Le seigneur är även den enda på ön som har legal rätt att hålla sig med duvor och äga tikar på ön.
Inkomstskatt existerar inte på ön men däremot utvinns förmögenhetsskatt utefter så kallad synlig förmögenhet, hvilken uppmäts med hjälp av en skattmästare som varje år gör en rundgång i hemmen och kontrollerar folks ägodelar och sedemera uppskattar hvilket skatteupptag som skall göras, något godtyckligt.
Sarks innevånare har internationell räckvidd genom att de vuxna medborgarna sammanlagt har runt 15 000 styrelseuppdrag, varvid några för en lite mer internationellt kontroversiell affärspolicy då de sålt vapen till hutumiliser i borgarkrigen i Kongo og Rwanda och de har därigenom medverkat i några av nutidens värsta folkmord. 1990 höll det även på att bli ett krig på själva ön då den franska atomfysikern André Gardes ensamt invaderade ön med ett halvautomatiskt vapen där han deklarerade att han skulle göra en coup d’état och ta över ön, en frivillig konstapel arresterade invadören när denna satt på en bänk bytandes magasin för eldvapnet, förberedandes sin co d’êtat.
Sark är inte medlem i Europeiska Unionen men unionen har påtalat för Sark att deras feodala system står i barsk strid mot de mänskliga rättigheterna, varvid parlamentet på ön har beslutat att hålla en folkomröstning år 2011 om införandet av demokrati. Första icke-feodala valet hölls anno 2008 där en stor del utav de röstande röstade för politiker som inte vill ändra det feodala systemet, endast fem av tjugoåtta platser besattes utav antifeodalister.
Serkyee
Språket på Sark är som på de andra Normandöarna en normandisk variant av franskan och tillhör således den indoeuropeisk-italisk-romansk-galloromansk-nordgalloromansk-normandiska grenen och kallas sercquiais, eller serkyee / sarkese, men talas numer dessvärre allena utav den äldre generationen, hvilket blir ett tiotal individer, men flera dussin förstår språket – i övrigt talas engelska. Språket var tidigare även geospråkligt uppdelat på öarna, varvid Lilla Sarks befolkning hade en egen variant, utvecklad med anledning utav den tidigare isolationen.
Sercquiais är närmast besläktat med språket på Jersey då det var folk från den önationen som koloniserade Sèr under 1500-talet, man har förvisso numer ett stort engelskt lexikaliainlån men fonologiskt så är det i mångt och mycket kvar i 1500-talsvarianten, emedans Jerseys språk ändrats utifrån det åt annat håll, det gör serkyee extra intressant utifrån arkaitetsynvinkel.
Ön har ehuruväl redan före 1500-talet haft en befolkning, hvilket de få fornminnena förtäljer; 1976 hittades ett av de äldsta byggnadsverken i Europa med sextusenåriga anor vid greenen på femte hålet på Royal Guernsey Golf Club. Även neanderthalare bör ha funnits på ön då man funnit tänder av sådan art. Den galliska stammen venetierna tros ha varit öns antika bosättare innan området annekterades till Romarriket runt 56 f.kr. Ön kristnades redan under 500-talet och ett kloster uppsattes utav bretonska Saint Mannélyi / Magloire som uppges vara en kusin till Saint Samson de Dol / Sant Samzun, klostret hyste 62 munkar samt en skola för unga adelsmän från Contentin. Relikerna från Sant Samzun skall ha bevarats in situ framtills nordiska vikingar gjort området osäkert under mitten av åttahundratalet varhän munkarna, medtagandes relikerna, satte segel mot Jersey. Man tror att Seigneuriet idag ligger på samma plats som klostret en gång stod.
Östatens historia emellan 550 till 1550 är ehuru något vag, men ön låg antagligen under något bretonsktalande rike efter den romerska tiden för att sedan runt år 933 ha kommit under det normandiska huset, ön har även varit befolkningsmässigt övergiven flertalet gånger under historien framtills 1500-talet. Under 1200-talet hade även den adlige legosoldaten, piraten, laglöse, magikern og munken Eustache en bas här. 1563 så erfick ehuru Hélier de Carteret, som var seigneur i dömet St Ouen, på Jersey, tillåtelse på eget förslag att tillsammans med fyrtio landsmän kolonisera ön samt skapa ett regelrätt styre där, og utrota piratverksamheten, styret bestod givetvis utav dessa nya landägare och gjorde så framtills feodalismen frågasatts nu under 2000-talet, sercquiäiskan är härledes härledd direkt från den variant av jèrriäiskan som talades i St. Ouen under slutet utav 1500-talet och har på Sark fortsatt sprakas kontinuerligt, hvilket även är hörbart för lingvister, som ovan nämndes så har det kommit att bli en stelnad fonologisk form av sant oueniska.
Invandrarspråket engelska kom in ganska sent på Sark, år 1787 skrev t.ex. en missionär att engelskan var ett okänt språk på ön och så kan mycket väl varit fallet då ön endast sällan besöktes av engelsmän. 1835 ändrades ehuru dessa förhållanden när man importerade arbetskraft från England för gruvnäringen på Lilla Sark och under 1850-talet fick ön mer engelskt tillskott genom att rika engelsmän byggde sommarresidens på ön. Serkyee kvarblev ehuruväl i position framtills det andra stora Europakriget under nittonhundratalet, varefter turismen växt till sig hvilket haft mycket skadlig effekt på språkanvändningen i denna ändå ganska lilla kommunitet.
Sarks lagstiftande församling bedriver förhandlingarna på engelska men ibland kräver en tingsledamot att det skall ske på formell franska, hvilket då osså sker, den officiella bulletinen från administrationen skrivs på franska och egendomsavtal likså. Genom Anthony Liddicoats försorg finns sercquiais grammatik nedskriven och publicerad 1994 och sedan år 2001 finns ävenledes Liddicoats Lexicon of Sark Norman French, skriftspråket är dock icke kodifierat utan fritt. Det finnes ehuru ingen egen litteratur att tala om, även om redan prins Louis Lucien Bonaparte skrev ned, samt publicerade 1863, Parabol du smeaux från Matteusevangeliumet på sercquiais, i övrigt så vitt man vet åtfinns faktiskt bara ett alster på språket som tidigare publicerats i Bullétîn d’Quart d’An d’l’Assembliée d’Jèrriais (Vol. 30, 1960):
Man buonhomme est bein malade
Man mari est bein malade
Et j’n’sais qu’est’ce qu’i’ a
J’m’en fus-t-en Guer-ne-si
Du Lundi à Mercredi
Mais quan j’ervins i’tait mort
Et encore ensev’li
J’appis mes p’tites ciselettes
Point à point j’l’décousais
Mais quan j’appraichis p’tite gorgette
J’craignais qu’i’ n’me mordisse
J’l’appis par l’gros orté
J’l’env’yis avau l’côti
J’priyis tous les corbins
D’v’ni prieu auprès d’li
~
Om Sèr, på serkyee, har jag tidigare här L'coneille, Sha!, på serkyee har jag förutöver dessa även skrivit L'pie marange, Erotiku et Erotiku
Sark är även med i min bok Europas tungomål.
På Wikipedia finns även en kort sida om sercquiais skriven på Serkyee.
Nessun commento:
Posta un commento