Italien besitter så ej endast de romanska og germanska språken utan likaledes de slaviska. Av de slaviska språken finns det -sydslavisk-västra-kroatiska språket molisiska / molisekroatiska, även kallat av dem själva Zlavi eller na-našu ‘la nostra lingua’, emellan Vasto og Larino, som härstammar från 1400-1500-talens flyktingar från oroligheterna för tiden vid den dalmatiska kusten og antalet talare äro till antalet 1500-5000 av den etniska grupperingen som är bestående utav 25 000 individer. Det finnes minst sex olika vetenskapliga teorier om vart de exakt härstammar från men själva skulle de kunna säg att de kommo från z onu banu mora ‘från andra sidan havet’. De är i majoritet i trenne byar kallade Kruč, eller på italienska Acuaviva Collecroce, Mundimitar / Montemitro samt Stifilić / San Felice - den sistnämnde hette innan San Felice Slavos, men fascisterna stympade bort det sista ordet i sina italieniseringsförsök. Tungomålet utläres till viss del i de lägre åldrarna samt har man satt upp bilinguella skyltar men användes annars oftast mest oralt. Under tidigt nittonhundratal avflyttade även en del till Argentina samt Västaustralien, og deras bosättningsområde var större tidigare men har genom århundraden minskat, och språket de talar har även med anledning utav århundradenas gång gjort språket distinkt i förhållande till tungan från andra sidan maran. Resten utav världen kände ej ens till molisekroatiskans existens förrän en lingvist från Dubrovnik år 1855 hörde en skräddare i Napoli tala på ett hemmavidslikt språk till sin maka varvid ursprunget uppdagades. Man tog vid den nya kontakten även till sig det kroatiska alfabetet för sitt högeligen italianiserade molisiska tungomål, som ehuru idag ofta kroatiseras utav de litterata poetica rara.
Nessun commento:
Posta un commento