Det italienska språket och de italienska språken är en fråga om definition. Man brukar ehuru åtminstone numera beakta de väldigt stora språkskillnaderna som är förestående i Italien och erkänna dess väsenskilldsamhet då många utav dem är hörandes till olika undergrupperingar av de romanska tungomålen. Det tungomål som vi dock med mer rättighet kan kalla det italienska språket är i reell mening det språk som bygger på 1300-talets florentinska och som numera är det så kallade ‘italienska språket’, det vill säga det som är det standardiserade italienska språket, Italiens lingua comune. I likhet med de allra flesta standardspråk i världen utgör detta enbart en lingvistisk variant av många och således är de andra likvärdiga det centraliserade målet ur lingvistiska, samhälleliga, icke-statliga, samt individuella hänsyn. De olika språken har kunnat överleva långt fram i tiden genom att staten Italien var en sen födelse, hvilket har varit positivt för den språkliga bevarelsen - det har inte funnits någon allsmäktig stat som kunnat patoisera de övriga språken och så småningom förtrycka dem till förintelse, de flesta utav de övriga språken har helt egna litterära traditioner og historier, samt haver i flera fall även betraktas som varandes olika språk utav omgivningen, gällande de romanska språken så haver de allra flesta direkt uppsprunget från den vulgärlatinska myllan utan inblandning från toskanskan. Åtminstone framtills Mussolini mer stringent framförde italienskan som enhetligt språk, Italiens språk, en fascistisk policy som senare fortblivit.
Nessun commento:
Posta un commento