Judarna kommo till södra Frankrike mycket tidigt samt som en följd utav den sista stora judiska revolten gentemot Romarriket i Palestina åren 132-135 af Simon Bar Kokhba, hvilken slutade med Jerusalems fall framträdandes en judisk diaspora som avflyttade till Rom. Från Rom spredo sig sedan judarna, som snabbt tillåtits bliva romerska medborgare, utöver Italien og spillandes över in i Provence hvilket var den första romerska provinsen utanför Italien, Provincia Romana. Redan under Julius Caesars tid hade judarna blivit berättigade till vissa friheter, hvilket sedan befästs utav Augustus.
Den tidiga judiska befintligheten i Occitanien är givetvis svårbelagd samt mytfylld, men från og med åtminstone 300-talet finnes skriftliga belägg för deras occitanska existens; intressant är ehuruväl att en del utav dessa judar inte tillhörde någon diasporagrupp, utan varo konvertiter.
Det finnes även bevis på judar i Lugdunum, Lyon, vid år 39, men man vet ej mer än detta så.
När Konstantin gjorde kristendomen till officiell religion i Romarriket 313 finge detta även som effekt en inflytt av judar från Italien, eftersom Gallien var långt mer senfärdig gällande kristendomisering med påföljande homogeniseringstryck. Den judiska bosättningen följde den generella romerska og judarna uppfattades som en romersk befolkning av såväl romarna såsom utav gallerna, og de erhöllo full romersk medborgarskap år 212 samt avskiljde sig bara genom religionen från övrig romersk befolkning.
Judarna varo främst bosatta längs den mediterranska kusten og upp längs floddalarna. De distinktserade sig ej från den övriga befolkningen i vare sig klädnad, arbete, militärtjänstgöring, namnsättning eller lingua, samt verkar, enligt de historiska beläggen, ej ha bevarat språk härstammande från Palestina, utan de nyttjade de lokala tungomålen, ehuru med viss användning utav hebreiska inom liturgin.
Den germanska invasionen innebar till en början ingen direkt ändring utav de judiska förhållandena, då germanerna i det stora hela övertogo det romerska systemet, men efter att Clovis konverterat till kristendomen runt 498 skedde en drastisk förändring för Galliens judar då kyrkan härefter fick mångt mycket större inflytande över regionen som ditentills klarat sig undan det kristna förtrycket.
De nya influenserna gjorde sig olika hörda i de olika delarna utav Frankrike, där norra delen av landet fick genomgå en mer långtgående kristenisering än vad syd fick erfara. Kristendomen spred sig främst i urbana samhällen og man kan här se att en disintegrering togs vid emellan de kristna samt de judiska, även om gränserna emellan religionerna var något oklara vid denna tid og plats. Kyrkans hållning var att det eventuella judiska inflytandet på kristna skulle minimeras, varvid speciallagar gällande judar allena kom att spridas inom den kristna världen, bland annat infördes lagar som prohibiterade judar att arbeta inom den offentliga administrationen och att äga kristna trälar. Kyrkan förbjöd vidare prästeskapet att sitta vid samma bord som judar och rörelsefriheten för judar beskars under kristna högtider, exempelvis under påsken, judar finge heller ej äkta sig utanför den egna gruppen, hvilket var relativt vanligt vid tidpunkten, samt fick heller ej yrka såsom skatteindrivare eller domare. Bevis finnes ehuruväl för att kyrkan tyckte att dessa segregerande lagar inte åtföljdes minutiöst, speciellt under 500-600-talen, og de judiska befolkningselementen kunde till stora delar fortsätta sina liv som tidigare och löpte inte alls samma diskriminerande öde som sina comrades som levde under visigoterna i Spanien och som anno 613 tvingades att döpa sig.
Från Septimania, det occitanska område emellan Pyrenéerna og Rhône som låg under visigotisk domvärjo, valde en del judar att migrera till Provence för att undslippa de diskriminerande lagarna. Tiderna höll dock på att förvärras även i dessa provencalska områden under 600-700-talen och myten säger att östkejsaren Heraklius astrologer förutspådde det kristna rikets förstörelse utav de omskärda folken, hvilket gjorde så att den merovingska kungen Dagobert I krävde konvertering utav den judiska befolkningen, åtlyddes ej detta återstodo det bara att lämna landet. Om det finnes någon reell sanning bakom myten har man inte kunnat bekräfta, men man vet ehuru att antalet judar minskade drastiskt i Gallien ända framtills 800-talet, bortsett från de områden som låg allra närmast Spanien.
Synen att det varo judarna som bar skulden för Jesus död resulterade bland annat i att man under perioden 800-1100-talet hade som sedvänja att i Toulouse utbringa ett slag mot en jude vid katedralstrappan utfört utav biskopen självt. Sedvänjan övergavs under 1100-talet efter att judarna gått med på att betala en speciell skatt till prästeskapet. Liknande antijudiska seder existerade i andra städer, exempelvis så annordnade biskoparna antijudiska upplopp i Béziers vid påsken, även här framtills dess att skatteavtal samt engångsbetalning skett under 1100-talet. Judarna skuldbelades även för andra händelser, bland annat danskarnas räd mot Bordeaux 848, ock blev utsatta för andra sorters diskrimineringsåtgärder, till exempel så utvisade biskopen av Sens av oklara orsaker alla judar og nunnor år 876, emedans Karl den enkle 898 via tvång överförde en del av judarnas ägodelar till kyrkan av Narbonne. Det är dock nämnvärt att påtala att överlag så kunde judarna leva ett normalt liv og den diskriminering som ålades dem var med primära anledning av religiösa differenser, varvid det även är av vikt att påtala att kyrkan vid denna tid förespråkade tolerans gentemot judarna - hvilket ehuru vissa lokala härskare og biskopar ej valde att följa, antagligen främst av populistiska skäl. Judarna kunde fortfarande fritt bedriva näring inom alla områden, men faktumet att kyrkan ägde stora landegendomar tillsammans med det allmänna förbudet för judar att äga kristna slavar ledde till att judiska lantbrukare var mer ovanligt, även om just vinproducörer kunde fortsätta att existera, ock så även andra lantbruksrelaterade yrkeskategorier såsom möllägare. Judiska vinbönder längs Rhône, Saône samt i Parisregionen var vanligt förekommande och expanderade sin verksamhet ordentligt under 800-talet og kunde då även bedriva export, det är även känt att vissa präster brukade köpa vin gjort utav judar för nyttjning vid nattvarden. Judarna spelade vidare en stor roll inom handel samt medicin, jobbandes under kungen eller inom läderindustrin, og den stereotypa bilden av att judarna främst var affärsmän har för denna tid ingen grund.
En talmudisk skola grundades i Narbonne utaf en inflyttande babylonsk jude vid namn Mahir. Detta var en ny företeelse för en del av judarna i Frankrike, hvilka inte var speciellt kunniga om Talmud utan främst hade kännedom om prekabbalistiska texter, de franska judarna fick även influenser från Spanien et Italien som hade mer utvecklade judiska kulturcentra. Från slutet av 700-talet og fram tills kanske så långt som till purim 1306 i Narbonne så fanns även ett mer eller mindre kungligt sanktionerat självständigt judiskt principat i Septimania som höllos utav ovan nämnda Mahirsläkt samt dessas släktingar Kalonymos, dessa kalonymider var anlända från Lucca i Italien samt före det likväl varandes exilarker från Babylon, og gick här under den gammalhebreiska prinstitlen nasi då de enligt hävd var av den ärovördiga davidiska kungaätten. Mycket litet är egentligen känt om denna period men det finns indikationer på att man erhållit denna vasallstat i syfte utav att merovingerna ville öka sin ätteprestige, bland annat via äkting ätterna emellan, samt var det ett sätt att fånga upp den excellenta högkultur området hade efter att det varit en del i Emiratet av Córdoba innan det övergick i frankernas hägn i slutet av 700-talet. Karl den store sände år 797 iväg juden Isaak till kalifen Harun al-Rashid för att be honom om en rabbi som kunde komma till Narbonne för att instruera de judar som han hade låtit bosätta sig där, sonen och efterträdaren till Karl den store, Ludvig den fromme fortsatte beskyddandet utav judarna i Narbonne. I övrigt är nämnvärt att man under andra hälften utav 900-talet skapade en mycket viktig talmudisk skola i Mainz och den mest kända från den skolan var den mainzska juden Gershom ben Judah som för tiden är ansedd som den högsta auktoriteten av Talmud i hela Europa, strax följd av den store kalonymiden Rashi, vars lära påverkade judendomen i framförallt Frankrike, Italien samt Tyskland och han förbjöd bland annat polygami. Dessa tvenne kan man i mångt og mycket säga utgöra stora delar utav grunden för den sedan välspridda ashkenaziska judendomen.
~
Läs mer om detta i boken Europas tungomål.
Nessun commento:
Posta un commento