Langues d'oïl

 

 

Franskan är väldigt hårt standardiserat men är ändock endast allena en dialekt bland språken inom langues d’oïl - förutom standardfranskan så åtfinns ännu picardiskan / pciard / ch’picard i norra Frankrike med en rik medeltida litteratur och nutida center i Amiens o Arras men på utdöende då närheten till Paris är översvållande, vallonskan / walon i en liten vallonsk inväxt utifrån Konungariket Belgien, lorränskan / lorrain i nordöstra delarna med Metz som centrum, samt champenoiskan emellan dessa tvene med center i Troyes og Reims, normandiskan / normaund finns i Normandie, med Caen og Rouen som center, hvilken i östra Bretagne övergår till gallofranska som vid kusten söderöver övergår till poitevinska / poetevin, center Poitiers, samt ytterligare senare saintongeäiska / saintonjhais, med Saintes som centra, innan langues d’oc tar över. Nordöst om de occitanska språken ligger det franco-provençalska området som inte säkerligen bör ingå i samma subgruppering som franskan, utan den ses av vissa som en övergångsspråksgruppering emellan oil oc oc. Hursomhelst norr om detta talas jurassiska och nordväst burgundiska / bregognon med Dijon som språkligt centrum, men omkring bara under 2000 aktiva talare men viss intressant litteratur in existens. I Occitanien talas även Français méridional, eller francitan, hvilket är nordfranska men med stora occitanska inlån og fonetisk fägring.

 

Gallofranskan har omkring 28 000 talare samt är språket som talades i medeltidens Neustriska rike och har till exempel ej de nordiska influenser som broderspråket normandiska erhar, istället har det, särledes i väst, erhållit influenser från keltiskans bretonska. Galliskan är ehuru inte alls lika synlig offentligt som bretonskan är, inte ens i dess historiska hjärtland Pays Gallo hvilket inkluderar kapitalstäderna Rennes og Nantes, eller Resnn og Nauntt på galliska, eller Roazhon og Naoned på bretonska. Gallofranskan är uppdelad på en del olika varianter där litterära traditioner finnes, även om språket som vanligast främst figurerar i musikaliska, teatralistiska samt narrativa kontexter. Några ord av jämförelse är gallo-fr fórmaij-fromage, desort-sortie, limerot-numéro og anoet-aujourd’hui. Normandiskan har ett nära gemensamt ursprung med galliskan och verkar vara sprungna från samma källa men normandiskan fick en egen utvecklingslinje i och med normandernas erövring och bosättning utav området hvilket ingivit en ny språkkontext, språket lever även i utökad grad på vissa av de normandiska öarna där språkentusianismen är hög hos vissa få. Poitevin, eller poetevin, är klassificerat oïlmål men har med anledning utav sin belägenhet vid Poitou, tidigare Thifalien, klara drag av även ocmålen då detta var gränslandet emellan de tu i tidigare tider. De tidigaste skrivelserna på detta parlanjhe skrevs under 1200-talet i formen av juridiska dokument och första boken trycktes 1554, många narrationer hamnade sedan i tryck och från 1800- og 1900-talen intog tungomålet tidningsvärlden. Mycket utav den acadiska franskan är hämtat härifrån, detta är även gällande för saintongeäiska, saintonjhouê / jhabrail, som numer annars främst talas på landsbygden samt i den bianuella tidningen Xaintonge.

 

Langues d’oïl.

 

Viss utbildning finns informellt sett att tillgå på språken, även i universitetsvärlden där forskning kring de olika språken ibland utförs. Formell forskning kring de olika franska språken, inklusive de occitanska, påbörjades redan 1888 när en dialektologisk stol instiftades vid l’Ecole pratique des hautes études. Viss bokutgivning på de olika geolekterna skeer men språken erkänns givetvis överhuvudtaget inte i detta språk-centralistiska land. Termen langues d’oïl användes för första gången under 1000-talet och Dante är känd för att ha divigerat de romanska språken sägandes nam alii oc, alii si, alii vero dicunt oil. Under slutet av 1200-talet nämnes även de olika språken vid namn, exempelvis lagage pikart i Livre Roisin från 1283, på andra ställen nämns normandiska lingvistiska drag eller poetevinska i full vigör. Redan på 1100-talet klagade man inom det parisiska hovet på korsriddaren samt touvèren Conon de Béthune när han nyttjade ord kommandes från det norromliggandes Artois. En troveur är förövrigt nordfranskans trubadörer, hvilket är ett ord som vi känner till väl men som är avståndsmässigt längre bort, från occitanskan. Det är även från detta århundrandet og framåt som parisiskans franska bleve imperalistiskt och försökt underkuva de övriga språken men det är först i och med franska revolutionen, samt sedan första storkriget under 1900-talet, som det fått grav effekt utav de många distinkta språken, occitanskans trubadör har ehur överlevt. Nästan alla oïlspråken finns i litterära traditioner som fortlevs än idag, om än i liten skala.

 

I norra Frankrike finns som ovan nämndes ytterligare ett nordgalloromanskt språk, valonskan som i Frankrike talas av habitanter i staden Givet, botte de Givet i Nordardennes, och talarna är antagligen till antalet under 1000 styckna som inte i nämnvärd grad fört språket vidare till barnen.

 

Ytterligare ett annat nordgalloromanskt mål som tyvärr antagligen gått hädan är det judisk-franska zarphatiska språket, tsarfatit, som erhållit sitt namn utefter hebréernas namn för Frankrike, Tzarfat צרפת. Zarphatiska talades i Rhen-Moselle-området i norra Frankrike samt i dagens centralvästra Tyskland og Flandern, emedans nordfranska judar i Normandie talade ett judeonormandiskt tungomål som ehuru oftast låtes ingå i den zarphatiska grupperingen. Zarphatiskan är en självständig utveckling från fornfranskan och skrevs med ett modifierat hebreiskt alfabet men hade inte särledes många inlån från hebreiskan. En del tyder på att det var främst zarphatiskan som var det ursprungliga språket för de grupperingar som senare utvecklade jiddisch, nämnvärt är att den store kalonymidske talmudisten Rashi nyttjade detta språk. Med anledning utav extensivt förtryck och förföljelser förintades detta språk redan under 1300-talet.














~

Läs mer om detta i boken Europas tungomål.