Franskans olika språk

 

 

Franskan är väldigt hårt standardiserat men är ändock endast allena en dialekt bland språken inom langues d’oïl - förutom standardfranskan så åtfinns ännu picardiskan / pciard / ch’picard i norra Frankrike med en rik medeltida litteratur och nutida center i Amiens o Arras men på utdöende då närheten till Paris är översvållande, vallonskan / walon i en liten vallonsk inväxt utifrån Konungariket Belgien, lorränskan / lorrain i nordöstra delarna med Metz som centrum, samt champenoiskan emellan dessa tvene med center i Troyes og Reims, normandiskan / normaund finns i Normandie, med Caen og Rouen som center, hvilken i östra Bretagne övergår till gallofranska som vid kusten söderöver övergår till poitevinska / poetevin, center Poitiers, samt ytterligare senare saintongeäiska / saintonjhais, med Saintes som centra, innan langues d’oc tar över. Nordöst om de occitanska språken ligger det franco-provençalska området som inte säkerligen bör ingå i samma subgruppering som franskan, utan den ses av vissa som en övergångsspråksgruppering emellan oil oc oc. Hursomhelst norr om detta talas jurassiska och nordväst burgundiska / bregognon med Dijon som språkligt centrum, men omkring bara under 2000 aktiva talare men viss intressant litteratur in existens. I Occitanien talas även Français méridional, eller francitan, hvilket är nordfranska men med stora occitanska inlån og fonetisk fägring.

 

Viss utbildning finns informellt sett att tillgå på språken, även i universitetsvärlden där forskning kring de olika språken ibland utförs. Formell forskning kring de olika franska språken, inklusive de occitanska, påbörjades redan 1888 när en dialektologisk stol instiftades vid l’Ecole pratique des hautes études. Viss bokutgivning på de olika geolekterna skeer men språken erkänns givetvis överhuvudtaget inte i detta språk-centralistiska land. Termen langues d’oïl användes för första gången under 1000-talet och Dante är känd för att ha divigerat de romanska språken sägandes nam alii oc, alii si, alii vero dicunt oil. Under slutet av 1200-talet nämnes även de olika språken vid namn, exempelvis lagage pikart i Livre Roisin från 1283, på andra ställen nämns normandiska lingvistiska drag eller poetevinska i full vigör. Redan på 1100-talet klagade man inom det parisiska hovet på korsriddaren samt touvèren Conon de Béthune när han nyttjade ord kommandes från det norromliggandes Artois. En troveur är förövrigt nordfranskans trubadörer, hvilket är ett ord som vi känner till väl men som är avståndsmässigt längre bort, från occitanskan. Det är även från detta århundrandet og framåt som parisiskans franska bleve imperalistiskt och försökt underkuva de övriga språken men det är först i och med franska revolutionen, samt sedan första storkriget under 1900-talet, som det fått grav effekt utav de många distinkta språken, occitanskans trubadör har ehur överlevt. Nästan alla oïlspråken finns i litterära traditioner som fortlevs än idag, om än i liten skala.


















~

Läs mer om detta i boken Europas tungomål.