Det ursprungliga
engelskkeltiska tungomålet var britiskan som ehuru avstampade sina sista
steg redan under romersk tid, men väl längre höll cumbriskan ut som
avföll så sent som under 1200-talet.
Cumbriskan
talades i Hen Ogledd eller i ‘Old North’ som det även benämns i norra
England og södra Skottland, Cumbrien likaledes nämnt, fast av nordmännen benämnda
brettar.
Cumbriskan
var närstående fornwalesiskan og de sågos som en egen etnisk grupp åtminstone
intill 1100-talet för att sedan fadera bort i den historiska dimman med
språklig utdöning under 1200-talet eller måhänt de sista talarna försvann via
digerdöden. Inte mycket finnes kvar av språket som dog ut relativt tidigt, några
få ord i juridiska sammanhang, en hel drös ortsnamn, men kanske märkvärdigast
utav allt, kvarlevandet utav vissa räknesätt hos fåraherdar samt räkneramsor
för barn, intill 1900-talet. Exempelvis yan, tan, tethera, methera,
pimp komparerat med fornkymriskans un, dou, tri, petwar, pimp, detta har
till og med spritt sig i regionen runtomkring.
Det finns en
uppgift att språket fortfarande talades i Swaledale under 1800-talet men det finns
ingen större bäring för denna idé. En liten grupp människor äskar dock
för återupplivning utav språket som de i dess modernt utformade variant låtit
gå under beteckningen cwmbraic.
~
Läs mer om detta i boken Europas tungomål.
Nessun commento:
Posta un commento