Lombarderna nämndes för första gången av den romerska historikern Velleius Paterculus under 10-talet som beskriver dem som mer krigiska samt våldsamma än de övriga germanska stammarna, Tacitus menar senare att de tillhöro de svebiska folken, man vart underställd Maroboduus, den markomanniska kungen, och då denna gjort fred med romarna så varo lombarderna heller ej med under Arminius här vid slaget vid Teutoburgskogen anno 9. Enligt Ptolemaios / Πτολεμαĩος så bodde langobarderna, vid mitten av 100-talet, kvar vid Elbe emellan sueberna og chaukerna, men expanderade även till söder om sugambrierna i Rhenlandet.
Cassius Dio / Δίων ò Κάσσιος, som bland annat var prokonsul av Pannonien, förtäljer för oss att precis före de markomanniska krigen / bellum germanicum, 166-180 AD, så ankommo 6000 langobarder og rheniska ubier, samt lacringier, till Pannonien, men dessa slogos ner relativt enkelt av Romarna år 166-167. Lombarderna, med de andra, fick retirera og de avhöres ej sedan på trenne århundraden i de romerska källorna, antagligen för att de försvann in i det dunkla inre utav Germania, samt så kan de väl ha uppgått i en större stamkonfederation och därvid gömts undan, vid sådana fall antagligen till saxarna.
Codex Gothanus nämner att de underkuvats utav saxarna vid runt år 300 men gjorde uppror under kungen Agelmund, under andra halvan utav 300-talet skall en migrering tas vid. Denna migrering togo dem via många germanska stamländer med påföljande krig eller andra tappra strapatser, genom Scoringa, Mauringa, Golanda, Anthaib, Banthaib samt Vurgundaib, detta sistnämnda tros vara burgundernas gambla land, Burgundaib, där de besegrades utav bulgarer, antagligen hunnerna, rex Agelmund dog. För ett tag var man underkuvade hunnerna men man gjorde uppror og vunno, under kung Audoin så skall man under 540-talet tagit sig till Pannonien og bleve där fœderati till Byzantium samt blev uppmuntrade att slåss mot gepiderna tillsammans med de österifrån ankomna avarerna. Avarerna hade inte fått tillåtelse utav Bysans att bosätta sig i dagens Bulgarien varhän avarerna hade tittat in det östgermanska karpatiska riket Gepidia istället, tillsammans med langobarderna attackerade man gepiderna med syfte att förgöra deras rike, samt fördriva folket.
Efter detta lyckats så var den lombardiska kungen Albion ab Pannonia även tvungen att ge sig av efter avarisk påtryckning, og det är således genom detta historiska förlopp Italien översvämmades av longobarder, många gepider, saxare og bavarier, samt bulgarer, var även med i dessa migrationsvågor över de Julianska alperna som omfattade 400 000-500 000 människor, enligt uppgift.
En ny historik tar vid.
~
Läs mer i boken Europas tungomål.
Nessun commento:
Posta un commento