Jiddisch /
yidish / jidiš är de tyska
judarnas språk utvecklat utifrån medeltyska varianter, från början med grund i
de rhen- samt mosellfrankoniska språken men sedan via spridning talandes utav
judar över hela Europa samt dess kolonier, nu levandes i en förminskad tillvaro
i efterkrigstidens Tyskland samt i resterande världen, i Tyskland finnes ett
fåtal talare, men språket är i ökande till följd utav en invandring från öst og
revitaliserad syn på språket.
Före andra
europakriget så talade ungefär 2/3 utav världens judar jiddisch, hvilket
ungefär betyder 11 miljoner människor, men efter tyskarnas massaker så kvarstod
kanske omkring 5 miljoner parlörer som sedan minskade ytterligare efter
Sovjetunionens förföljelse av både människorna samt den kultur de förestod.
Till detta kom Israels skapelse samt den diskriminerande språkpolitik de har
fört, där alla andra judiska språk förutöver hebreiskan förpassats till
bakgården, Israel har kommit att bli den slutgiltiga Endlösungen för jiddische
taal. Ytterligare skall även tilläggas att förvisso så har många amerikanska
judar bibehållit sitt språk, men det är även väldigt många som har assimilerats
in i majoritetskulturen parlerandes endast engelska. Det finns ehuru flere
organisationer ock institut som arbetar med att bevara jiddisch varför hoppet
ännu ej absolut är ute.
Jiddisch
upprinnelse og historik
Det varo
judar, som kommo från norra delarna utav Frankrike og Italien, som under en tid
framtills runt 1250 etablerade bosättningar i det tysktalande Lotharingia og
Rhenlandet og man haver ehrvals genom detta även en del romanska ord i
jiddisch, som antagligen ej äro härrörandes från något av dagens romanska språk
utan från ett judeoromanskt eller judeolatinskt språk talat i områdena därifrån
de kommo, samt så fanns det redan judeoromaner här på plats sedan länge som ju
måste ha talat något språk. Exempel på sådana företeelser kan vara det jidiška bentshn
från ‘benedicere’, namnet Yentl från ‘gentile’, beyle jämförbart
med ‘belle’, og så vidare. Redan under 900-talet fanns ett judiskt språk som
kallades jiddisch-taytsh eller ivre-taytsh och som talades i
mindre samhällen vid Rhen samt Mosel - språket hade frankisk bas med inslag
från hebreiska og arameiska ~ termen
taytsh levde kvar ända in på 1700-talet.
Det bör
ehuruväl nämnas att det även finnes några få slaviska lexikaliska, men ej grammatiska, influenser i protojiddisch som förbryllar,
men de är på tok för få för att kunna betyda att protojiddisch skulle ha
uppkommit i öster, dessutom så haver ju jiddiš en till mycket stora delar tysk
grammatik. Man trodde till en början att jiddisch utvecklats från modern tyska,
men Landau og Sainéan bevisade konklusivt att jiddisch historia gick ända bak
till medeltida medeltyska, man har senare även sett att vissa fenomen går änn
längre bak som ivretaytshen ovan.
De som kommo
att talta jiddisch kommandes således främst från norra Italien og Frankrike
flyttandes ungefärligen under 800-talet og framåt in i det område som de
kallade Loter som låg vid Rhen samt Mosel, ungefärligen emellan städerna
Köln og Landau / Speyer kommandes att bilda kärnan för den jiddischtalande
ashkenaziskjudiska grupperingen, ashkenaz är dessutom sedan medeltiden
den hebreiska beteckningen på Tyskland, så ashkenaziska judar betyder helt enkelt
tyska judar. Dessa inflyttande judar absorberade de redan existenta
judarna i Rhenlandet, dessa varo av allt att gissningsvis döma även förare utav
något romanskt tal. En del
judeoromanska judar fanns således sedan tidigare i området genom det Romerska
rikets verksamhet där, antagligen så tidigt som efter de galliska krigen
anförda av Caesar, men bevisligen sedan år 321 e.kr. i Köln og Rhenlandet.
Judeoromanerna besatte viktiga positioner i den romerska Rätiska provinsen. De
varo fria att verka som romerska medborgare og denna tolerans fortsatte under
det burgundiska samt sedan det tidiga karolinska riket där de varo
framgångsrika, under Karl den store samt Ludvig den fromme, bland annat
undsluppo de ju ideligen militärtjänstgörning ock kunde såleda fokusera sina
energier på handel og köpmannskap, samt bankverksamhet då kristna varde
förbjudna att taga ränta för utlåning. Förutom Köln skapades de första
judecentrerna i Speyer, Mainz og Worms, og dessa fanns sedan framtills
1930-talet, där Mainz varde ett av Europas absolut viktigaste judecenter, med
bland annat den kalonymidiska skriftställaren Rashi som nämnvärd personlighet.
Synagoger byggdes. Judarna varo relativt fria, men finge betala lide extra i
skatt än kristna, men ju längre tiden ginge i det karolinska riket desto mer
följde man kyrkans riktlinjer i förhållandena gentemot judarna varhän
antisemitismen spred sig.
Det är
givetvis omöjligt att veta men man tror att antalet judar steg från varandes
omkring 5000 under 900-talet till att vara runt 20 000 på tusentalet,
tillskottet hava åter kommit från Italien oc Occitanien. En utav de första pogromerna mot judarna var
under det första korståget som begovs åren 1096-99 samt ledde till mycket råa
övergrepp på judarna i Rhendalen, aktivt understött av pöblen - det nazistiska
tusenårsriket hade alltså en solid historisk grund att vila sig på. Runt 12 000
judar beräknas ha massakreras emellan maj og juni 1096, hela samhällen i Köln,
Mainz, Worms og Trier slaktades, emedans de i Speyer räddades utav biskopen där,
påvestolen fördömde barbariet. Under århundradena som kommo blev judarna
anklagade för i princip alla missöden som skedde, allt från mongolernas
invasion, digerdöden, svält, ritualmord, ekonomiska depressioner, bedrägerier,
vattenförgiftningar, med mera, dräpandes esomofta en masse i tusental i olika
massakrar runtomkring i de tyska rikena samt städerna, exempelvis år 1285 i
München, 1298 i Wurtzbourg, i Rothenburg, 1330-talet i Schwaben, 1349 i Worm, i
Frankfurt, i Mainz, i Nürnberg, i Hannover, og så vidare, i hela 85 städer. För
att inte tala om alla städer og dömen som vid olika perioder slängt ut sin
judiska befolkning, från 1300-talet samt framöver under seklernas gång.
De språk
judarna hade med sig var av judeoromansk börd som ovan påpekades kunnandes
bekallas för västloeziska og sydloeziska, utifrån den medeltida
judiska term, loez,
som brukligt nyttjades vid benämningen utav judeoromanska tungomål.
Västloeziska skulle även kunna kallas tsorfasiska efter den term, Tsorfas, inom den judiska
traditionen som pålagts norra Frankrike. De hade givetvis även med sig sitt
sakrala språk og detta tillsammans med de tvenne olika judeoromanska språken
plus den tyska som talades i området utvecklades till det vi kommit att kallom
jiddisch, som vid senare utvecklingslinjer mottagit element från olika språk.
Germanska kriminologer menade ehuru i tidigare tider att jidiš var utvecklat
från den rotvälska som den undre världen i tyska städer talade.
Under epoken
1250 till 1500 fick de jiddischtalande kontakt med slavisktalande judar samt
slaver i sydöstra Tyskland og Böhmen og sedan även i Polen samt längre österut
og under denna tid i jiddischens historia så utvecklades ett relativt enhetligt
skriftspråk, detta även före boktryckarkonstens igångsättning, hvilket finnes
belagt i allehanda skrifter. Det ständiga förtrycket ledde till en stor
utvandring av tyska judar till Polen under 1300-talet samt framöver. Kejsaren
utav det Heliga Romerska riket såg judarna som sina personliga undersåtar avkrävandes
dem speciella skatter i utbyte mot högst plausibelt skydd, utöver de skatter de
finge betala till de lokala härskarna, ibland garanterade kejsaren att judarna
skulle få återkomma till städer de blivit utslängda från, för att så snart de
så gjort anförskaffandes sig egendomar där ånyo bliva plundrade og utkörda.
Under 1400-talet skedde nya större massakrar samt förföljelser utav judar i
stora delar utav de tyska områdena. Undantag existerade, exempelvis Friedrich
Wilhelm af Brandenburg som under 1600-talet gav judarna en fristad, samt
religiös tolerans. Runt år 1600 räknas det ha funnits omkring 8000-10 000
judar, varav 3000 i Frankfurt am Main. Nästkommande period, 1500-1700,
kännetecknas utav att östlig jiddisch sprider sig ohämmat i öster, hvilken bland
annat relativt väl konkurrerar ut västlig jiddisch i tysktalande städer i öst,
samtidigt som många polska judar återflyttar till Tyskland med anledning utav
utökat förtryck där, hvilket gav slavismer in till jiddisch överlag.
Väst- samt
Östjiddisch
Som ovan
märktes så subindelas ofta jiddisch i indelningarna tu varav den västra var den
mest ursprungliga utav de tu emedans den östra vard den mest spridda. Inom hela
jiddischlitteraturen så varo det västjiddisch som användes som standardspråk
fram till 1700-talet, men därefter har östjiddischen tagit över alltmer samt
mer framtills det nästanliggande utdagandet av västjiddisch. Västjiddisch är ej
helt utdött ännu, även om det utrotats eller på andra sätt försvunnit från de
flesta områden som språken historiskt talats i. Allting beror givetvis på
varhän man drar gränserna og enligt vissa så dog västjiddisch ut redan under
1800-talet, hvilket ehuru får anses vara en centrering till vissa områden där
så var fallet. Det står klart att den västjiddisch som finnes i Alsace,
Schweiz, Ungern samt Slovakien finns kvar, om än i något förminskad grad. Den
jiddisch som talas nu i Nederländerna, belgiska Antwerpen, Tyskland og så
vidare äro ehuruofta, eller kanske alltid, relativt nyinflyttad östjiddisch -
vissa teoriserar ehuruväl att det genom detta håller på, samt i viss grad redan
har skett, att skapas ett nytt västjiddischt språk, denna gång dock med
östjiddisk grund og igge som den ursprungligare västjiddischen som var mer
arkaisk om man ser till språkets historia og tillblivelse.
Västjiddisch
var ej allena arkaiskt, utan även den ursprungligare språkvarianten som talades
i Tyskland, Nederländerna, Belgien, norra Italien, Böhmen, Mähren, Ungern,
Österrike, Schweiz, Alsace, Lorraine og i en liden del i södra Polen. Språkspektrat
täckte således ett ganska stort område, hvilket gör det något förbryllande att
västjiddisch antagligen var ganska, men ej helt, enhetligt. Det är ehuru
absolut ej otroligt om ett antal olika medeltyska språk legat till grund för
olika jiddischmål men att dessa senare utvecklats vidare i relation till
varandra.
Östjiddisch
utvecklades under den judiska massflykten till Polen samt Litauen som skedde
under 1200-1500-talen og talades som kanske förstås i de östeuropeiska
länderna.
Uppdelningen är
egentligen ej så klar som det här låter göras då det exempelvis kunne nämnas
att det fanns vissa västjidiška varianter som hade mer gemensamt med
östjiddisch än med någon utav de övriga västra varianterna og hela
jiddischspektrat kunnandes kanske snarare ses utifrån kontinuitetssynvinkel
istället även om vissa språkgränser på vissa håll är relativt skarpa, vissa
element äro dessutom även gemensamma för de västraste samt de östraste
varianterna av de båda huvudvarianterna, hvilket antingen kunne vare kvarvarande
arkaismer eller novationer som kan ha skett i mer centrala geografiska områden
og som ej sedan spridit sig änna ut i ytterkantsområdena, hvilket ju i sak även
gör dem till arkaismer återigen men nu i relation till naturliga
språkförändringsspridningsmekanismer.
Östjiddisch
haver, enligt vissa, fonologiska band till, dels bayersk-österrikiskt samt dels
thüring-översaxiskt, språkområde hvilket isåfall antyder att den judiska
emigrationen från Tyskland österut skett från tvenne olika befolkningsområden,
den ena från centrala emedans den andra från södra Tyskland, samt att deras
språk sedan assimilerats. Östjiddisch delas senare in i trenne olika grenar, en
sydöstlig variant som talas i Ukraina og Rumänien, en mellanöstlig
i Polen, Galizien samt i de östra delarna utav Ungern, plus en nordöstlig
jiddisch som åtfinnes i Litauen og Vitryssland - det är främst uttal samt
ordförråd som skiljer dem åt. Den lituaiska varianten är den som haft störst
genomslag i skrift.
Som förstås
så finnes det olika vis att dela in jiddisch i, rent geografiskt, nedan är ett
förslag:
Jiddisch
brukas skrivas med det hebreiska alfabetet, men även det latinska ock kyrilliska havandets använts av vissa, men själva hebreiskan står enbart för
ungefär 5 % av ordförrådet, hvilket måste anses vara ganska lite, i övrigt
består ordförrådet utav tyska, arameiska samt romanska plus en del från
slaviska språk og angående de sistnämnda så är det främst polska, ukrainska
samt vitryska som har lämnat bidrag. Den främsta grammatiken följer tyskans men
vissa förändringar har ehuru skett, bland annat med anledning utav slaviskt
inflytande. Jiddisch finns även i en typografisk variant som går under
benämningen waybertaytsh – ‘kvinnojiddisch’.
~
Läs mer om detta i boken Europas tungomål.
Nessun commento:
Posta un commento