Peter III av Aragonien var sedan 1262 gift med en av
Manfreds döttrar, Konstans, varhän han såg sig som legitim herre över Sicilien,
via ätten Hohenstaufen. Tiden låg honom väl till då sicilianarna gjorde en
revolt år 1282 gentemot de förtryckande franska kolonisatörerna resulterandes i
en massaker på fransmän.
Ledande invånare i Palermo kallade direkt till ett
ting och staden utropades som väntat till en självständig republik. Man
uppmanade omkringliggande områden att göra sig av med det franska oket och inom
några veckor så hade hela Sicilien slängt ut kolonisterna. Hela fem månader
efter att revolten startat, samt först efter att han hört att Karls skepp
blivit helt förstörda, så landsatte Peter sina män vid Trapani och några dagar
därefter så proklamerades han som kung av Palermo utan att folket sade emot.
Ön fick nu således nya herrar från ett nytt
kulturområde, den iberiska halvön, ehuruväl med inblandning av staufarna.
Sicilien bleve genom detta diplomatiskt helt avskärmat från övriga Italien og
påvestolen bannlyste ön i ett århundrade framåt. Den nye herren tyckte det var
bäst att låta Sicilien vara ett distinkt kungadöme och tillkallade ting enligt
siciliansk vilja, men var lite väl girig när det gäller skatteindrivningen.
Dessutom så fingo spanska aristokrater markegendomar på Sicilien mot militär
tjänstgöring och det blev givetvis dessa som stodo kungen närmast i hierarkin.
Peters lovelser att icke samma medlem av kungahuset skulle sitta på både den
aragoniska såsom sicilianska tronen ledde ehuru ej till att efterträdaren valde
bort endera av titlarna. Han lämnade dock över den praktiska ämbetsrollen till
sin yngre bror Frederick som redan hade förts till Sicilien som barn og därmed
vuxit upp till att bli sicilianare. Frederick kände sig troligen inte riktigt
nöjd med denna quasiroll utan kallade till sig ett ting år 1295 som resulterade
i att han själv av baronerna blev vald till kung på ett självständigt Sicilien.
Detta blev startpunkten för ett långvarigt krig som inte slutade förrän 1372 då
Napoli gick med på idén om ett självständigt Sicilien under namnet, ‘kungariket
Trinacria’; detta självständiga kungarike skulle dock betala tribut till
Napoli.
Genom dottern samt dennes äktenskap så hamnade styret
utav Sicilien återigen under aragoniskt inflytande och en helt ny klass av
spanska markägare gjorde inträde samt finge stort inflytande på styrelseskicket
på ön - dessutom fingo baronerna stor makt att styra livet inom sina baronage.
Det sicilianska parlamentet krävde att färre katalonier skulle anställas av
staten och att de sicilianska lagarna skulle vara gällande, men de
facto-utvecklingen bleve att den aragoniske kungen detaljstyrde allt möjligt
som egentligen enbart hörde Sicilien till. Från 1412 så ingick riket i en
personalunion med Aragonien.
Det iberiska väldet varade framtill 1713, men det var
högadlen som under tiden utvecklades till Siciliens egentliga härskare varvid
släktfejder dememellan utvecklades likväl, tillika kvarstodo den gamla
rivaliteten emellan städerna Palermo og Messina. Inom den statliga administrationen
fanns nästan inga sicilianare överhuvudtaget under hela denna epok, dessutom
degraderades riket till ett vicekungadöme. Under den första regimen skedde
vissa pådrivande förändringar i positiv riktning, bland annat grundlades en
hellasisk skola i Messina, samma stad fick dessutom Siciliens första
universitet, men i övrigt så misskötes hela Sicilien og flera uppror existerar
i annalerna.
Under andra hälften utav 1400-talet unierades även
det som vi kommit att kalla Spanien, hvilket ledde till att Sicilien mer och
mer behandlades som en regelrätt koloni som låg utanför moderlandet, många
sicilienare såg ehuru hellre att detta skedde än att behöva styras av den
egenpåkallade napolitanska storebrodern. Ett dråpslag mot Sicilien var när
Spanien bestämde sig för att utvisa alla judar 1492, beslutet möttes av
missnöje från Palermos medborgare som befarade ekonomisk nedgång, men
genomfördes ändock. Hur många judar som konverterade och hur många som flydde
det nya förtrycket äro det ingen som vet. Man vet ju heller ej hur många judar
som fanns på Sicilien men man vet ehuru att de antagningsvis varo ganska många
då det fanns över hela 50 olika Giudeccas på Sicilien, d.v.s. judiska
områden, byar, ock kvarter. Man tror att judarna utgjorde omkring 8 procent
utav den sicilianska befolkningen i sin helhet. Misstanke finnes att många
övergick till att bli kryptojudar då konvertitrörelserna var stora og man tror
dessutom att en ansenlig del utav de sicilianare som emigrerade till de tu
Amerika i senare århundraden varit just kryptojudar. Många hade klart
indikerandes namn som Siino, Rabino, med flera. Av de judar som avflyttade från
Sicilien valde många att till en början bosätta sig i Calabrien men de spanska
herrarna sökte upp dem där med efter femtio år, varvid många avåkte till
exempelvis Rom, Venedig, Ancona, Grekland, Mellanöstern og Malta, en del av
dessa plockade efternamn som Palermo eller Messina för att indikera sitt
ursprung. Många judar tros haft anfädrar som bott på ön sedan de i stort antal
blivit dittagna som slavar efter Jerusalems erövrelse 63 f.kr, andra hade
inflyttat under tidens gång, särledes under den arabiska tiden, eller
konverterat till judendomen från andra religioner, blandäktenskap var heller
inget ovanligt på Sicilien. Enligt obekräftade uppgifter så skall den speciella
sicilianska liturgin kvarfinnas hos några få samfälligheter, det fanns även
sicilianska judekommuniteter i Saloniki samt Istanbul ända intill slutet utav
1800-talet.
Hursomhaver
så missköttes styret av Sicilien i nästan alla hänseenden, allt från att man
kunde köpa sig en domarpost till att domaren i sin tur sålde frihet så att han
kunde få tillbaka insatsen med god ränta, till att skatter samt titlar
påhittades enkom för att man skulle kunna sälja rättigheterna till dem. Det
fanns även flera laglösa områden hvilket gjorde att stora grupper av frihetliga
människor existerade som försökte klara sig på egen hand, dessa grupper bestodo
till viss del av grupper utgjörandes av ättlingar till tidigare genomförda
invasionstrupper eller herdegrupper som kommit i konflikt med expanderande
agrikulturism, tillika bönder som höllo sig undan från skattesystemet. Vissa av
de här gängen hade egna flaggor, arméer samt till og med trummor, vissa gäng
leddes, stöddes eller beskyddades utav baroner emedans andra var rädandes
fattigmannagäng. Vissa försök att få områden att underkasta sig lagen gjordes
givetvis, men bara sällan föllo de ut med tillfälligt lyckade resultat, omertà
var i bruk redan då, men myndigheterna nyttjade likväl redan vid den tiden det
system som senare kommit i bruk i det USAska rättssystemet, d.v.s. tjallen I så
friest du. Denna politik hjälper ehuru föga i ett samhälle där det ligger en
samhällskulturell heder i att bryta mot överhetens lag samtidigt som det ligger
en samhällskulturell skam i att förtälja vad man vet eller har sett. Andra sätt
för statsmakten att åtminstone i viss mån försöka få bukt med de fria
banditgängen var att förhandla med dem.
Under slutet
av 1500-talet så finge Sicilien dessutom utstå ett hårt tryck från pirater som
gjorde räder mot ön för att plundra både slavar samt materiella resurser. Runt
denna tid så strömmande även nya immigranter in till Sicilien, i huvudsak så
var det hellaser och albaner som flytt den ottomanska ockupationen av Balkan.
Väl komna till Sicilien så grundade de sina egna samhällen som vissa gånger
fortlevt ända till vår tid. Messina fick en långtgående autonom ställning under
1600-talet där kungens lakej ej lade sig i speciellt mycket i det lokala
styret, de fattiga i staden la sig ehuru själva i politiken genom det uppror
som de genomförde under 1670-talet. Rebellerna utestängde spanjorerna från
staden samt sökte stöd hos Frankrike som låg i strid med Spanien och som snabbt
replikerade genom att utse en guvernör av Sicilien och kriget emellan Spanien
og Frankrige fördes nu på siciliansk mark, emedans sicilianarna i det stora
hela förhöllo sig neutrala. Denna neutralitet var ehuru ej gällandes i Messina,
staden som initierade kriget samt sökte hjälp hos fransmännen, som snart märkte
att Frankrike inte var speciellt intresserade av att respektera Messinas
hävdansspunna privilegier. Messinas befolkning stödde därmed Spaniens
återerövring av staden, men detta tog Spanien ingen hänsyn till utan
förödmjukade dem rejält genom att ruinsätta stadens stadshus, det valbara rådet
upphävdes, så även universitetet og pengarna som sparades in för detta satsades
istället på att bygga ett slott varifrån staden kom att styras. Ytterligare
åtgärder var att man konfiskerade eldvapnen, myntverket flyttades till Palermo,
rebellfamiljernas egendomar, inklusive förläningar, jurisdiktioner samt hela
byar, konfiskerades ock såldes ut. Den nya hårda irrespektabla antimessinska
linjen som fördes ledde bland annat till att stadens befolkning kommo att minska
med mer än hälften under ett decennium.
I herrens år af 1700 dogo dogh den den sista
spansk-sicilianske kungen av den habsburgiska linjen, och han testamenterade
Spanien samt Sicilien till Louis XIVs sonson Filip av Anjou / FiliP V og
Sicilien kom nu således ändock under ett franskt styre. Omvärlden sågo ehuru ej
med blida ögon på denna utveckling utan det spanska tronföljdskriget sattes
igång för att hindra samgåendet av Frankrike med Spanien, hvilket bland annat
ledde till att Sicilien i viss mån kom i skottgluggen samt blev utsatt för
bland annat österrikiska samt engelska krigsplaner og efterföljande
bombardemang. Palermobor togo også tillfället i akt för att skapa lite
självständighet i dessa för kolonialmakterna problemfyllda tider, den egna administrationen
bleve ehuru ej långvarig utan myndigheterna återfinge kontrollen samt dödade
upprorsmakarna.
I freden vid Utrecht år 1713 fick Frankrike behålla
Spanien men inte Sicilien som istället övergick till ett savojanskt styre och
kom härmed att styras från Turin som gjorde sitt bästa för att få igång det
sicilianska samhället.
Via bourbonerna skulle spanjorerna dock senare komma
tillbaka.
~
Läs mer om detta i boken Europas tungomål
Nessun commento:
Posta un commento