Människorna
började immigrera under medeltiden, och enligt vissa så tidigt som på
1100-talet, samt fortsatte att så göra under den svenska herremaktstiden i
Estland. De tidigaste skriftliga beläggen för deras existens är genom ett
benämnande av dem i ett privilegiebrev från 1341 som undertecknats utav
biskopen i Ösel-Wiek. De fleste bosatte sig i de nämnda områdena, samt i några
grannkommuner, men några bosatte sig osså i de estniska städerna og hälften
utav dem som så gjorde valde Tallinn som sin nya hemvist, på 1930-talet fanns
det 600 gammelsvenska Tallinbor kvar. Detta låter lite, men faktum är att
estlandsvenskarna aldrig varit särledes många, när de var som flest vid
nordiska sjuårskrigets utbrott 1563, så var de omkring 12 000 - många av dem
dog sedan i efterföljande hungersnöd og farsoter. I början på 1700-talet dog
halva den estlandssvenska befolkningen, då de råkade ut för pesten. Under den
svenska perioden og även senare, så ägnade sig estlandssvenskarna främst åt
jordbruk og fiske, sälfångst på
Runö som binäring, och många
fick privilegiebrev från den svenska kungamakten, men många led ändock
nästintill under livegenskap samt andra misära förhållanden, hvilket på ett bra
sätt visar att estlandssvenskarna som ursprungligen härstammade ifrån den
svenska kolonialmakten icke fick en generell särställning på grund utav
härkomst, men däremot så kunde vissa individer få gynsamma privilegier. Anno
1781, då de hörde till Ryssland, tvångsförflyttades 1200 personer från Dagö
till Gammelsvenskby i Ukraïna, efter detta flyttade også många till Sverige.
Det kan även i sammanhanget vara intressant att påtala att från 1600-talet och
framåt så utvecklades Runö på eget håll med suveränitet inom en så kallad
bonderepublik, d.v.s. det fanns ingen adelsfamilj som förlänade området. 1934
fanns det 7641 estlandssvenskar kvar, men minskningen fortsatte även om en
befolkningsökning tog vid då 6000-8000 flydde till Sverige i slutet av andra
Europakriget och vid detta krigs slut fanns allena 1300 kvar i Estland. Under
Sovjettiden var området ett viktigt militärstrategiskt område, hvilket ökade på
diasporan och vid mitten av 1980-talet så räknade man enbart 200 talare av
detta språk, men det fanns samtidigt år 1990 nära 3000 estlandssvenska talare i
Sverige, men dessas integrering i nusvenskan kommer att gå fort og det är
enbart de estniska talarna som bör räknas för långsiktiga prognoser, enär långsiktighet kanske ej blir fallet med
det magra antalet talare.
Däremot så kan estlandssvenskarna i Sverige göra en god insats för språkets
överlevnad, men de har många gånger mött motstånd i Sverige för sin strävan att
bibehålla sin kulturella särart, då deras nya hemland istället velat assimilera
in dem i majoritetskulturen, ofta med relativt etnocentriskt lyckat resultat.
~
Axat från boken Europas tungomål.
Nessun commento:
Posta un commento