De östdanska språken – skånska, halländska et blekingska

De språk som i officiellt svenskt språkbruk benämns de sydsvenska språken är ej knutna till svenskan förutöver den massiva koloniala försvenskning som skett utav tungomålen, utan deras tillhörighet är snarare -östnordiska-forndanska-østdanska där Skånes språg, tillika södra Halland, Blekinge samt södra som sydvästra Småland ansluter, men språken är inbördes mycket olika - men enbart ett danskt ortsnamn, Skärlöv, står att finna på Öland og representerar kanske den yttersta utposten för denna kulturella sfär som under inga omständigheter, förutom absurd kulturcentralism, bör kallas ‘sydsvensk’.

När vi ändå är på Öland og rör oss kan nämnas att skåneländskan gjort intåg i sydvästra delarna av ön, emedans norra samt östra delarna på andra sidan Alvaret har annan östgötisk-sydsveisk börd, med gutniska influenser. Småland är ju som helhet en mötesplats för flertalet olika språggrupperingar, allt från götiska i nordväst till sveiska i nordöst till östdanska i syd. Landskapet har tidigare varit uppdelat på flera olika ‘små länder’ och det var ett frihetsälskande område som man icke lyckades underkuva förrän under 1600-talet, då denna strävan bröts och Småland integrerades med övriga Svärje som ju då även kompletterats med de östdanska landskapen. Till förtret för rikets centralmakt så vände sig Småland till de gamla danska landskapen i såväl ekonomiska såsom andra spörsmål og därmed ökade även ytterligare den lingvistiska kontakten dem emellan. På samma sätt gör södra Småland ernu.

Förutöver Småland ovan så äro det i de skånelännska landskapen som östdanskan haver sin grund, detta är även i princip samma områden som Skånelagen, upptecknad i början utav 1200-talet, förut var gällande i, d.v.s. Skåne, Halland, Blekinge samt Bornholm, denna återgick ehuru till danskt herravälde 1660 ~ till vissa delar gällde lagen även på Själland. De skånska områdena var ett eget självständigt rige i tidig tid, men styret övergick så småningom till det danska riket som menväl pantsatte området på 1320-talet, detta skall ack ej ses som någon speciell illvilja gentemot skåningarna för ty även nudanska områden pantsattes. Detta ledde till att den holsteinske greven Johan III 1329 tog makten i området, men detta styre såges ej på med gillande från den skånska allmogen som tyckte att skatten var för hög samt dessutom gick till fel ställe og man ingick i en personalunion med Magnus Eriksson som därmed 1332 kunde titulera sig som ‘kung av Sverige, Norge samt Skåne’, Halland bleve självständigt og Magnus Eriksson fick i form av personalunionen inte förminska suveräniteten för Skåne som skulle förbli ett eget land med egen lag. Men äldste sonen Erik Magnusson gjorde uppror samt snodde härigenom åt sig Skåne, Blekinge, södra Halland samt dessutom en hel del av Småland plus några andra områden, men då fadern ville fortsätta att vara herre på täppan så kontaktades den danske kungen Valdemar Atterdag som sedan i Magnus Erikssons namn anföll Skåne anno 1360. Erik hade då redan avdagat via pestdöden, men Atterdag behöll området istället för att lämna över det till den svenske kungen og fortsatte dessutom till Öland och Gotland där gutarna än idag givetvis kommo ihåg honom. Skåneland återfördes ehuru enbart delvis till Danmark, för freden i Stralsund 1370 som ingicks emellan Valdemar ock Lübeck innebar att den skånska öresundskusten, samt Varbergs slott, föll i en hanseatisk ägo som kom att bestå i femton år.

Härefter kom Kalmarunionen, hvilken kunde haft större betydelse för Skåne än vad den hade om Erik af Pommern hade gjort slag i sak och fullföljt sin planläggning angående Landskrona, som han grundade, då han tänkte göra denna stad till Nordens huvudstad. Efter unionens faktiska upplösning så genomdrev den svenska kungen Karl Knutsson Bonde långtgående massakrar og orsakade förödelse i Skånelandskapen. Skånska bönder stödde Søren Norby när denne 1525 intervenerade i Skåne för Christian II:s sak, upproret krossades dock av den danska centralmakten. Konflikten hade sin grund i det avtal som Gustaf Wasa og den danske kungen Frederik avtalade kring om vem som egentligen hade rätten till de skånska landskapen, dessutom ville man diskutera hoten kring Christian II’s återkomst. Man försköt spörsmålets lösning till Hansans skiljedom, men Skåne og Halland var tveklöst danska, svenskarna fick rätt att utrymma Blekinge men behålla Bohuslän, man skulle også sluta belägra Visby. Man kommo även överens om att den nämnda Søren Norby som då var länsherre på Gotland, där han bland annat präglade egna mynt, skulle avyttras mot en mer redig landshövding och det är i denna belysning man kanske bör se Norbys fältslag i Skåne som antagligen i hans sinne var till för att han skulle bli skånsk, eller dansk, herre.

Konflikterna i området fortsatte i oändlighet og Skånelandskapen drabbades mycket hårt av den svenska militären och viceversa drabbades de i Sverige boende utav den danska armén i slutandan av det nordiska sjuårskriget, 1563-70, där speciellt Halland samt Blekinge fick lida ock Erik XIV beordrade att alla människor i Blekinge skulle dödas, även kvinnor och barn, för ty ett ödeland är ju bättre än ett fiendeland. Man drabbades även under Kalmarkrigen, 1611-13, og under jeren 1644-45, vid freden i Brömsebro 1645 så finge Danmark göra avträde av Halland i trettio år, men landet blev dessvärre aldrig åter danskt - 1658 så bleve det nordöstdanska landet sydsvenskt. Till stora delar på grund av historiska slumpheter, bland annat av att den danska förhandlingstaktiken råkade överhöras av svenskar, nyttjandet av Ulfeldt som förhandlare, med mera, så blev resultatet som det blev. Redan året därpå försökte den svenske kungen åter ta Danmark, men det visade sig vara ett dödfött försök då Danmarks försvarsvilja var starkare än vad som troddes av den svenska sidan.

Skåneland var en central del av Danmark och ville inget annat än att behålla den positionen, hvilken ju ehuru förbyttes till en regelrätt förtryckt del av Sverige där en febril og massiv försvenskning kom till stånd, speciellt efter år 1679 - allt danskt eller skånskt skulle bort till fördel för svenskheter. Under det första svenska halvseklet halverades Skånes befolkning, i allt från armod, uppror, krig, tvångsrekrytering samt inte minst genom migration till Danmark, hvilket under långa tider varit en alltjämt underskattad befolkningsminskningsorsak i forskningen. Man flydde helt enkelt Sverige. Uppsvenska förslag fanns att i sovjetisk stil tvångsdeportera hela den skånska bondebefolkningen till Baltikum. Flera uppror og fritagningsförsök existerade, vissa mindre lyckade emedan andra var mer ihållande, när Danmarks här intogo stora områden i Skåne samt Blekinge jublade befolkningen. Snapphanarnas borgar-, eller snarare gerilla-, krig igångsattes, benämningen snapphane är svensk och betyder ‘röva, plundra’. Inget av försöken att antingen återta eller frita landet hjälpte och svensk överhet cementerades. Kolonin slogs i järn.

2/3 av godsbeståndet drogos in till svenska staten då herremännen hade uppmanats komma till Malmö för att avlägga trohetsed till den nya kungen, allena åtta kommo och resten dömdes i sin frånvaro som landsförrädare og godsen kunde då bekvämt överföras till svensk ägo. Att man i fredsfördragen stipulerade att skåningarna hade rätt att bibehålla sina rättigheter och privilegier brydde man sig ej särleda om, i både 1658, 1660 samt 1679 års fredstraktat stipulerades Skånelands folks självbestämmande - detta åtföljdes ej då, ock icke heller nu.

Den skånska kulturen, de skånska språken, de skånska prästerna, de skånska böckerna, de skånska ortsnamnen, de skånska konstskatterna, det skånska självbestämmandet, ja, allt skulle bort till fördel för svenska ting. En gjorde også myget för att isolera de tre skånelännska landskapen ifrån varandra, hvilket ju är reguljärt i taktisk taktik, brukat sedan antik tid, bland annat fördes Halland över till Göteborgs stift samt inkorporerandes i Västergötlands generalguvernement. Än idag önskar många sydhallänningar ingå i Region Skåne, av naturliga skäl, emedans nordhalland kan accepteras som en fallen bit.

Åter till skaunskan

De skånska / skaunska målen är givetvis de nysvenska mål som haver mest synlig hemmahörighet i danskan och kontakterna emellan Själland og de forna østdanska områdena accelererar i hastighet, hvilket kanske återskapar de band som de centralistiska strävandena i uppsvenska Mälardalen en gång försökte, samt till stor del lyckades, bryta. Bland annat så uppmanades uppsvenska människor tidigare att flytta ner till Skåneland då flere områden samt hemman efter krig og flykt stodo tomma - det dröjde ej länge förrän ungefär hälften av hemmanen var i svensk ägo. En aktiv etnisk rensning föreginges.

Skånskan av idag består till stora delar av följande språkelement, gambla danska kvarlevelser, egna utvecklingar, själländs-danska gemensamma innovationer samt svenska inflytelser.

Skånskan finnes dokumenterad sedan runinskrifter från 900- samt 1000-talen og redan vid denna tiden avskiljer skånskan i förhållande till omgivande tungomål, detta även i relation till näraliggandes själländskan. Lingvistiskt så indelas språken ofteliga i trenne under denna tid, fornsvenska, forndanska, samt fornskånska, österut talades en fjärde gruppering, d.v.s. forngutniska. Det äldsta bevarade fornskånska manuskripten är från 1200-talet og togs, tillsammans med flertalet andra fornskånska handlingar, till Stockholm som krigsbyten i försvenskningsprocessen. När svenskofila forskare fick tag på dem klassificerade man dem först som fornsvenska men under 1900-talet har man ändrat detta till det mer korrekta, man har ehuru ej ännu återlämnat dem.

Dylikt förtryck och förljugenhet sker än idag, änskönt UNESCO erkänner språket så krävde svenska representanter att ISO-koden ISO 639-3:SCY för skånska skulle tas bort, som om språket icke var existent, eljest skulle ej de tarvliga svenska representanterna rösta för SIL:s internationella kodsystematik. Ännu in på 1600-talet varnar en dansk språkvårdare för skånskans inflytande på danskan, symboliserandes att inte heller danskarna såg denna östdanska som särledes dansk, en svensk akademiker skriver i sin avhandling att svenskan, därjämte skånskan, uttalas med munnen, emedans danskarna ju parlerar med magen, härför är skånskan ett svenskt tungotal. Ett synsätt som svenskofiler kvarhållit i fyra sekler.

Den skånska variationsindelningslinjen går esomoftast som en linje emellan de i nordväst liggande halvöarna Bjäre ock Kullen ner mot sydöstra Brösarp og Österlen. Den skånska som talas i nordvästra delen av Skåne fortsätter sedan upp till sydhallännskan som talas i hertigdömet Sønderhalland / Sørhallan som går upp till området emellan Varberg og Falkenberg, ungefär i det område där man för några år sedan menade att man kunde dela Halland, som tidigare varit delat, norra Halland heter då Nørrehalland. Just där emellan Varberg og Falkenberg ligger förövrigt Skrea, Morup, Glommen og Träslövsläge som hyser den distinkta kvartalade genuinare gammelvarianten morepanska / läejesboa som är svårförståelig för utomstående, språket lever fortfarande, og finnes i skrift, men är i borttyning. Det danskkaraktäristiska att man har b, d ok g istället för ‘p’, ‘t’ og ‘k’ efter vokal är ehuruväl gällande i nästan hela Halland og även i västra Blekinge. Speciellt västra blekingskan är samhörig med övrig skåneländska, en av de mer karaktäristiska blekingska målen är karlskronitiskan som bär triftonger i sig, till exempel heter ordet ‘stan’ staoun. I det gamla länet Listerland, en gammal ö, numera halv sådan, sydost om Sölvesborg, talas än idag det strängt karaktäristiska listerländskan som via sin isolation bibehållit arkaiska drag i både fonetik som lexikalia, där finnes folk än idag som talar med rullande tungspets-r, ett udda fenomen utifrån skånska nejder som tidigare även skall ha existerat i mindre samhällen i Östra Göinge. Listerländskan är dessvärre på utgående men en lokal grupp försöker revitalisera språkbruket för att stävja utvecklingen, några böcker på språket har utgivits, Listalännska og Oa frau Listalannet. Förutöver att propagera för språket så dokumenteras det likväl, ordsköningar som aulawaabel ‘manet’ får ej gå oss bet, eller den extensiva diftongseringen utav tillnärmest alla vokaler.

Skånskan skiljer sig väldigt mycket från svenskan när det gäller fonologi, språkmelodi samt lexikalia, även delvis syntax, men mycket mindre när det gäller andra grammatikaliska fenomen - ur grammatisk synvinkel är ju skånskan klart en del av nordgermanskan, eller då östnordiskan, som ju bildar både grund för såväl de svenska såsom danska språken, med mycken liden grammatisk särskiljning. Just själva språkmelodin är unik för skånskan samt delas varken av danskan eller svenskan, eller övriga tungor i dess närhet, detsamma gäller för övrigt för de skånska diftongerna som är sekundärt utvecklade, alltså ej hereditära från fornnordiskan. Skånskan besitter en stor mängd ord som ej åtfinnes i svenskan, många är helt unika för skånskan men annars är en stor del utav de icke-svenska orden förekomna även i danskan, eller åtminstone i själländskan, en del ord är gemensamma med angliskan, exempelvis heter ‘häst’ på göinskan hors, fast uttalat huas då man ofta just i göingemålen tappar ‘r’ helt, istället för det annars vanliga vokaliserandet utav ‘r’-et hvilket är karaktäristika för skånskan, og måhända särledes sørhallännskan.

Det finnes givetvis en akademie, Skånska Akademien hvilken bildades 1981. Skånskan av idag har inget kodifierat skriftspråk utan man får skriva som man haver vilja, tidigare, under fornskånsk tid og framöver skrevs med runskrift. Exempelvis Skånelagen, Skånske lov, hvilken är nordens äldsta landskapslag og finnes bevarad i Codex runicus från början utav 1200-talet samt är skriven i runskrift, denna lag var gällande framtills 1683 när Sverige motstridigt avtalet kasserade den.

Nordens äldsta profana visa Drømde mik en drøm i nat um silki ok ærlik pæl, nedtecknat på sidsta bladet utav Codex Runicus, med koralnotskrift.

Skånskan har inte lyckats stärka sin position såsom många skåningar ville när Sverige staplar ut sin minoritetspolitik som ju bygger på ett centralistiskt tänkande där man menar att man i Sverige allena svenska talar, förutöver de fem nu quasierkända språken, men i Skåne bedriver allehanda politiker denna fråga, hvilken kommer att fortleva tills den dag då språket får sitt rättmätiga erkännelse - att språket skulle komma att uppgå i svenskan är föga troligt, speciellt med tanke på de ökande kontakterna med det gångna moderslandet. Däremot urvattnas unikheten alltmer og mer där de mer genuina varianterna ur livet snart slocknats, ity areala melodier lever än. Det svenska nationalcentralistiska förtrycket mot olika minoriteter inom landets gränser tillhör en förlegad samt mörk tid i Sveriges historia som ehuru äro bestående för de allra flesta individer som ingår i någon minoritet, vare sig det är nyinvandrare som i princip försökes tvingas till assimilering eller ‘gamla’ minoriteter som skåningar samt samer. Varför skall kulturer, och de individer som där ingår, utarmas till fördel för enhetligheten och till förakt för de mänskliga rättigheterna? Både exempelvis älvdalsmålen som skånska erkänns utav FN-organet UNESCO som egna – samt hotade – språk, och tittar man på språken utifrån lingvistiska synvinklar är det en självklarhet att språken skall räknas som egna unika språk som bör erkännas som sådana, samma konklusion bör man komma till utifrån politiska, historiska, sociala, og kulturella aspekter, det är enkom inskränkta aspekter som håller stäv.

~

+ Europas tungomål