Kvänerna i Norge

Förutöver de uraliska finskugriska samerna så finnes ett -finskugrisk-baltofinsk-nordfinsk-västnordfinskt språk som talas av kvänerna / kveeni som äro till antalet 3000-60 000 i Finnmark samt i Troms fylke.

Dessa omnämns redan under medeltiden som jägare, fiskare samt tributkrävare, de genomförde flera plundringsexpeditioner till bland annat Lappland og Finnmarken emellan 800-talet samt 1100-talet. Enligt medeltida källor så kommo dessa kveener ursprungligen från Kvänland hvilket är ett territorium som gått oss förlorat men det tros sammanhöra med det finska ordet Kainuu som nu används för både Kalix ock Kajanaland, man tror att Kvänland låg i området runt Bottenviken i Norr- og Österbotten.

Man har även senare missanvänt termen kväner, hvilket föranlett terminologimissförstånd i nutiden då man även kallat de finnar som bosatt sig i området sedan 1500-talet og framåt mot 1900-talet för kväner, eftersom dessa varit så mångtaliga så kan man nog säga att de i de flesta fall slukat de äldre befolkningselementen. Under perioden har finsktalande bönder expanderat sin kulturella sfär intill norrländska områden i Finland, Norge, samt Sverige, 1850 så var omkring 25 % av befolkningen i Finnmark kvänsk, över 50 % i Vadsø / Vesisaaren og omkring 8 % i Troms. Nämnda Vesisaaren räknas idag som kvänhuvudstaden.

Från adertonhundratalet och fram till Sovjetunionens skapande så ansåg den norska staten att dessa ‘kväner’ utgjorde ett allvarligt hot mot den norska staten genom den finska nationalismen samt genom en förmodad rysk expansion, man menade att ryssarna sköt finnarna framför sig, storfurstedömet Finland tillhörde ju även Tsardömet Ryssland og många flyttade till de östligaste delarna av Norge, hvilket kunde vara en taktik för att senare låta överta landområdet. Att det senare även växte fram en finsk nationalism i Finland bådade heller icke gott för den norska synen på dessa kväner. Från omkring 1850-talet och framtills högre upplysning skett under andra hälften utav 1900-talet så äskade den norska staten förnorska samer, kvänner og finnar, tidvis framtills 1970-talet övervakade norsk säkerhetspolis folken. Folk med onorskt tal, onorska namn, med mera, finge exempelvis inte köpa mark, språket kvänska var förbjudet i skolor samt i officiella sammanhang, och alla ortsnamn förnorskades, det var bara gaskamrarna som saknades.

Det kvänska språket kan med lätthet sammankopplas med det finska språket som är förestående i Tornedalen, men man kunne absolut icke kalla kvänerna för tornedalingar, för i så fall skulle det funnits sådana i både Ryssland som Norge, utan det är frågan om ett språkligt nordfinskt kontinuum. Vissa tornedalänningar i Sverige benämner sig ehuruväl som kväner, menandes samma medeltida härstamning som de tidiga kvänerna i Norge. Kvänska språket haver även naturligtvis många norska inlån och talas idag av emellan 2000-8000 personer i främst nordöstra delarna utav landet, Bugøynes kanske är det mest språkvirila kvenska samhället idag. 1996 erkändes kvänerna som en minoritet i Norge och år 2006 erkändes även tungomålet, det finns organisationer, föreningar, institut, tidningar, som verkar för folket og dess tunga. Väldigt få unga talar ehuru språket och det är extremt få som talar arkaisk kvenska längre, ordinär standardfinska har i det stora hela tagit över.

Det norska förtrycket har lett till en förfinskning.

~

Om dessa samt andra folk samt språk i Norge går att läsa om i min bok Europas tungomål, om nationalism i min bok Postmodernisme premillénaire.

Taggar: Norge, kväner, förnorskning, nationalism, diskriminering
DN, SvD, SvD

~~~Fem år sedan~~~

- Trekantiku

~