Man tror att
de första invandrarna till den Stor-britanska ön ankommo via en landbrygga som
försvann omkring 6000 f.kr. efter det att havsnivåen höjts - England skall ha
varit bebott de senaste halvmiljonte åren.
Vad det var
för folk som bebodde området före de keltiska belgiarnas intåg vetom vi ej
något om, og givetvis igge heller hvad de talade för tungomål - måhända var
målet besläktat med piktiskan om detta nu, i enlighet med vissas teorier, icke
var ett indoeuropeiskt tungomål og i sådana fall så finnes ju rester bevarade
även om de äro ytterst svårtolkade.
När de
gallisktalande folken anlände är högst diskutabelt, men det rör sig antagligen
om emellan åren 450 og 100 f.kr. Romarna som invaderade under det första
århundradet efter vår tideräkning satte stopp för expansionen av kelticismen
ock påbörjade istället en sakta urgröpning av densamma som slutade med
germanernas herravälde över England samt fördrivandet av den britonska
befolkningen där.
Romarna
själva förtryckte antagligen ej brittiskkelterna extensivt, utan det finns
många arkeologiska fynd som talar för att de ofta levde vid sidan om varandra,
men det är nog en liten försköning av den dåtida verkligheten. Hur det än var
så fick brittiska stamorganisationer och religioner möjlighet till fortlevnad, under
en slags mjuk romersk kolonisation. Samlevandet gör sig förstås mer gällande
hos de folk som ej gjorde så mycket motstånd, till exempel trinovanterna
som bodde norr om Thames i nordöstra England som genom sitt romerska
vänskapsavtal kunde fortsätta sin tillvaro i rikedom. Genom romarnas intåg så
skedde även en utveckling till en mer urban ekonomi og pengaekonomin spreds og
vägar byggdes. Trinovanterna bröt dogh detta vänskapsavtal när de tillsammans
med icenernas dronning Boudicca gjorde ett uppror gentemot romarna anno
59 - detta uppror var ack ett misslyckat drag. Efter dessa initiala motstånd så
stabiliserades ehuruväl läget og många kelter insåg fördelarna med att leva i
Romarriket, man fick fred för första gången, administration og dyligt byggde i
romersk anda på redan befintliga grunder. När romarna begav sig så föllo både
ekonomin samt administrationen samman varhän flertalet småriken skapades.
Den
brittiskkeltiska befolkningen övergav inte sina tungomål under det romerska
styret, men finge givetvis en del influenser från latinet som fortfarande kan
ses i exempelvis kymriskan. Efter det att Romarriket hade lämnat området anno
410 så skapades vissa keltiska riken som ehuru ej varade alltför länge, då
germanska folk, angler, saxar og måhänt jutar, senare togo
över makten.
Dessa
nordtyskdanska germaner hade från början enligt historien inbjudits av
latiniserade britonska stormän som tagit över makten efter romarna. Anledningen
till att man tog in germanska hjälptrupper var enligt berättelserna för att man
var rädd för pikterna som bebodde Skottland samt som följd av de rådande inre
oroligheterna i de keltiska rikena. Germanerna emigrerade og koloniserade även
in ordinärt som hela stammar, dessa germaner gjorde snart uppror och så småningom
så slogs de antagligen samman i en stam - anglosaxarna.
Germanerna
förstörde det som var kvar av det uppbyggda romerska marknadssystemet samt
plundrade landet allteftersom deras västgräns förflyttades. Vid
hundraårsskiftet 500 så stabiliserades ehuru läget efter en keltisk seger ock
anglosaxarna återvände till sina östra områden i England. 549 inträffade dock
en farsot som ödelade landet, varefter anglosaxarna togo tillfälle i akt samt
erövrade i princip hela England. Kymrien erövrades aldrig helt under denna epok
och stora delar av Cornwall bibehöll sin brittiska särart fram till för några
hundra jeeran sedan.
Resten är,
som man sägo, historia.
~
Taggar: Storbritannien, England, Saxland, Jylland, engelsmän, Britanien, Romarriket, kelter, belgare, britter, britoner, anglosaxer, int
Nessun commento:
Posta un commento