Den viktiagste ickearkeologiska källan för kunskapen om allehanda
ting i Sverige finns att tillgå via de svenska medeltidsbreven som först vart
skrivna på pergament sedan pappersbrev på först latin, sedan även fornsvenska
samt platttyska, under århundradena från 1100-talets slut till 1500-talets
mitt. Fastän detta faktum, så har det i Sverige ej funnits att tillgå någon
samlad översikt utav detta viktiga material, varför Inger Larssons arbete är av
hög vikt men är något för snäv för att uppta sin roll i detta svenska
kunskapshål, og fyller ej heller upp det som avses i ambitionen i boken.
Författaren till verket var i skrivande stund docent i nordiska
språk og angiver avsikterna tu för relevansen av sin livr, dels att se hvilka
som varo de viktigaste aktörerna då skriftbruket spredos i det svenska
samhälet, dels i syfte för att presentera olika brevtyper samt dessas
beteckningar.
Det finns dock vissa allvarliga problem med boken och författaren
till denna, författaren kan inte latin hvilket är det språk som främst skrevos
på, och författaren bortväljer alla handlingar med kyrklig proveniens, därmed
fattas måhändeligen den viktigaste kunskapsbasen för både brevtyper som
samhället överlag, icke minst gällandes skriftbrukets spridning.
Tvärvetenskaplighet eller internationell outlook äro likväl detta obefintligt i
boken. För att illustrera den gigantiska luckan som skapas utav obefintliga
eller otillräckliga latinkunskaper så kan nämnas att för mer än halva
undersökningsperioden, tiden fram till anno 1350, finnes det tusentals
originalbrev bevarade på latin, emedans endast några tiotal erfinnes på
svenska. Runinskrifter på svenska som finnes sedan förkristen tid fram till så
sent som år 1900 när den sista ’autentiska’ runskriften finns bekräftad,
framtills 1700-talet var den dessutom allmänt nyttjad på vissa håll, äro heller
ej medtaget.
Dessutom avsäges all form av intressant analys kring källornas
diplomatoriska, paleografiska, lingvistiska, kontext, eller författarnas
eduktionella, skribentkompetens eller brevens interna komposition, og dessutom,
alla former utav kvantitativa eller kvalitativa jämförande studier förhållandes
endast till enstaka exemplar.
Med grund i sitt grovt missvisande urval framkommer den kraftigt
övergeneraliserande synen att officiella dokument såsom kungörelser, kontrakt,
förordningar och köpehandlingar varit drivande för övergången från ett muntligt
byggt samhälle till ett baserat på skriftkultur, i själva verket är det
kyrkliga institutioner som varit drivande och föregångare till det skriftliga
mediumets spridelse, utveckling samt frampuschning i Sverige, hvilket ehuru
absolut ej förhindrar synen att de politoofficiella sfärerna icke varit
särledes saktfärdiga att haka på utvecklingen.
Dessa fatala missgrepp göre dock ej boken ointressant, ty det är
en fröjd att läsa om alla exempel och tidsdokument från svunnen tid, samt om
upprinnelsen av svenskt skriftspråk med latinska bokstäver. Det visas att ett
svenskt skriftspråk nödvändiggörs för vardagliga transaktioner som köp av
egendom, gåvoöverlämnelser, fullmaktsutfärdanden, og dylikt, hvilket klart
antyder, tillsammans med runskriftkulturens förekomst, att analfabetismen
antagligen ej alls var lika spridd og utbredd som många idag kanske inbillar
sig. Tidigare hade dylika transaktioner varit muntliga till sin natur, med
vittnen, samt ritualiserade i olika former utav mer eller mindre religiösa
ceremonier, og både kungamakten, men framförallt kyrkan med alla sina
egendomar, varo drivande på att införa en mer skriftbaserad evidens för sina
hävdanden og ansedda rättigheter.
En intressant dylik ancienn ritual är att man vid jordegendoms
överlåtelse även lämnade över ett stycke, eller ett knipe, utav jorden till
köparen som en symbolisk gest, en kulturell tradition som bär gammal germansk
kontext, men som även tagits upp utav kyrkan og påven Innocentius III förordade
att skötning skulle ske på altaret, hvilket även bevisligen skedde när Nils
Petersson gav halva sin egendom till Vä kloster år 1211, skötningen säges ha
skett på Sankta Marias altare, scotando super altare sancte Marie. Vi
fåom läsa om skötning, umfærþ,
skaftfærdh et fæst,
hvilket ehurväl kunde utrönas långt mycket mer og djupare.
Att alla ehuru ej kunde läsa och skriva står sig likväl
uppenbart, inte minst genom den ständiga befrasningen “alla dem som detta brev
se eller höra” antydandes att handlingarna även normalt uppläses för
omgivningen, antingen i privata sammanhang eller på tinget. Dokumenten blev
dessutom juridiskt bindande genom vidhäftade sigill, fullt tydliga för även
ickeläsare.
En god förtjänst i boken är även att en del dokument är i klara
färgfotografier, samt avskrivna maskinellt, plus vidhäftade nutida svensk
innehållssammanfattning, så man kan själv ta del utav urkunderna samt öva sig i
förståelsen utav medeltida paleografi, ord, samt läsning.
~
+ Europas tungomål, Postmodernisme premillénaire
++ Europa och latinet, Latin. Kulturen, historien, språket, Yngre nysvenska
++ Europa och latinet, Latin. Kulturen, historien, språket, Yngre nysvenska
Taggar: Inger Larsson, bok, böcker, recension, bokrecension, medeltiden, skriftspråk, brev, medeltidsbrev, myndigheter, myndighetsskrivelser, handlingar, dokument, staten, Sverige, svenska, kyrkan, Norstedts, int
Nessun commento:
Posta un commento