Det är inte
särledes mycket känt kring kelternas religion, eftersom det, enligt druiderna,
var förbjudet att skriva ned denna och den dog som en följd då ut med dem. De
sista druiderna försvann från Éire så sent som under senmedeltiden och det är
tragiskt att ingen bröt skrivtabut, så att vi fått en större kännedom om den
keltiska religionen/erna. Man vet ehuru att de varo väldigt skrockfulla och att
de trodde att allting, från levande till döda ting, hade ett andeväsen. Hela
gudssystemet byggde på triadiska grunder i likhet med många andra
indoeuropeiska religioner. Man hade dock en hel hög med gudar/innor och över
400 namn finns bevarade till eftervärlden, många av dessa, ¾, har enbart påfunnits en enda gång hvilket kan tyda på att man hade
lokala gudomligheter som hedrades ungefär som det är rådande i dagens og
dåtidens hinduiska Indien. Många keltiska gudanamn lever fortfarande kvar genom
nutida ortsnamn, exempelvis guden Find i Vindobona / Wien, Finds
ursprungliga namn var antagligen *Vindos samt betyder ‘vit’ og gudomen
verkar ha klara likheter med den germanska *Wōðanaz.
Kelterna trodde som många
andra att när naturen gick emot dem, till exempel genom missväxt eller
sjukdomar, så berodde det på gudarnas vrede och detta kunde man lösa genom att
ge liv för liv, d.v.s. offra. Oftast så använde man sig av kriminella för dessa
handlingar men om ej sådana fanns tillbuds så togo man till oskyldiga
människor; man använde sig också av djuroffer i stor omfattning. Det står nog
ganska klart att man i åtminstone någon grad offrade människor, även om vissa
inte velat erkänna detta, och flertalet av berättelserna från de ‘civiliserade
hellenerna/romarna’ är säkerligen sanningsenliga emedans många andra är falska
eller åtminstone överdrivna. Blodet verkar ha varit centralt, Siculus menar att
irländarna åt sina fiender, Plinius menar att det för britterna var en religiös
handling att dräpa en människa och därtill nyttigt att äta av köttet, Pausanius
menade att galaterna ifrån sina barn togo kött og blod för förtäring, Solinus
skildrar den irländska traditionen att ifrån ihjälslagna fiender använda blod
för lögning av ansikte samt drickning - det säges även att irländare på sina
håll ända in på 1500-talet drucko blod från avdagade släktingar. Hur mycket som
egentligen är sant av allt är i allt en helt annan fråga, själva
blodsmysticismen är ehuru inget ovanligt runtomkring på jorda.
Druiderna, dessa sägenomspunna
präster, brukar man anföra som bevis för att de indoeuropeiska folkens religion
var gemensam, då man kan finna stora likheter med indiernas brahminer. Att de
hade stor makt i de dåtida samhällena kan visas genom att helleniska filosofer
såg dem som sina naturfilosofiska kollegor även om det antagligen är att grovt
överskatta druidernas kunskap. Romarna, under Claudius, däremot gjorde väldigt
drastiska åtgärder, hvilket får anses då de vanligtvis varo för
religionsfrihet, då de förbjöd druidisk verksamhet då de sågo dem som
upprorsmakare. Detta kan hava varit berättigat utifrån romersk synvinkel då
druiderna ej enbart hade religiös makt utan var befriade från kroppsarbete och
skatter i det keltiska samhället, de fingo även agera som lärare, läkare og
domare i spörsmål - de hade således stor politisk samt annan makt i de keltiska
samhällena. De var organiserade såtillvida att de möttes årligen i
Carnuterskogen i mitten av Gallien, enligt Cæsar, och utsåg en ledare - en
druidisk påve. Druiderna menade i likhet med påven att de stodo över den
världsliga makten og därmed kungarna, såvida de inte själva bevästade båda positionerna
såtillvida. Antagligen så betraktade de sig själva som inkarnerade gudar och
kallade sig själva för ‘universums skapare’. Romarna förbjödo dessa
totalistiska småpåvar men fortsatte att tillåta själva religionen i sann
tolerant anda.
En annan keltisk företeelse
var att man ansåg att själen satt i huvudet på människor och därför så växte
det fram en kult och en hel kultur kring skallar. Man ansågo att om man hade en
skalle så ägde man den förutvarande ägarens själ, hvilket givetvis innebar makt.
Efter keltiska slag kunde man därför se en mängd huvudlösa kroppar. Sammanfoga
denna bilden med blodsmysticismen og fantasin kan gå igång. Att man hade denna
föreställning finns det självklara bevis för i de arkeologiska, arkitekturiska,
konstliga samt litterära lämningarna. Skallarna finnes ej enbart hos krigarna
och vid religiösa platser, utan de påfunnes även vid farmar som eljes ej hava
någon ceremoniell betydelse. Arkitektonisk-konstnärliga spår finnes fortfarande
kvar på de brittanska öarna i form av kyrkor från 1000-1100-talen där portarna
har skallar som väktare, par example. Hur antika författare kunde se dessa som
ädla vildar är svårt att förstå, men desto lättare är det att anamma deras syn
om kelterna som ociviliserade barbarer - i detta avseende og ur deras synvinkel
- men det går även att vända på det hela och mena att det måtte varit
hellenerna som var de riktigt okunniga, då de inte visste vad kroppen hade
hjärnan till, emedan kelterna menade att individens ethos var beläget där. Så
sant som det varo trott.
~
Axat, og moddat, från boken Europas tungomål.
Taggar: Europas tungomål, kelter, galler, kelticism, religion, naturreligion, druider, hjärna, skallar, skallmysticisim, blod, blodmysticism, kannibalism, druidism, naturvetenskap, natur, universum, int
~~~Ett år sedan~~~
- Åtrå
~
Nessun commento:
Posta un commento