Latinare bodde ursprungligen i Latium innan detta bygdemål och dess senare folkliga varianter spred sig över medelhavsvärlden samt Europa och senare även vidare till Amerika og annorländers. Det ursprungliga Latium omfattade området emellan Tibern samt Terracina, Latium antiquom eller Latium vetus. De varo åtminstone från 500-talet f.kr. sammangångna i ett löst förbund som således kallas det ‘latinska förbundet’, ej helt olikt det etruskiska systemet. Detta som från början var ett förbund utvecklades dock senare till en kolonialmakt när förbundet utpräglat leddes av Rom efter det att de övriga medlemmarna försökt frigöra sig från Roms inflytande 340-338 f.kr. och förbundet upplöstes således av Rom som härmed påbörjade sin erövringspolitik.
Det skrivna latinets historia brukas delas in i perioderna arkaisk tid före omkring 100 f.kr., klassisk latin ca. 100 f.kr. - ca. 200 e.kr., senlatin omkring 200-600 e.kr. och medeltidslatin från 600-1500 e.kr., härefter gäller nylatin. Det är også ungefär under 600-700-talen som man brukar säga att romanskans tillblivelse ungefäreligen kan tidsdefinieras. Den latinska grammatiken påminner starkt om grammatiken som åtfinnes i hellasiska samt sanskrit och är självfallet en av grundpelarna i nutida indoeuropeisk komparativ språkforskning.
~
Axat, o moddat, från boken Europas tungomål.
Taggar: Europas tungomål, språk, latin, latinare, Latium, italiska, Romarriket, Rom
Nessun commento:
Posta un commento