Lykierna är enligt en teori det såkallade ‘sjöfolk’ som innan nämndes - dessa lykier bodde i sydvästra Anatolien, d.v.s. ungefär nuvarande sydvästra Turkiet. Homeros benämner dessa som trojanernas bundsförvanter, men nämnde dessa sist i sin trojanska bundsförvantslista och det behöver icke stämma att de varo Trojas allierade, bland annat så ligger Lykien en bra bit från övriga Trojaallierade och det verkar inte finnas några bra anledningar för lykierna att medverka i denna konflikt. Det kan också vara så att Homeros sammanblandade hela Lykien med en liten del av det - Xanthosdalen har föreslagits.
Herodotos menade att de härstammade från Kreta, hvilket ehuru ej anses som särledes troligt, samt att de benämnde sig själva för termiler, hvilket däremot bedömes vara mycket troligt då det är den beteckningen de själva giva sig i de bevarade inskriptionerna. Termilae menade hellenerna att de hette, men om vi gingom efter de bevarade inskrifterna så seom vi att det enbart är en helleniserad form av trmmili, Lykien kallades dessutom Trmmisa av dem själva - detta skulle d.v.s. vara en mer korrekt term. Den nutida benämningen är osså den hellenernas verk, då de kallade folket lykioi, hvilket i sin tur härrör från lukka, asså ett av de ‘sjöfolk’ som fanns i östra Medelhavet och som bebodde västra Karien. Antagligen förelåg det inte så, men en något höglyftig konklusion kan ändock vara att eftersom det finnes en del folk i området som har samma prestavelser, d.v.s. lu, så kan ju de ha ett gemensamt ursprung och eftersom de tre, fyra om lyakonierna medräknas, övriga är anatolier så skulle också lukka i så fall ha kunnat vara det - men detta skulle i så fall vara en teori som är sjövägar från de smärsta förestående bevis, förutöver prestavelsen och den geografiska hemvisten d.v.s.. Men i detta så sågom vi även att teorin lätt kan falsifiera teorin då lykierna själva kallade sig trmmili och att den lykiska termen är en extern namngivelse och kommer antagligen genom de geografiska anspelningar ordet har. Även i ett babylonskt dokument från den persiska tiden benämns dem som tarmila. Angående Herodotos Kretateori så kan den däremot innehålla en gnutta sanning genom förekomsten utav en legend om kretanska immigranter till västra Anatolien, men att dessa skulle hava med det lykiska folket att skaffa finnes ingen vetskap kring. De helleniska historieberättarna hava måhända fått denna i så fall tidiga immigration om bakfoten og sammanblandat folken - det kan naturligtvis ändå ha skett en kretansk invandring till västra Mindre Asien.
Lykierna var enligt de antika författarna matrilinjära, men detta haver man icke funnit några politohistoriska belägg för. Det har dogh diskuterats en del och man har menat att lykierna togo sina namn på mödernets sida och ej, som det nu vanliga, efter fadern - det är återigen främst Herodotos som spökar. Vissa har till og med menat att folket hade en matriarkaisk ordning. De klaraste antydningarna om att samhället var matrilinjärt ligger i att vissa antika författare skrev det, bland annat Herodotos, Nikolaos från Damaskus samt Plutarchos och det är ju alltid styrkande med någorlunda samtida och närmareliggande påståenden. Men alla identifierbara gravägare är män sägs det, hvilket gör att det är de som troligtvis bestämmer hvilka av familjemedlemmarna som skall ligga där, men å andra sidan så går det icke för nutida forskare att utröna utifrån enbart namnen om det är frågan om maskulina eller feminina sådana - hvilket givetvis försvårar utrönandet men däremot så ses det ofta i gravinskriptionernas grammatiska eller direktionala formation av hvilket kön ägaren till graven har, exempelvis kan det stå ’xxx son till’. Det är heller ej otroligt att samhället till viss del utövat ett matrilokalt sätt, bland annat så vetom vi att det besläktade hettitiska samhället utövade matrilokalitet ibland och man använde sig av termen antiyant- för detta ändamål, hvilket betydde ‘att inkomma i’ och som användes explicit när en man äntrade kvinnans familj. Ett exempel på en lykisk inskription som kan tyda på detta kan vara följande då den har innebörden ‘Denna kammare Pulenyda, (son) av Mulliyesi, och Dapara, (son) av Pulenyda, familjemedlem hos Purihimeti, har byggt den för sina fruar och barn’ och detta indikerar både ägarens biologiska/naturliga fader samt det hushåll som han var medlem i, samt visar det att han stod för arbetsinsatsen i förhållande till något som byggs i syfte av familjen, hvilket kan antyda viss matriarkisk förhållningssätt.
Just matrilokala förekomster har man dokumenterat i vitt skilda samhällen, bland annat fram tills nyligen i vissa östkustliga skotska byar hos främst fiskarfamiljer ofta förklarade genom den höga dödligheten hos männen. Det har då varit frågan om att matrilokaliteten tas i bruk när det finnes ett underskott av söner/män inom en familj, varvid matrilokalitet varit det naturliga så att de traditionellt manliga göromålen i samhällena kan fortleva, i de skotska byarnas fall fisket. Detta kan i sin tur ha gett ett matrilinjärt familjeförhållande inom de aktuella familjerna, då familjen inte vill att ägodelarna skall försvinna från familjen och man vill även bibehålla sitt familjenamn samt sin identitet. Det finnes självklart inga bevis för denna teori, men den är dock tänkbar, bland annat för att det antagligen fanns ett underskott på män då lykierna var inblandade i en hel del krig, dels för att det finns dokumenterat i hettitsamhället och dels för att det är praktiskt där ingen stat eller annat tar hand om överblivna änkor och det behövs en manlig hand i familjen - mannen får komma in i familjen, men icke överta den, utan han övertas av familjen istället, där kvinnan samt hennes led äro centrumet. I det lykiska samhället, och dess ekonomi og struktur, verkar det som om kvinnan varit fokuseringen och familjeöverhuvudet, og mannen låtes ingå under hennes hus, samt arbetandes för hennes og familjens bästa.
Vad gäller det lykiska samhället i övrigt, så känner man till en del, men inte så detaljerat, utifrån de befintliga inskriptionerna. Bland annat angående hvilka institutioner som fanns i samhället, begravningsförehavanden samt familjerelationer. I likhet med både de tidigare anatolierna och hellenerna så höllo man sig med trälar, termen för ‘träl’ var antagligen khddaza, Herodotos berättar att lykierna höllo trälar i Xanthos och en inskription talar om lykiska slavar i den athenska marinen. Förutöver gällande trälskapet så var man överlag kulturellt sätt influerade av hellenerna och hade både anatoliska samt helleniska gudomligheter, de helleniska ökade i antal med tiden og de anatoliska minskade hvilket ju klart visar på influeringsgrad, även andra kulturella företeelser var likstående. Man hade även några enstaka karisk-anatoliska gudomar. De började som ett anatoliskt folk, men bleve mer og mer influerade av den hellenistiska världen ingåendes även så småningom i den helleniska språkgemenskapen.
Den högsta, eller åtminstone mest ärevördiga, titeln man kunde innehava i det lykiska samhället är khñtawati och i en trilinguell text som hittats så refereras det direkt till en gud, men termen förekommer i flertalet inskriptioner i sammanhanget ene ... khñtawata, hvilket antagligen betyder ‘under kommandot/auktoriteten utav ...’, hvilket givetvis skulle kunna anspela på antingen en kunglig eller prästlig personlighet. Men så förhåller det sig troligtvis icke då både Alexander den store, den lydiska satrapen Autophradates, olika medlemmar ur den härskande dynastin i Xanthos och andra ledande personer ifrån myntsammanhang, bland andra, innehar denna titel. Detta visar klart och tydligt att det inte är frågan om en specifik titel, även om det antagligen var den ärevördigaste att inneha; det kan alltså vara frågan om en titel som personer med makt får. Makt kan enligt ett synsätt enbart komma med gudarnas beviljande och därmed så hava personer som innehaver makt gudarna bakom sig, hvilket även ger dem auktoriteten rakt ifrån någon gud. Detta förhållningssätt skulle givetvis förklara den varierande användningen av termen då den icke var knuten till något ämbete utan enbart till ett förhållningssätt - till att man innehar makten tack vare eller i godkänande av en gud eller så kan termen enbart betyda att man är en mäktig person och därmed innehar titeln på grund utav det.
Perserna var antagligen de första att erövra Lykien och detta hände omkring 540 f.kr., senare på 400-talet f.kr. så var lykierna med i det attisk-deliska sjöförbundet som bildades som motvikt till perserna. Lykien har efter det tillhört diverse riken innan det hamnade i romarnas maktsfär. Området var grekisktalande framtills turkarna ändrat detta. Det lykiska tungomålet verkar ehuru ha dött ut någon gång under 300-talet f.kr. då inskrifterna på lykiska upphör och detta skall man även sätta i relation till den korta period som tungomålet finns dokumenterat, från omkring, och kanske, 520 f.kr. på mynt, då de använde den helleniska skriften samt från tidigast 500 f.kr. med den lykiska skriften. Den lykiska skriften finnes dokumenterad från den ungefärliga tiden 500-330 f.kr., men den borde ju ha utvecklats tidigare och kan mycket väl ha används senare än vad vi vetom om - den lykiska skriften bygger till vissa delar på den rhodiska, som således utvecklades på Rhódos. Det lykiska språket har icke ännu lyckats tolkas i sin helhet och det råder stor brist på dess vokabulär då de flesta inskriptioner som finns bevarade, enligt vår kännedom, är liknande gravinskriptioner, och det säger ju sig självt att de icke ger så många nya ord till vår kunskap - däremot så har man kommit längre då det gäller grammatik.
Det finns två varianter av språket, lykiska A samt B. Lykiska A är bättre uttolkad – bland annat med hjälp av tvåspråkiga, samt en trespråkig, skrifter beståendes utav lykiska, helleniska og aramaiska och som har varit viktig för forskningen kring målet - man har funnit ett nära samband emellan lykiska A samt luviskan. Lykiskan är antagligen en efterträdare till luviskan även om de lykiska orden icke i någon nämnvärd grad kan härledas i bronsålderns luviska ordförråd, och inte till något annat språks ordförråd heller. En alternativ syn är att lykiskan representerar en egen utvecklingslinje inom den luviska subgrupperingen inom anatoliskan, jämte luviskan och kanske milyanskan. Detta att man plausibelt kunne knyta språket till luviskan gör ju givetvis lykiskan till ett anatoliskt språk, men innan man klurade detta så trodde man annat. Skullo vi gangom efter antika författares antaganden så hade vi fastnat vid teorin att lykierna härstammade ifrån en äldre kretansk befolkning, hvilket då skulle ge ett kretansk-pelasgiskt tungomål, men nu råder det ingen större tvekan om att lykiskan är nära besläktat med luviskan och därmed är att betrakta som indoeuropeiskt, men hvarför man ej kunno knyta orden i någon nämnvärd grad kvarstår frågetecknena. Förutom den kretansk-pelasgiska teorin så haver andra släktskap föreslagits bland annat med syriska, med den iranska språkgruppen, med helleniska, slaviska, albanska, med de kaukasiska målen samt med etruskiskan.
De antika källorna, Herodotos, berättar vidare att före dessa ‘kretaner’ skulle ha ankommit, så skall ytterligare ett folk ha bebott området, milyanerna eller solymianerna och det verkar som om att det verkligen bodde ett folk vid något av dessa namn i området under en tidig epok, men vad de var för några vetom vi ehuru ej - de skall i så fall ha bott i bergsområderna i östra Lykien. Det kanske är möjligt att sammankoppla dessa till nedanstående.
Den andra varianten av det lykiska språket, lykiska B eller milykiskan haver man däremot inte lyckats så bra med och man vet icke hvilken relation dessa lykiska tungomål har till varandra - det kan således vara felaktigt att benämna dem unisont som ‘lykiska’. Vissa menar att den luviska språkgrupperingen består utav dessa tre, luviska, lykiska samt milykiska där de är jämnställta och att ett språkligt kontinuum kanske funnos till beskådning när språken var i livet. Man har bara två inskriptioner av lykiska B, och seriösa teorier kring några få ords betydelse existerar, i annat fall så härskar enbart spekulationer. Den enda källan av vikt är den såkallade bilingualen från Xanthos. Milykiskan verkar, enligt vissa, generellt sätt vara ett mer arkaiskt språk än lykiskan, men samtidigt innehålla element som ses som innovationer utifrån en generell lykisk-milykisk bas och bör därmed ej ses som en föregångare till lykiskan, utan snarare ett separat jämställt språk.
Som nämndes ovan så är huvuddelen av de bevarade A-lykiska inskriptionerna gravinskrifter, hvilka uppgår till 150 stycken, men tungomålet finnes även bevarat på mynt och en mindre del på keramik, på metallarbeten eller som graffiti, det finnes även några glossor återberättade i romerska samt helleniska källor. Det har antagligen även funnits arkiv, men dessa har antingen ännu ej hittats eller så har de ej bevarats. Som tidigare även nämndes så gick lykierna mer og mer ifrån sitt anatoliska oklara språg för det helleniska målet, hvilket givetvis är synd då det i nutid och under en lång tid före detta icke heller finnes ett enda anatoliskt språk kvar i livet. Och förekomsten av helleniska i området illustreras av mängden av de bilinguella inskriptionerna och av att koncentrationen av helleniska eller helleniskklingande namn med tiden ökar i både lykiska samt helleniska inskriptioner.
~
Axat, og moddat, från boken Europas tungomål; Innehållsförteckning.
Andra om: Europas tungomål, Anatolien, anatoliska, Turkiet, Lykien, lykier, lykiska, milykiska, Kreta, språk, luviska, hellenisering, matriarki, kön, matrilokalitet, matrilinjär, familjebildning, sjöfolk, Herodotos, antiken, int
~~~Tre år sen~~~
- Jag og Du
~
~~~Tre år sen~~~
- Jag og Du
~
Nessun commento:
Posta un commento