~
I Venedig kan man finna belägg för ett tidigt judiskt inflytande, hvilket bl.a. ibland påstås ses i namnet för ön La Giudecca samt Canale della Giudecca:s namn som ju klart anspelar på judisk förekomst en masse - ett judeovenezianskt språk utvecklades. När denna judiska bosättning kom till vets ej, men ön hette så vitt en vet från början Spinalunga. Öns namn är omdiskuterat och det finns likväl antydningar kring att det varit ett namn som kommit av att den widoniska ätten, på italienska benämnd Guideschi, ankom till staden, hvilket verkar skett vid tidig tid. Giudecca uttalas Giudescha på venetianska, dessutom. Widonerna har antagligen varit sammankopplade med judar, på något vis.
Hursom, det tidiga judeoromanska grundelementet fick tillökning genom tyska och syditalienska hellenska judars inflytt under 1200-talet. Långt efter judarnas ankomst, hvilken kan ha varit redan vid stadens grundläggning, så blevo de dock i princip utvisade från staden år 1397, med undantag av vissa läkare, hvilket ledde till att den judiska bosättningen flyttade till fastlandets Mestre. De fick ehuru komma ut till Venedig, men i högst 14 dagar om de bar ett gul ring på sin beklädnad för igenkänning, då det sågs som för lätt att gömma undan sin ring så eskalerade markeringen till att bli en gul hattbeklädnad istället. Läkarna var ännu en gång undantagna, i några år framåt.
År 1424 blev det förbjudet att ägna sig åt älskog emellan judar ock kristna, även om det något århundrade senare inte sågs så hårt på ungdomars sexuella lustar. Intoleransen mot judarna har varit genomgående i princip hela historien i Venedig om man bortser från den avlägsna historien före den första utvisningen. I början av 1500-talet så fick ehuru ett mindre antal judar åter flytta in i staden och bosätta sig vart man ville, inflytten kom efter att de venetianska adelsfamiljernas banker kraschat och man kan anta att det inte var av humanistiska skäl som judarna tilläts återkomma till sin stad.
Angreppen mot judarna fortsatte dock ock anno 1516 infördes regulationer om var judarna fick bo och ett judiskt kvarter var skapat i samma område där smedarna var verksamma och härmed benämndes området som Ghetto från ordet för ‘gjuta’, namnet anspelar alltså egentligen inte på judarnas befintlighet i området utan är ett yrkesnamn för kvarteret. Ghettot försågs med två portar och judarna var inte tillåtna att lämna området nattetid, med grund i sexförbudet, och bevakades härvid ständigt av kristna väktare; alltsammans ledde till att en del av judarna valde att flytta från den sjunkande staden.
Tillvaron var ehuru ej så negativt betonad som man här kan fås att tro utan det fanns även en hel del lagar som var projudiska, men de var alltsomallt förbjudna att investera i någon fastare egendom, hvilket givetvis hade den statliga fördelen att deras tillgångar var lätt taxeringsbara. Judarnas skatteinbetalningar var väldigt överrepresenterade utifrån deras antal, men man räknar ändock bara med att den venetianska staten allena fick 1 % av sina inkomster tillgodoseda från dessa, emedans de stod för 6 % av skatteuppbäringen från själva staden Venedig.
Namnet ghetto har ju sedan spridit sig, men själva påfundet om att separera judarna från det kristna samhället var inte en venetiansk uppfinning utan hade åtminstone en föregångare i Polen där samma inneslutning redan beseglades i slutet av 1100-talet. I Venedigs fall så föreslogs det året före ghettoiseringen 1516 att judarna gott kunde bo på ön Giudecca, hvilket även fungerade som en venetiansk fristad. En Giudeccalokalisering skulle ju namnligen passa, men de judiska bankirerna såg inte det som ett positivt förslag eftersom judarna då kunde komma i vägen för trupper som anländer från havet, hvarvid området Ghetto istället föreslogs hvilket ligger mer skyddat från militära angrepp. Ghetto kunde även lätt kontrolleras eftersom Ghetto Nuovo redan var inhägnat och hade endast en ingång, avskiljandet var inte bara till judarnas nackdel utan det fungerade även som ett skydd för dem.
Den judiska eliten gillade ehuru givetvis ändå inte idén och tyckte att de gott o väl kunde bo där andra adelsfamiljer bodde, men senaten lystrade inte till detta eller de judiska hoten om massiv emigration. Emigrationsförespåelsen besannades och var kanske även en baktanke med projektet, då Venedigs judar var alltför många för att få plats i Ghetto Nuovo. Ett integrationsförsök emellan kristna och judar kom igång under slutet av 1500-talet, men det gav inget lyckat resultat då de religiösa meningskiljaktigheterna var för stora. Den judiska befolkningen ökade kraftigt under 1500-1600-talen, men de var ändock i färre antal än de andra stora minoriteterna, d.v.s. greker och armenier.
Judarna kom aldrig av majoriteten att betraktas som medborgare under tiden från åtminstone 1300-talet och fram till statens upplösning under 1700-talet, varvid de fick genomleva tiderna med någonslags kollektivt uppehållstillstånd som hela tiden fick förnyas, hvad som initierade denna distinktserande syn på 1300-talet är i det stora hela oklart. Det är ehuru viktigt att poängtera att diskrepansen emellan judar och övrig venetiansk befolkning inte hade något med börd att göra, utan hade hela sin grund i religiösa motsättningar och de venetianska judarna behövde inte genomleva pogromer eller masskonverteringar som judar på så många andra håll i Europa. En distinktion upprätthålldes dock.
De venetianska judarna var en blandning av sefardiska judar från dels Italien samt dels från andra judekulturer runt omkring i Europa och Medelhavsvärlden, bl.a. fanns det i början av 1500-talet en speciell judeogermansk gruppering inom de venetianska judarna. I början av 1500-talet anlände även en hel del judar till Venedig från det övriga landfasta Venetien då krig var rådande, hvilket jämnade ut befolkningslagren. De inflyttade fick dessutom skatten reducerad med hela två tredjedelar, hvilken dock dubblerades efter tvenne år men det är ju ändå under ursprungsläget med nästan en tredjedel.
De sefardiska judarna med härkomst från den Iberiska halvön, oftast via det Osmanska riket, blev mer eller mindre aktivt rekryterade att immigrera till Venedig av den venetianska staten efter 1496, men de kom inte i något större antal till Venedig förrän i mitten av 1500-talet då de kom att stå för den större delen utav handeln emellan Venedig och Balkan, ja, just export-import var dessutom det enda de fick syssla med. De s.k. levantiska judarna fick t.o.m. tillstånd att bebo ett annat område som dock givetvis mursattes och kom att bli känt som Ghetto Vecchio som också efter ett tag öppnades upp för judar från Ghetto Nuovo.
Den venetianska statens hållning mot marranerna, de s.k. kryptojudarna, som ofta kom direkt från Portugal, Spanien eller Antwerpen, var inte alls lika mild och både 1497 och 1550 beordrade man deras utflytt. Varför man hade en sådan hållning är något oklart, men det kan bero på att man ville hålla god ton gentemot Spanien som man låg i förhandlingar med för att få tillbaka visst förlorat territorium. Ett annat problem som förelåg för venetianarna var hur man skulle definiera marranerna då man vanligtvis i Venedig såg väldigt positivt på, och ibland firade, judar som valde att konvertera, helhjärtat eller formellt, till den kristna tron. Man implementerade därför inte den förda politiken speciellt hårt i början och det fanns t.o.m. en organisation styrd från Venedig av Daniel Bomberg som hade som ändamål att hjälpa marraner att fly från Portugal eller flytta från Flandern till Turkiet och den frihet som där fanns - de transkontinentala migrationsvågorna och aktörerna är såtillvida inte någon nyhet i våra dagars s.k. globala värld. Vid hårddragningen utav den formella politiken 1550 beräknades det, av den påvliga nuntien, finnas runt 10 000 marranos i Venedig. Hur många det verkliga antalet var eller hur många som flyttade vets ej, men politiken gentemot ponentinerna, varhur de iberiska ‘judarna’ kallades, uppluckrades under 1570-talet och ett stort antal ponentiner (d.v.s. marraner, nykristna eller kryptojudar) invandrade under åren 1573-74 och framöver. Dessa nykristna återgick sedan till viss del i det mer explicita judiska livet, emedans andra fortsatte att anse sig vara en separat gruppering, dock inom ett judiskt befolkningselement. En hel del av dem kom att spela stor roll inom både litteratur, kultur samt ekonomi för både de judiska samhälligheterna såväl som det allmänna samhället.
Under 1630-talet så var det totala officiella judeantalet uppe i 5000, oofficiella judar oräknat, cirka 200 dödades under andra stora europakriget under 1900-talet och nu är antalet nere i omkring 600. Befolkningen är fortledes koncentrerad i det historiska Ghettot. Det judeovenetianska tungomålets status som levande språk i Venedig är inte en utbredd saga.
De andra judeospåken som genom invandring inkommit, t.ex. jidiš, judeoiberoromanska, judeohellenska m.fl. har ej kvarblivit utan främst assimilerats in i befintliga språkstrukturer.
~
Se vidare kring detta i min bok Europas tungomål.
Andra om: Venedig, Italien, judar, judendom, Ghetto, ghettoism, urbanism, historia, judeovenetianska, judeoitaliska, judisk historia, minoriteter, int
I Venedig kan man finna belägg för ett tidigt judiskt inflytande, hvilket bl.a. ibland påstås ses i namnet för ön La Giudecca samt Canale della Giudecca:s namn som ju klart anspelar på judisk förekomst en masse - ett judeovenezianskt språk utvecklades. När denna judiska bosättning kom till vets ej, men ön hette så vitt en vet från början Spinalunga. Öns namn är omdiskuterat och det finns likväl antydningar kring att det varit ett namn som kommit av att den widoniska ätten, på italienska benämnd Guideschi, ankom till staden, hvilket verkar skett vid tidig tid. Giudecca uttalas Giudescha på venetianska, dessutom. Widonerna har antagligen varit sammankopplade med judar, på något vis.
Hursom, det tidiga judeoromanska grundelementet fick tillökning genom tyska och syditalienska hellenska judars inflytt under 1200-talet. Långt efter judarnas ankomst, hvilken kan ha varit redan vid stadens grundläggning, så blevo de dock i princip utvisade från staden år 1397, med undantag av vissa läkare, hvilket ledde till att den judiska bosättningen flyttade till fastlandets Mestre. De fick ehuru komma ut till Venedig, men i högst 14 dagar om de bar ett gul ring på sin beklädnad för igenkänning, då det sågs som för lätt att gömma undan sin ring så eskalerade markeringen till att bli en gul hattbeklädnad istället. Läkarna var ännu en gång undantagna, i några år framåt.
År 1424 blev det förbjudet att ägna sig åt älskog emellan judar ock kristna, även om det något århundrade senare inte sågs så hårt på ungdomars sexuella lustar. Intoleransen mot judarna har varit genomgående i princip hela historien i Venedig om man bortser från den avlägsna historien före den första utvisningen. I början av 1500-talet så fick ehuru ett mindre antal judar åter flytta in i staden och bosätta sig vart man ville, inflytten kom efter att de venetianska adelsfamiljernas banker kraschat och man kan anta att det inte var av humanistiska skäl som judarna tilläts återkomma till sin stad.
Angreppen mot judarna fortsatte dock ock anno 1516 infördes regulationer om var judarna fick bo och ett judiskt kvarter var skapat i samma område där smedarna var verksamma och härmed benämndes området som Ghetto från ordet för ‘gjuta’, namnet anspelar alltså egentligen inte på judarnas befintlighet i området utan är ett yrkesnamn för kvarteret. Ghettot försågs med två portar och judarna var inte tillåtna att lämna området nattetid, med grund i sexförbudet, och bevakades härvid ständigt av kristna väktare; alltsammans ledde till att en del av judarna valde att flytta från den sjunkande staden.
Tillvaron var ehuru ej så negativt betonad som man här kan fås att tro utan det fanns även en hel del lagar som var projudiska, men de var alltsomallt förbjudna att investera i någon fastare egendom, hvilket givetvis hade den statliga fördelen att deras tillgångar var lätt taxeringsbara. Judarnas skatteinbetalningar var väldigt överrepresenterade utifrån deras antal, men man räknar ändock bara med att den venetianska staten allena fick 1 % av sina inkomster tillgodoseda från dessa, emedans de stod för 6 % av skatteuppbäringen från själva staden Venedig.
Namnet ghetto har ju sedan spridit sig, men själva påfundet om att separera judarna från det kristna samhället var inte en venetiansk uppfinning utan hade åtminstone en föregångare i Polen där samma inneslutning redan beseglades i slutet av 1100-talet. I Venedigs fall så föreslogs det året före ghettoiseringen 1516 att judarna gott kunde bo på ön Giudecca, hvilket även fungerade som en venetiansk fristad. En Giudeccalokalisering skulle ju namnligen passa, men de judiska bankirerna såg inte det som ett positivt förslag eftersom judarna då kunde komma i vägen för trupper som anländer från havet, hvarvid området Ghetto istället föreslogs hvilket ligger mer skyddat från militära angrepp. Ghetto kunde även lätt kontrolleras eftersom Ghetto Nuovo redan var inhägnat och hade endast en ingång, avskiljandet var inte bara till judarnas nackdel utan det fungerade även som ett skydd för dem.
Den judiska eliten gillade ehuru givetvis ändå inte idén och tyckte att de gott o väl kunde bo där andra adelsfamiljer bodde, men senaten lystrade inte till detta eller de judiska hoten om massiv emigration. Emigrationsförespåelsen besannades och var kanske även en baktanke med projektet, då Venedigs judar var alltför många för att få plats i Ghetto Nuovo. Ett integrationsförsök emellan kristna och judar kom igång under slutet av 1500-talet, men det gav inget lyckat resultat då de religiösa meningskiljaktigheterna var för stora. Den judiska befolkningen ökade kraftigt under 1500-1600-talen, men de var ändock i färre antal än de andra stora minoriteterna, d.v.s. greker och armenier.
Judarna kom aldrig av majoriteten att betraktas som medborgare under tiden från åtminstone 1300-talet och fram till statens upplösning under 1700-talet, varvid de fick genomleva tiderna med någonslags kollektivt uppehållstillstånd som hela tiden fick förnyas, hvad som initierade denna distinktserande syn på 1300-talet är i det stora hela oklart. Det är ehuru viktigt att poängtera att diskrepansen emellan judar och övrig venetiansk befolkning inte hade något med börd att göra, utan hade hela sin grund i religiösa motsättningar och de venetianska judarna behövde inte genomleva pogromer eller masskonverteringar som judar på så många andra håll i Europa. En distinktion upprätthålldes dock.
De venetianska judarna var en blandning av sefardiska judar från dels Italien samt dels från andra judekulturer runt omkring i Europa och Medelhavsvärlden, bl.a. fanns det i början av 1500-talet en speciell judeogermansk gruppering inom de venetianska judarna. I början av 1500-talet anlände även en hel del judar till Venedig från det övriga landfasta Venetien då krig var rådande, hvilket jämnade ut befolkningslagren. De inflyttade fick dessutom skatten reducerad med hela två tredjedelar, hvilken dock dubblerades efter tvenne år men det är ju ändå under ursprungsläget med nästan en tredjedel.
De sefardiska judarna med härkomst från den Iberiska halvön, oftast via det Osmanska riket, blev mer eller mindre aktivt rekryterade att immigrera till Venedig av den venetianska staten efter 1496, men de kom inte i något större antal till Venedig förrän i mitten av 1500-talet då de kom att stå för den större delen utav handeln emellan Venedig och Balkan, ja, just export-import var dessutom det enda de fick syssla med. De s.k. levantiska judarna fick t.o.m. tillstånd att bebo ett annat område som dock givetvis mursattes och kom att bli känt som Ghetto Vecchio som också efter ett tag öppnades upp för judar från Ghetto Nuovo.
Den venetianska statens hållning mot marranerna, de s.k. kryptojudarna, som ofta kom direkt från Portugal, Spanien eller Antwerpen, var inte alls lika mild och både 1497 och 1550 beordrade man deras utflytt. Varför man hade en sådan hållning är något oklart, men det kan bero på att man ville hålla god ton gentemot Spanien som man låg i förhandlingar med för att få tillbaka visst förlorat territorium. Ett annat problem som förelåg för venetianarna var hur man skulle definiera marranerna då man vanligtvis i Venedig såg väldigt positivt på, och ibland firade, judar som valde att konvertera, helhjärtat eller formellt, till den kristna tron. Man implementerade därför inte den förda politiken speciellt hårt i början och det fanns t.o.m. en organisation styrd från Venedig av Daniel Bomberg som hade som ändamål att hjälpa marraner att fly från Portugal eller flytta från Flandern till Turkiet och den frihet som där fanns - de transkontinentala migrationsvågorna och aktörerna är såtillvida inte någon nyhet i våra dagars s.k. globala värld. Vid hårddragningen utav den formella politiken 1550 beräknades det, av den påvliga nuntien, finnas runt 10 000 marranos i Venedig. Hur många det verkliga antalet var eller hur många som flyttade vets ej, men politiken gentemot ponentinerna, varhur de iberiska ‘judarna’ kallades, uppluckrades under 1570-talet och ett stort antal ponentiner (d.v.s. marraner, nykristna eller kryptojudar) invandrade under åren 1573-74 och framöver. Dessa nykristna återgick sedan till viss del i det mer explicita judiska livet, emedans andra fortsatte att anse sig vara en separat gruppering, dock inom ett judiskt befolkningselement. En hel del av dem kom att spela stor roll inom både litteratur, kultur samt ekonomi för både de judiska samhälligheterna såväl som det allmänna samhället.
Under 1630-talet så var det totala officiella judeantalet uppe i 5000, oofficiella judar oräknat, cirka 200 dödades under andra stora europakriget under 1900-talet och nu är antalet nere i omkring 600. Befolkningen är fortledes koncentrerad i det historiska Ghettot. Det judeovenetianska tungomålets status som levande språk i Venedig är inte en utbredd saga.
De andra judeospåken som genom invandring inkommit, t.ex. jidiš, judeoiberoromanska, judeohellenska m.fl. har ej kvarblivit utan främst assimilerats in i befintliga språkstrukturer.
~
Se vidare kring detta i min bok Europas tungomål.
Andra om: Venedig, Italien, judar, judendom, Ghetto, ghettoism, urbanism, historia, judeovenetianska, judeoitaliska, judisk historia, minoriteter, int
Censurerad av media
Nessun commento:
Posta un commento