~
De så kallade ‘sydsvenska’ språken är inte knutna till svenskan förutöver den massiva koloniala försvenskning som skett av språken, utan deras tillhörighet är snarare -östnordiska-forndanska-östdanska där Skånes språg, tillika södra Halland, Blekinge samt södra och sydvästra Småland ansluter, men språken är inbördes mycket olika - men enbart ett danskt ortsnamn, Skärlöv, står att finna på Öland och representerar kanske den yttersta utposten för denna kulturella sfär som under inga omständigheter, förutom absurd kulturcentralism, bör kallas ‘sydsvensk’.
Småland är ju som helhet en mötesplats för flertalet olika språggrupperingar, allt från götiska i nordväst till sveiska i nordöst till östdanska i syd. Landskapet har tidigare varit uppdelat på flera olika ‘små länder’ och det var ett frihetsälskande område som man inte lyckades underkuva förrän under 1600-talet, då denna strävan bröts och Småland integrerades med övriga Svärje som ju då även kompletterats med de östdanska landskapen. Till förtret för rikets centralmakt så vände sig Småland till de gamla danska landskapen i såväl ekonomiska såsom andra spörsmål och därmed ökade även ytterligare den lingvistiska kontakten dem emellan.
Förutöver Småland ovan så är det i de skånelännska landskapen som östdanskan har sin grund, detta är även i princip samma områden som Skånelagen, upptecknad i början av 1200-talet, förut var gällande i, d.v.s. Skåne, Halland, Blekinge och Bornholm, denna återgick ehuru till danskt herravälde 1660 ~ till vissa delar gällde lagen även på Själland.
De skånska områdena var ett eget självständigt rige i tidig tid, men styret övergick så småningom till det danska riket som ehuru pantsatte området på 1320-talet, detta skall ack ej ses som någon speciell illvilja gentemot skåningarna för ty även nudanska områden pantsattes. Detta ledde till att den holsteinske greven Johan III år 1329 tog makten i området, men detta styre sågs inte på med gillande från den skånska allmogen som tyckte att skatten var för hög och dessutom gick till fel ställe och man läts ingå i en personalunion med Magnus Eriksson som därmed 1332 kunde titulera sig som ‘kung av Sverige, Norge och Skåne’, Halland blev självständigt och Magnus Eriksson fick i form av personalunionen inte förminska suveräniteten för Skåne som skulle förbli ett eget land med egen lag.
Äldste sonen Erik Magnusson gjorde uppror och snodde härigenom åt sig Skåne, Blekinge, södra Halland och dessutom en hel del av Småland samt några andra områden, men då fadern ville fortsätta att vara herre på täppan så kontaktades den danske kungen Valdemar Atterdag som sedan i Magnus Erikssons namn anföll Skåne 1360. Erik hade då redan dött pestdöden, Valdemar behöll området istället för att lämna över det till den svenske kungen och fortsatte dessutom till Öland och Gotland där gutarna än idag givetvis kommer ihåg honom.
Skåneland återfördes ehuru enbart delvis till Danmark, för freden i Stralsund 1370 som ingicks emellan Valdemar och Lübeck innebar att den skånska öresundskusten, samt Varbergs slott, föll i en hanseatisk ägo som kom att bestå i femton år. Härefter kom Kalmarunionen, hvilken kunde haft större betydelse för Skåne än vad den hade om Erik af Pommern hade gjort slag i sak och fullföljt sin planläggning angående Landskrona, som han grundade, då han tänkte göra denna stad till Nordens huvudstad.
Efter unionens faktiska upplösning så genomdrev den svenska kungen Karl Knutsson Bonde långtgående massakrar och orsakade förödelse i Skånelandskapen. Skånska bönder stödde Søren Norby när denne 1525 intervenerade i Skåne för Christian II:s sak, upproret krossades dock av den danska centralmakten. Konflikten hade sin grund i det avtal som Gustaf Wasa och den danske kungen Frederik avtalade kring om vem som egentligen hade rätten till de skånska landskapen, dessutom ville man diskutera hoten kring Christian II’s återkomst. Man försköt frågans lösning till Hansans skiljedom, men Skåne och Halland var tveklöst danska, svenskarna fick rätt att utrymma Blekinge men behålla Bohuslän, man skulle också sluta belägra Visby. Man kom även överens om att den nämnda Søren Norby som då var länsherre på Gotland, där han bl.a. gav ut egna mynt, skulle avyttras mot en mer redig landshövding och det är i denna belysning man kanske bör se Norbys fältslag i Skåne som antagligen i hans sinne var till för att han skulle bli skånsk, eller dansk, herre.
Konflikterna i området fortsatte i oändlighet och Skånelandskapen drabbades mycket hårt av den svenska militären och viceversa drabbades de i Sverige av den danska armén i slutandan av det nordiska sjuårskriget, 1563-70, där speciellt Halland och Blekinge fick lida och Erik XIV beordrade att alla människor i Blekinge skulle dödas, även kvinnor och barn, för ty ett ödeland är ju bättre än ett fiendeland.
Man drabbades även under Kalmarkrigen, 1611-13, och under 1644-45, vid freden i Brömsebro 1645 så fick Danmark göra avträde av Halland i trettio år, men landet blev aldrig åter danskt - 1658 så blev det nordöstdanska landet sydsvenskt. Till stora delar på grund av historiska slumpheter, bl.a. att den danska förhandlingstaktiken råkade överhöras av svenskar, nyttjandet av Ulfeldt som förhandlare m.m., så blev resultatet som det blev. Redan året därpå försökte den svenske kungen åter ta Danmark, men det visade sig vara ett dödfött försök då Danmarks försvarsvilja var starkare än vad som troddes av den svenska sidan. Skåneland var en central del av Danmark och ville inget annat än att behålla den positionen, vilken ju dock förbyttes till en regelrätt förtryckt del av Sverige och en febril försvenskning kom till stånd, speciellt efter 1679 - allt danskt eller skånskt skulle bort till fördel för svenskheter.
Under det första svenska halvseklet halverades Skånes befolkning, i allt från armod, uppror, krig, tvångsrekrytering och inte minst genom migration till Danmark, vilket varit en underskattad befolkningsminskningsorsak i forskningen. Flera uppror och fritagningsförsök existerade, vissa mindre lyckade emedan andra var mer ihållande, när Danmarks här intog stora områden i Skåne och Blekinge jublade befolkningen. Snapphanarnas borgar-, eller snarare gerilla-, krig igångsattes. Benämningen snapphane är svensk och betyder ‘röva, plundra’. Inget av försöken att antingen återta eller frita landet hjälpte och svensk överhet cementerades.
Kolonin slogs i järn. 2/3 av godsbeståndet drogs in till svenska staten då herremännen hade uppmanats komma till Malmö och avlägga trohetsed till den nya kungen, allena åtta kom och resten dömdes i sin frånvaro som landsförrädare och godsen kunde då bekvämt överföras till svensk ägo. Att man i fredsfördragen stipulerade att skåningarna hade rätt att bibehålla sina rättigheter och privilegier brydde man sig inte om, i både 1658, 1660 och 1679 års fredstraktat stipulerades Skånelands folks självbestämmande - detta åtföljdes inte då, och inte nu.
Den skånska kulturen, de skånska språken, de skånska prästerna, de skånska böckerna, de skånska ortsnamnen, de skånska konstskatterna, det skånska självbestämmandet, ja, allt skulle bort till fördel för svenska ting. Man gjorde också mycket för att isolera de tre skånelännska landskapen ifrån varandra, vilket ju är reguljärt i taktisk taktik, bl.a. fördes Halland över till Göteborgs stift och inkorporerades i Västergötlands generalguvernement. Än idag önskar många sydhallänningar ingå i Region Skåne, av naturliga skäl.
De skånska målen är givetvis de nysvenska mål som har mest synlig hemmahörighet i danskan och kontakterna emellan Danmark och de forna västöstdanska områdena accelererar i hastighet, vilket kanske återskapar de band som de centralistiska strävandena i Centralsverige en gång försökte, och till stor del lyckades, bryta. Bl.a. så uppmanades uppsvenska människor att flytta ner till Skåneland då flera områden och hemman efter krig och flykt stod tomma - det dröjde inte länge förrän ungefär hälften av hemmanen var i svensk ägo. En aktiv etnisk rensning försegicks.
Skånska språket består till stora delar av följande språkelement: danska kvarlevelser, egna utvecklingar, själländs-danska gemensamma innovationer och svenska inflytelser. Skånskan finns dokumenterad sedan runinskrifter från 900- och 1000-talet och redan vid denna tid avskiljer skånskan i förhållande till omgivande tungomål, även själländskan. Ännu in på 1600-talet varnar en dansk språkvårdare för skånskans inflytande på danskan. Skånskan ses som ett eget språk, med dansk grund.
Den skånska variationsindelningslinjen går oftast som en linje emellan de i nordväst liggande halvöarna Bjäre och Kullen ner mot sydöstra Brösarp och Österlen. Den skånska som talas i nordvästra delen av Skåne fortsätter sedan upp till sydhallännskan som talas upp till området emellan Varberg och Falkenberg, ungefär i det område där man för några år sedan menade att man kunde dela Halland. Det danskkaraktäristiska att man har b, d ok g istället för ‘p’, ‘t’ og ‘k’ efter vokal är dock gällande i nästan hela Halland och även i västra Blekinge.
Skånskan skiljer sig väldigt mycket från svenskan när det gäller fonologi, språkmelodi och lexikalia, men mycket mindre när det gäller grammatikaliska fenomen - ur grammatisk synvinkel är ju skånskan klart en del av östnordiskan som ju bildar både grund för såväl de svenska såsom danska språken. Det skulle vara mycket underligt om skånskan skulle avskilja här. Det finns givetvis en akademie, Skånska Akademien vilken bildades 1981.
Skånskan har inte lyckats stärka sin position såsom många skåningar ville när Sverige staplar ut sin minoritetspolitik som ju bygger på ett centralistiskt tänkande där man menar att man i Sverige endast svenska talar, förutöver de fem nu långt om länge erkända språken, men i Skåne bedriver även politiker från ‘erkända’ partier denna fråga, vilken kommer att fortleva tills den dag då språket får sitt rättmätiga erkännelse - att språket skulle komma att uppgå i svenskan är föga troligt, speciellt med tanke på de ökande kontakterna med det gångna moderslandet. Att UNESCO menar att språket är på väg att dö ut kan man ta med en nypa salt, däremot är språket aktivt trängt av centralstatens språklinje, och spelar därmed en mycket mindre roll än vad det borde göra.
Det svenska nationalcentralistiska förtrycket mot olika minoriteter inom landets gränser tillhör en förlegad och mörk tid i Sveriges historia som dock är bestående för de allra flesta individer som ingår i någon minoritet, vare sig det är nyinvandrare som i princip försökes tvingas till assimilering eller ‘gamla’ minoriteter som skåningar och samer.
Varför skall kulturer, och de individer som där ingår, utarmas till fördel för enhetligheten och till förakt för de mänskliga rättigheterna?
Att avfärda skånskan som en pur dialekt av svenskan, är att begå intellektuellt självmord, vi kan kalla det en släng av språklig idioti, svenska sjukan.
~
Läs mer om detta i min bok Europas tungomål.
+ Hallandiku, Linguateoretica, Jeg er også dansker - Sveriges 350-åriga koloniala förtryck
De så kallade ‘sydsvenska’ språken är inte knutna till svenskan förutöver den massiva koloniala försvenskning som skett av språken, utan deras tillhörighet är snarare -östnordiska-forndanska-östdanska där Skånes språg, tillika södra Halland, Blekinge samt södra och sydvästra Småland ansluter, men språken är inbördes mycket olika - men enbart ett danskt ortsnamn, Skärlöv, står att finna på Öland och representerar kanske den yttersta utposten för denna kulturella sfär som under inga omständigheter, förutom absurd kulturcentralism, bör kallas ‘sydsvensk’.
Småland är ju som helhet en mötesplats för flertalet olika språggrupperingar, allt från götiska i nordväst till sveiska i nordöst till östdanska i syd. Landskapet har tidigare varit uppdelat på flera olika ‘små länder’ och det var ett frihetsälskande område som man inte lyckades underkuva förrän under 1600-talet, då denna strävan bröts och Småland integrerades med övriga Svärje som ju då även kompletterats med de östdanska landskapen. Till förtret för rikets centralmakt så vände sig Småland till de gamla danska landskapen i såväl ekonomiska såsom andra spörsmål och därmed ökade även ytterligare den lingvistiska kontakten dem emellan.
Förutöver Småland ovan så är det i de skånelännska landskapen som östdanskan har sin grund, detta är även i princip samma områden som Skånelagen, upptecknad i början av 1200-talet, förut var gällande i, d.v.s. Skåne, Halland, Blekinge och Bornholm, denna återgick ehuru till danskt herravälde 1660 ~ till vissa delar gällde lagen även på Själland.
De skånska områdena var ett eget självständigt rige i tidig tid, men styret övergick så småningom till det danska riket som ehuru pantsatte området på 1320-talet, detta skall ack ej ses som någon speciell illvilja gentemot skåningarna för ty även nudanska områden pantsattes. Detta ledde till att den holsteinske greven Johan III år 1329 tog makten i området, men detta styre sågs inte på med gillande från den skånska allmogen som tyckte att skatten var för hög och dessutom gick till fel ställe och man läts ingå i en personalunion med Magnus Eriksson som därmed 1332 kunde titulera sig som ‘kung av Sverige, Norge och Skåne’, Halland blev självständigt och Magnus Eriksson fick i form av personalunionen inte förminska suveräniteten för Skåne som skulle förbli ett eget land med egen lag.
Äldste sonen Erik Magnusson gjorde uppror och snodde härigenom åt sig Skåne, Blekinge, södra Halland och dessutom en hel del av Småland samt några andra områden, men då fadern ville fortsätta att vara herre på täppan så kontaktades den danske kungen Valdemar Atterdag som sedan i Magnus Erikssons namn anföll Skåne 1360. Erik hade då redan dött pestdöden, Valdemar behöll området istället för att lämna över det till den svenske kungen och fortsatte dessutom till Öland och Gotland där gutarna än idag givetvis kommer ihåg honom.
Skåneland återfördes ehuru enbart delvis till Danmark, för freden i Stralsund 1370 som ingicks emellan Valdemar och Lübeck innebar att den skånska öresundskusten, samt Varbergs slott, föll i en hanseatisk ägo som kom att bestå i femton år. Härefter kom Kalmarunionen, hvilken kunde haft större betydelse för Skåne än vad den hade om Erik af Pommern hade gjort slag i sak och fullföljt sin planläggning angående Landskrona, som han grundade, då han tänkte göra denna stad till Nordens huvudstad.
Efter unionens faktiska upplösning så genomdrev den svenska kungen Karl Knutsson Bonde långtgående massakrar och orsakade förödelse i Skånelandskapen. Skånska bönder stödde Søren Norby när denne 1525 intervenerade i Skåne för Christian II:s sak, upproret krossades dock av den danska centralmakten. Konflikten hade sin grund i det avtal som Gustaf Wasa och den danske kungen Frederik avtalade kring om vem som egentligen hade rätten till de skånska landskapen, dessutom ville man diskutera hoten kring Christian II’s återkomst. Man försköt frågans lösning till Hansans skiljedom, men Skåne och Halland var tveklöst danska, svenskarna fick rätt att utrymma Blekinge men behålla Bohuslän, man skulle också sluta belägra Visby. Man kom även överens om att den nämnda Søren Norby som då var länsherre på Gotland, där han bl.a. gav ut egna mynt, skulle avyttras mot en mer redig landshövding och det är i denna belysning man kanske bör se Norbys fältslag i Skåne som antagligen i hans sinne var till för att han skulle bli skånsk, eller dansk, herre.
Konflikterna i området fortsatte i oändlighet och Skånelandskapen drabbades mycket hårt av den svenska militären och viceversa drabbades de i Sverige av den danska armén i slutandan av det nordiska sjuårskriget, 1563-70, där speciellt Halland och Blekinge fick lida och Erik XIV beordrade att alla människor i Blekinge skulle dödas, även kvinnor och barn, för ty ett ödeland är ju bättre än ett fiendeland.
Man drabbades även under Kalmarkrigen, 1611-13, och under 1644-45, vid freden i Brömsebro 1645 så fick Danmark göra avträde av Halland i trettio år, men landet blev aldrig åter danskt - 1658 så blev det nordöstdanska landet sydsvenskt. Till stora delar på grund av historiska slumpheter, bl.a. att den danska förhandlingstaktiken råkade överhöras av svenskar, nyttjandet av Ulfeldt som förhandlare m.m., så blev resultatet som det blev. Redan året därpå försökte den svenske kungen åter ta Danmark, men det visade sig vara ett dödfött försök då Danmarks försvarsvilja var starkare än vad som troddes av den svenska sidan. Skåneland var en central del av Danmark och ville inget annat än att behålla den positionen, vilken ju dock förbyttes till en regelrätt förtryckt del av Sverige och en febril försvenskning kom till stånd, speciellt efter 1679 - allt danskt eller skånskt skulle bort till fördel för svenskheter.
Under det första svenska halvseklet halverades Skånes befolkning, i allt från armod, uppror, krig, tvångsrekrytering och inte minst genom migration till Danmark, vilket varit en underskattad befolkningsminskningsorsak i forskningen. Flera uppror och fritagningsförsök existerade, vissa mindre lyckade emedan andra var mer ihållande, när Danmarks här intog stora områden i Skåne och Blekinge jublade befolkningen. Snapphanarnas borgar-, eller snarare gerilla-, krig igångsattes. Benämningen snapphane är svensk och betyder ‘röva, plundra’. Inget av försöken att antingen återta eller frita landet hjälpte och svensk överhet cementerades.
Kolonin slogs i järn. 2/3 av godsbeståndet drogs in till svenska staten då herremännen hade uppmanats komma till Malmö och avlägga trohetsed till den nya kungen, allena åtta kom och resten dömdes i sin frånvaro som landsförrädare och godsen kunde då bekvämt överföras till svensk ägo. Att man i fredsfördragen stipulerade att skåningarna hade rätt att bibehålla sina rättigheter och privilegier brydde man sig inte om, i både 1658, 1660 och 1679 års fredstraktat stipulerades Skånelands folks självbestämmande - detta åtföljdes inte då, och inte nu.
Den skånska kulturen, de skånska språken, de skånska prästerna, de skånska böckerna, de skånska ortsnamnen, de skånska konstskatterna, det skånska självbestämmandet, ja, allt skulle bort till fördel för svenska ting. Man gjorde också mycket för att isolera de tre skånelännska landskapen ifrån varandra, vilket ju är reguljärt i taktisk taktik, bl.a. fördes Halland över till Göteborgs stift och inkorporerades i Västergötlands generalguvernement. Än idag önskar många sydhallänningar ingå i Region Skåne, av naturliga skäl.
De skånska målen är givetvis de nysvenska mål som har mest synlig hemmahörighet i danskan och kontakterna emellan Danmark och de forna västöstdanska områdena accelererar i hastighet, vilket kanske återskapar de band som de centralistiska strävandena i Centralsverige en gång försökte, och till stor del lyckades, bryta. Bl.a. så uppmanades uppsvenska människor att flytta ner till Skåneland då flera områden och hemman efter krig och flykt stod tomma - det dröjde inte länge förrän ungefär hälften av hemmanen var i svensk ägo. En aktiv etnisk rensning försegicks.
Skånska språket består till stora delar av följande språkelement: danska kvarlevelser, egna utvecklingar, själländs-danska gemensamma innovationer och svenska inflytelser. Skånskan finns dokumenterad sedan runinskrifter från 900- och 1000-talet och redan vid denna tid avskiljer skånskan i förhållande till omgivande tungomål, även själländskan. Ännu in på 1600-talet varnar en dansk språkvårdare för skånskans inflytande på danskan. Skånskan ses som ett eget språk, med dansk grund.
Den skånska variationsindelningslinjen går oftast som en linje emellan de i nordväst liggande halvöarna Bjäre och Kullen ner mot sydöstra Brösarp och Österlen. Den skånska som talas i nordvästra delen av Skåne fortsätter sedan upp till sydhallännskan som talas upp till området emellan Varberg och Falkenberg, ungefär i det område där man för några år sedan menade att man kunde dela Halland. Det danskkaraktäristiska att man har b, d ok g istället för ‘p’, ‘t’ og ‘k’ efter vokal är dock gällande i nästan hela Halland och även i västra Blekinge.
Skånskan skiljer sig väldigt mycket från svenskan när det gäller fonologi, språkmelodi och lexikalia, men mycket mindre när det gäller grammatikaliska fenomen - ur grammatisk synvinkel är ju skånskan klart en del av östnordiskan som ju bildar både grund för såväl de svenska såsom danska språken. Det skulle vara mycket underligt om skånskan skulle avskilja här. Det finns givetvis en akademie, Skånska Akademien vilken bildades 1981.
Skånskan har inte lyckats stärka sin position såsom många skåningar ville när Sverige staplar ut sin minoritetspolitik som ju bygger på ett centralistiskt tänkande där man menar att man i Sverige endast svenska talar, förutöver de fem nu långt om länge erkända språken, men i Skåne bedriver även politiker från ‘erkända’ partier denna fråga, vilken kommer att fortleva tills den dag då språket får sitt rättmätiga erkännelse - att språket skulle komma att uppgå i svenskan är föga troligt, speciellt med tanke på de ökande kontakterna med det gångna moderslandet. Att UNESCO menar att språket är på väg att dö ut kan man ta med en nypa salt, däremot är språket aktivt trängt av centralstatens språklinje, och spelar därmed en mycket mindre roll än vad det borde göra.
Det svenska nationalcentralistiska förtrycket mot olika minoriteter inom landets gränser tillhör en förlegad och mörk tid i Sveriges historia som dock är bestående för de allra flesta individer som ingår i någon minoritet, vare sig det är nyinvandrare som i princip försökes tvingas till assimilering eller ‘gamla’ minoriteter som skåningar och samer.
Varför skall kulturer, och de individer som där ingår, utarmas till fördel för enhetligheten och till förakt för de mänskliga rättigheterna?
Att avfärda skånskan som en pur dialekt av svenskan, är att begå intellektuellt självmord, vi kan kalla det en släng av språklig idioti, svenska sjukan.
~
Läs mer om detta i min bok Europas tungomål.
+ Hallandiku, Linguateoretica, Jeg er også dansker - Sveriges 350-åriga koloniala förtryck
11 commenti:
Vill bara kort inflika att danskarna även de gick hårt fram mot den skånska civilbefolkningen.
Vilket mycket väl kan vara en förklaring på att inte en skåning ställde upp för Danmark i det stora nordiska kriget http://sv.wikipedia.org/wiki/Stora_nordiska_kriget
Ett krig som borde ha varit ett ypperligt tillfälle för Skåne att göra revolt mot den svenska centralmakten om skåningarna önskat så.
För den skånska lantbefolkning fanns det trots allt vissa fördelar med ett svensk styre på det viset att Sverige aldrig tillämpat livegenskap, som man dock fram till 17888 tillämpade i Danmark.
Troligtvis var man väl i Skåne så trötta på krig o dess konsekvenser att man under det stor nordiska kriget inte ville ha med dansken & livegenskap att göra, för trots allt gick även danska trupper under 1600-talet väldigt hårt åt den skånska civilbefolkningen.
Krig är ju krig så att säga, och där finns ingen nåd eller rätvisa.
Bra artikel, Lando!
Mattias - är kriget avslutat eller pågår fortfarande efterarbetet via Lunds Universitet, Riksantikvarieämbetet och andra 08-ryrda institutioner?
Sorry, 08-styrda, så ska det vara.
Gotiska klubben
Jag konstaterar bara att skåningarna troligtvis var krigströtta och inte hade något emot att slippa livegenskap.
Om gotiska klubben tolkar det som att jag tar ställning för eventuella Stockholmsstyrda institutioner är det den gotiska klubbens problem.
Hur som helst så har Gotiska klubben en mycket, mycket bra blogg tycker jag.
Mattias, tack för din Baldersattityd!
Jo, jag misstolkade dina ord helt och hållet. Så fort jag känner vittringen av 08-argument vaknar vargens ylande inom mig. På bekostnad av intellektet.
Självklart är det mitt problem. Ursäkta.
Mattias, enligt vissa källor fick danskarna stöd av helsingborgarna vid landstigningen 1709 (under stora Nordiska kriget).
Det kan säker stämma det Malte, förvisso skrev jag "att inte en skåning ställde upp för Danmark i det stora nordiska kriget".
Den formuleringen skall nog mest se som ett sätt att måla lite med mitt språk.
Det är ändå ganska klarlagt att danska kungen eller om du så vill den danska staten fullständigt gravt missbedömde det eventuella stöd man skulle få av skåningarna.
Helst ville nog skåningarna vara utan både danska och svenska kungar, skit som skit skulle man nog kunna säga.
Fast tilläggas är att jag inte är en historiker, det är bara mina högst privata & spekulativa tankar jag framför här.
@ Mattias
Det är en ganska officiell storsvensk syn på skånsk historia du har.
Jag har ett lästips till dig:
TILLSTÅNDET I SKÅNE UNDER MAGNUS STENBOCKS GUVERNÖRSTID ÅR 1707 — 1711
AKADEMISK AFHANDLING AF KARL ENGHOFF (1880)
Den kan nog revidera dina uppfattningar något.
Det vore väl underligt om jag som svensk inte haft en svensk syn på svensk historia.
Storsvensk låter jag dock vara osagt, trots allt är jag mer Finnveding & smålänning än svensk, så för mig är Nils Dacke en hjälte & de storsvenska kungarna, eller för den delen stordanska kungar inte mycket att ha.
Förövrigt vet väl alla att skånekrigen var hårda och brutala men det krävs två för att dansa tango, och di danske har även de gått hårt fram & som Finnveding har jag sedan barnsben fått höra vad dansken utfört för hjältedåd http://sv.wikipedia.org/wiki/Blodbadet_i_Nydala_kloster.
@Mattias
Om du är smålänning förstår jag din attityd fint. På bondenivå så var det otaliga bondefreder mellan norra Skåne och Småland.
"Helst ville nog skåningarna vara utan både danska och svenska kungar, skit som skit skulle man nog kunna säga."
Ovan citat gäller dock mycket bättre för en smålänning än en skåning. De danska kungarna var i allra högsta grad våra kungar. Tyvärr så blev slagfälten nästan alltid i Skåne av geografiska skäl.
Tack för intressant läsning! Det är mycket man inte vet om vårt vackra Skåne, mycket förmodligen på grund av bristfällig undervisning i skolan...
Själv är man bara en obildad tonåring som älskar sitt Skåne och allt som hör till (och detta utan att vara en enda bit högerextremist eller rasist) och gärna vill veta mer om sin historia.
Trots allt, så har min släkt bott i Skåne sedan i alla fall 1500-talet, och min mormors släkt var snapphanare, så lite blir man ju i alla fall intresserad av.
Posta un commento