Siciliens historia börjar som många andra områden i denna region med de grekiska legender som berättar om ön och vi ska kanske inte lägga allt för stor vikt vid den vad gäller historisk korrekthet. En sådan intressant historia rör Daedalus som rymde från Kreta och därefter anlände till de västra delarna utav Sicilien där han sedemera blev hedrad av konung Kokalos som var kung över sikanerna, hvilka vi nämnde under avsnittet för det antika Italien. Den kretanska kungen ville ehuru få tillbaka Daedalus, som var en uppskattad uppfinnare, och landsatte i sådant syfte en trupp på Siciliens sydvästkust. Kokalos förstod givetvis vad som var i görningen och beslutade sig för att komma till Daedalus räddning genom att bedragsfullt bjuda in den kretanske kungen till fest, men dränkte honom istället sedan försmädfullt under ett bad. De kretanska styrkorna begrov sin före detta härskare samt valde härefter att slå sig ner i området för sitt fortsatta leverne. Huruvida berättelsen har någon sanning i sig har varit omdebatterat under en lång tid, men att sicilianarna inte gärna släppte in främlingar fick även Knossos erfara som flere gånger försökte, men misslyckades, i företaget att skapa kolonier på Sicilien. Bara några få feniciska bosättningar kommo till på västra Sicilien plus den stad som numera är provinshuvudstad, d.v.s. Panormus. Den hellasiska bosättningen kom ehuruväl igång under andra delen av 800-talet f.kr. i östra delen utav ön. Många av dessa kolonier expanderade relativt snabbt, men på andra ställen så bodde hellaserna sida vid sida med ursprungsbefolkningen som bara graduellt assimilerades eller trycktes bort av det hellasiska trycket, detta tryck inkluderade inte enbart fredlig samvaro utan även sådant som förslavning samt snar utrotning. Den hellenisering som änskönt skedde ledde inte uteslutande till en mental hellenisering utan ett etniskt självmedvetande fortlevde, till exempel i mitten av 500-talet skedde en sikelsk revolt, ledd av Ducetius, som dock kuvades. De olika folken levde, som innan skrivits, kvar framtills det att det romerska riket inkorporerat ön hvilket dogh inte direkt ledde till någon assimilering av den hellasiska befolkningen, men helleniseringen av de autoktona befolkningslagren fortgick. Den hellasiska tiden ankom alltså inte till sin ände i och med Romarrikets expansion. Sicilien hamnade i blickpunkten för romarna under det första puniska kriget samt blev en romersk provins under det andra. Romarna satte aldrig någon latiniseringspolitik i verket og hellasiskan förblev språket för den stora majoriteten av öborna. Senare under Augustus regentskap kom ehuruväl en latinsk kolonisering igång i denna romerska provins och i og med detta nådde latinska element Sicilien, hvilket ehuru ej verkar ha haft någon större konsekvens förutom inom sfären för officiell kommunikation. Romarrikets språk var ehuru latinet, hvilket gjorde så att folk inom administrationen samt inom de högre utbildade klasserna främst förde sig på det språket, även om de även hade kunskap i det andra målet. Även judiska element flyttade in till Sicilien, i likhet med att de flyttade till andra delar av Italien, och de valde ej enbart att bosätta sig i de större städerna, Messina, Palermo og Agrigentum, utan også i byar samt in massae i landets inre delar. De judiska influenserna har således antagligen haft en större påverkan på Sicilien än på många andra områden där judar bosatt sig. Under 400-talet e.kr. hamnade ön i blickfånget för dels vandalerna som residerade i Nordafrika samt dels för italienska härskarna. Ön kom att tillhöra det Ostrogotiska riket en kort stund, men dess inflytande blev ej särledes stort, och Sicilien tillföll senare Byzantium varvid den grekiska kulturen fick åtnjuta en ny skjuts framåt. De östliga kopplingarna som Sicilien hade genom sin befolkning stärktes härmed ånyo ytterligare genom att den östliga kejsaren Justinianus inkorporerade Sicilien med det Byzantiska riket år 535, hvilket det senare kom att tillhöra under en någorlunda lång bit in i tiden. Olika germanska folk och morerna gjorde Italien, Iberien og Nordafrika till oroliga platser att befinna sig på, men Sicilien slapp till stora delar undan. När den byzantiske kejsaren 660 konstigt nog ville flytta sin huvudstad till väst efter mer än tre århundraden i Konstantinopel, så valdes Sicilien som huvudsäte. Man vet inte varför han ville flytta huvudstaden västerut, men kejsaren kanske helt enkelt ville återuppliva det Romerska riket samt då hava huvudstaden centralt placerat i Medelhavet - Syrakusa blev nu huvudstad för Byzantium i fem år framåt. Förnöjsamheten om huvudstadsflytten bleve ehuru kortvarig för sicilienarna, eller syrakuserna, när de märkte hur dyrt det var att hålla det kejserliga hovet, till detta skall läggas att kejsarens tyranniska beteende blev mer påtagligt på ön genom dennes residens där - 668 blev Konstas II således mördad. Det är helt enkelt bättre att bibehålla det gröna gräset på andra sidan ån, ty ett grönfrodigt gräs måste ju både sås, vattnas samt omvårdas, hvilket inte går hem då dessa karga platser där man annars bara ser brunbrännt gräs, om något alls. En successionistisk revolt kom igång och en armenisk aristokrat bleve kejsare, till folkets jubel. Detta styre blev ehuru även det kortvarigt ock Konstas II:s son som hade varit kvar i Konstantinopel kom i dager, hvilket ledde till att revolten upphörde ock Konstantinopel återtog positionen som huvudsäte. Sicilien bibehöll dock sin centrala roll inom andra områden, tre av fyra patriark var efter den arabiska expansionen positionerade i islamiska länder, hvilket gav resultatet att de hellasiska områdena, Syrien samt Sicilien blevo centra för den ortodoxa tron, detta visade sig bland annat dymedelst emellan 678 och 752 så var hela fyra av påvarna sicilienare antingen genom födsel eller uppväxt, hela elva var grektalande. Den hellasiska befolkningen på Sicilien ökade under denna tid medels en relativt omfattande invandring som skedde under hela 600- og 700-talen. Helleniseringen nådde oanade höjder og även de utbildade samt de som innehavde den politiska makten övergav latinet till fördel för hellasiskan. Den goda tiden var ehuru ej bestående och under den första hälften av 700-talet finge Sicilien genomleva en tid av återkommande räder från nordafrikanska pirater, men den verksamheten avstannade ungefär vid mitten av århundradet och mer fredlig handel rådde härefter emellan Sicilien et Nordafrika. Detta ledde bland annat till att en del arabiska handelsmän valde att situera sig på ön. I autonomistisk anda underskrev guvernören af Sicilien år 805 ett avtal med Aghlabidhärskaren av Tunisien, antagligen helt utan Konstantinopels vetskap, 813 tillfogades även ett handelsavtal. Under 800-talet togo den officiellt hellasiska epoken slut genom de arabiska invasioner från Tunisien som igångsattes anno 827 och som ledde till hela öns underkuvning. Grunden till denna arabiska invasion kan man dock delvis beskylla den byzantiska härskaren för, eftersom han beordade om en arrestering på amiral Euphemius. Euphemius i sin tur initierade en folklig revolt som besegrade den byzantiska guvernören, hvilket ledde till att han utnämnde sig själv till kejsare. En av hans män valde då att revoltera och Euphemius valde då i sin tur att be Aghlabidemiren om hjälp, Sicilien erbjöd sig, genom Euphemius styre, att bli en tributbetalande provins emot att Euphemius skulle bli utnämnd till guvernör på Sicilien. Emiratet var självfallet ej sent i vändningarna, utan en elitarmé beståendes utav fler än 10 000 man uppges ha landsatts vid Mazara utgörandes utav araber, berber samt iberiska muslimer. Även om Byzantium var kraftigt försvagat på grund utav inre motstridigheter samt existensen av en mängd externa fiender så blev kampen om den strategiska ön påfallande hård. Palermo föll inte förrän 831 och det togo ytterligare tjugo år innan araberna höllo hela västra Sicilien i Fatimas hand. Syrakusa föll 878 och i og med det så kan man säga att den byzantiska tiden slutligen var över för sicilienarnas del, även om exempelvis Rometta i bergen väster om Messina var motståndskraftiga fram till 965. Syrakusa som hade varit Europas rikaste stad och som under hela 1500 år varit högsätet på Sicilien förlorade nu sin roll som ledande siciliansk stad, det först erövrade Palermo har sedan dess övertagit den rollen och givetvis inte velat släppa den - Syrakusas befolkning blevo dessutom massakrerade. Detta är självklart tragiskt och den sicilienska befolkningen fingo genomlida många svåra krigsår med påföljande farsoter som drogo fram utarmandes befolkningen og dessas samhällen, men för många av de överlevande så sågo man nog överlag relativt positivt på att bli av med det byzantiska oket som dels var autokratiskt och inte nog med det, utan pålade den sicilianska befolkningen betungande skatter som det ej fanns något större intresse av att uppbära. När de nya härskarna suttit in sina härskarstolar en stund så såg man att de nya härskarna faktiskt var ganska milda i sin syn på makt medelst maktutnyttjande - vissa städer var till og med i praktiken självständiga samt befriade från militär närvaro. Man kunde även jämföra det muslimska styret med omvärlden och man fann då att förtrycket var långt mycket mindre på Sicilien än till exempel i de lombardiska eller frankiska områdena. Det var även religiöst tolerant om man jämför med vad man fått genomleva under Konstantinopel. Lokala institutioner bevarades under de nya härskarna og de flesta troende kristna fick fortsättningsvis fortsätta att leva efter sina egna regler, og så vidare. Men allt var givetvis inte guld og gröna skogar med dagens mått mätt, om man gör en tidskomparation så var förtrycket hårt samt diskriminerande gentemot speciellt kristna samt judar - hur rigoröst bestämmelserna följdes är ehuru givetvis svårt att sia om, men de fleste verka tro att man inte var speciellt strikt i åtföljsamheten av dessa lagar som gällde dhimm´s (skyddade ickemuslimska folk). Både kristna og judar var exempelvis tvungna att distinktsera sig från mängden genom att ha distinkta markeringar på sina hus samt kläder, de fick betala mer i skatt än muslimer, de fick dock utöva sin religion, men någon rigning i kyrkoklockorna gick inte för sig, precis som muslimer nu ej får nyttja sina minareter som de vill i flera länder, eller läsa i Biblen inom hörhåll för muslimer, man fick heller inte dricka vin publikt, kristna och judar skulle resa sig upp när muslimer entrade ett rum och skapa utrymme för en muslim på gatan. Detta var hårda bud utifrån vår moderna synvinkel, men sågs som tolerant av den tidens samhällsvarelser, dessutom till sicilienarnas förnöjelse så var skatten, trots diskriminerande gradering, lägre än vad den varit under byzantiskt styre. Bland annat tack vare detta och ett överlag effektivare samt ekonomiskt smartare skattesystem, og inräknade agrikulturella, inte minst hydrauliska, kunskaper gjorde att ekonomin återigen blomstrade på Sicilien.
Nessun commento:
Posta un commento