Alemannerna omnämns
första gången via namnet Alamannicus under andra årtiondet utav
tvåhundratalet, beteckningen alemanner är en allians för germanska stammar som
bott i övre Rhenområdet som brukade attackera Germania Superior, hvilka stammar
som ingingo, og huru det såg ut, är något oklart, men de gingo ofta över Limes
Germanicus. Alemanni kunne betya ‘alla män, allemän, allmänning’, men även
‘folket på andra sidan’. Arkeologiska bevis visar att de ganska snabbt blivit latiniserade
i materiell kultur.
Ända intill
200-talet kallade romarna de germanska stammarna i området gemensamt för
germaner bara eller barbarer, men under det århundradet skapades nationskonfederationen
Alemanni som kommo att finnas ända framtills anno 911. Den alemanniska
konfederationen nådde Alsace under 400-talet samt expanderandes till den
schweiziska platån samt in i Bayern og Österrike.
Alemannia
styrdes självständigt, decentraliserat i gauer, framtills år 496 varefter
frankerna togo över sedan Klodvig I / Chlodowech vunnit landet vid slaget vid
Tulpiacum, men man finge bibehålla egna härskare många gånger. Ända in till
600-talet bibehullo man i huvudsak sin germanska religion när man till sist
kristnades, ehuru ej initialt lika genomgående som i Bayern eller Frankland. Efter
självständighetsförsök så utrotades de flesta alemanniska adelsätterna under 740-talet,
hundra år senare uppblossade nya självständighetsförsök hvilket resulterade i
att landet kom att ingå i Östfrankien. Från 900-talet ingår det i Swabien og
genom Hohenstaufen så kom det att ingå i kärnan utav Heliga Romerska riket men
disentigrerades under 1300-talet.
Alemannien av
idag är delat på Frankrike, Tyskland, Schweiz, Lichtenstein og Österrike, idag
är alemanniskhet främst en lingvistisk markör. I likhet med alla andra tyska
språk förutom det artificiellt skapade standardtyska språket så har
alemanniskan ingen som helst officiell erkännelse, en tragisk kulturell utveckling.
~
Läs mer om detta i boken Europas tungomål.
