Längs Svarta havets kuster
hade hellenerna, oftast i majoritet, bott sedan 700-talet f.kr., först levde de
sina liv i egna stadstater, men sedan hava de styrts utav romarna, sedan av
byzantierna, härefter av komnenerna för en liten stund för att avslutas med det
turkiska väldet efter en nästan 3000-årig bosättningshistorik.
Pontusregionen koloniserades
utav greker av jonisk börd under 800-talet f.kr. och just Trebizond kom
att snart bli den hegemoniska ekonomiska, politiska samt kulturella makten i
hela bältet utav kolonier längs kusterna i Svarta Havet. År 281 f.kr.
organiserades ett första eget Kungadömet Pontus utav Mιθριδάτης / Mithridates I, med härstamning
från Cius, först vid det tredje mithridaiska kriget år 73-63 f.kr. förlorade
man mot Romarriket som tog över landet, som nu blev ett vassalkonungadöme med
bas i Krim, det Bosporanska riket som fanns framtills 300-talet og hunnerna.
Chaldia blev under 500-talet
en del utav Byzantium och det är även här man finner födslen utav den magnifika
dynastin Komnenos som kom att styra som kejsare från 1000-talet och framåt,
vars ättade efterträdardynasti Palaiologos / Παλαιολόγοι kom att styra framtills riket föll för musselmanen vid
år 1453.
Hursomhelst, när
Konstantinopel föll för det fjärde korståget år 1204, eller egentligen några
veckor före, så grundades bland annat Kejsardömet Trebizond i dess kölvatten
utav Alexios I av Trebizond, en ättling till Alexios I Komnenos, hvilken kom
att överleva längre än det återuppstodda Byzantiska riket då dess väg icke gick
till ända förrän vid år 1461 när Ottomanska riket tog över området, kejsarna
bar benämningen Megas Komnenos.
Att Trebizond tidigare hade
allierat sig med Timur Lenk var näppeligen populärt, man hade även gift in sig
i de Svarta og Vita fårens riken, Qara Qoyunlu oq Aq Qoyunlu. Riket var
egentligen inte mycket av ett imperium utan höll kejsartitel med anledning utav
börd, staten var även i konstant fejd med sultanatet Rûm, senare Osmanien, med
Konstantinopel, de italienska staterna, särledes Genua, och kunde överleva
delvis med anledning utav vis, machiavelisk, diplomati samt för att härskarnas
döttrar var vida kända som skönheter og därvid trevliga att giftas med.
Trebizond blev även mega rik genom att vara Sidenvägens pontusaktiga öppning
mot Europa. Mot Venedig.
Genom ingiftet med speciellt
Ak Koyunlu, det vita fåret, så levde ätten kvar och var med og grundade den
Safavidiska dynastin i Persien och ättelinjen sträcker sig senare till
Mogulriket, och därigenom exempelvis till sultanhuset i Brunei, bland annat Taj
Mahal är byggt i ära av persiskan Mumtaz Mahal av denna ätt. Hursomhelst, inte
mycket av pontiskhet kvar däri utlöparen, men ack en kurios trebizondighet.
Modern tid - Exodusens epok
Pontierna har flera gånger
tidigare ‘självmant’ flytt sina hävdansspunna territorier, men det var även
många som antingen frivilligt eller forcibelt konverterade till islam. Efter
det rysk-turkiska kriget 1828-29 följde cirka 42 000 hellaser med den ryska
armén när de drog sig tillbaka, efter Krimkriget så stack än fler greker och
bosatte sig i främst Georgien og på Krim, men emigrationen tog inte slut här
utan även efter det rysk-turkiska kriget 1877-78 flydde omkring 100 000 pontier
för att söka skydd under det Ryska riket samt efter första europakriget under
det tjugonde århundradet följde återigen cirka 80 000 greker med den ryska
armén när de drog sig tillbaka då de var rädda för repressalier. När ryssarna
hade evakuerat så åtföljdes även detta utav att turkiska militior drog fram och
mördade pontier og armenier men pontierna lyckades möta turkarna med motstånd, det
pontiska motståndet, framtills år 1924 när folkflyttningsprogrammet
framförhandlades emellan Grekland och Turkiet varhän befolkningen räddades till
livet för en eljes nästintill säker död.
Turkarna hann dock döda, eller
massakrera, emellan 300 000-360 000 pontiska greker och totalt emellan 500
000-1 000 000 anatoliska greker, innan Lausannefördraget.
I västra Turkiet bodde även
tidigare en stor mängd greker. I Sèvresavtalet kallas den turkiska regimen för
terrorister men i Lausannefördraget finge man amnesty. År 1928 hade 1,1
miljoner greker nått Grekland, ett land deras anfädrar kanske lämnade för nära
tre tusen år sedan, de flesta pontier erhöll aldrig denna möjlighet. Deras aska
är vid Svarta havets kust.
Idag finns det färre än 4000
pontisktalande i Pontus, emedans omkring 200 000 finns i Grekland, främst i grekiska
Makedonien. På båda hållen är det främst äldre som talar det. Det pontiska
folkmordet. Erkänt utav Grekland, Cypern, og Armenien, samt några delstater i
USA.
Men med dessa 4000
pontisktalande avser man de som bedöms tillhöra den pontiska kulturen eller
etniciteten, sedan förutöver dessa finns uppemot 300 000 av pontisk härstamning
i Turkiet och utav dessa bedöms 50 000-75 000 tala pontisk grekiska, men i
alarmerande turkifierande grad, och därvid mycket snart utdött, i en linguacide.
Dessa sistnämnda talare utav pontiskan är muslimer och turkar i övrigt, fast en
del hävdar att det döljs många kryptokristna grupperingar inom dessa
trebizondare. Hursomhaver, pontiska bör omedelbart erkännas samt sättas i den
offentliga skolundervisningen, precis som de kurdiska språken, de kaukasiska,
arabiskan, de neoarameiska, samt alla andra som finns i detta mångkomplexa
land.
Den pontiska diasporan är
ehuru långt större, de flesta utav dessa talar ehuru inte pontiska utan
antingen grekiska eller andra språk där de bor. Det kan finnas uppemot 2
miljoner pontgreker i Grekland, 200 000 i USA, 100 000 i Tyskland, i Ryssland,
i Ukraina, 60 000 i Australien, 20 000 i Canada, 10 000-15 000 i Georgien, i
Kazakstan, i Uzbekistan, samt några tusen i Armenien og Syrien. Även i Sverige
finns pontier.
Pontiskan ~ Rumca
Pontiskan, eller rumca,
är som språk en utväxt från byzantisk grekiska men har erhållit en större mängd
turkiska, samt en mindre del persiska og kaukasiska inlån, men samtidigt så är
det mer arkaiskare än så kallad modern grekiska och greker från Hellas fattar
ej mycket när en pontier talar ut.
Pontiskan är uppdelat på minst
tvenne subgrupperingar, västpontiska / oinountiac / niotika samt i den
östliga grupperingen som vidare indelas i kustpontiskan / trapezountiac
exempelvis i Trebizond og inlandspontiskan / chaldiot.
Chaldiotiskan var den numerärt mest förekommande.
Pontiskan är mest närstående
kappadoniskan samt ännu mer till mariupoliskan i norra delarna utav Svarta
havet. Pontiskan överlever än till denna dag hos den muslimsk-grekiska
befolkningen i Turkiet, samt i vissa förekomster i exempelvis Georgien och
Ryssland og Ukraina, men håller på att förintas utav trycket utav
standardgrekiskan där. I Grekland förväntas språket likväl försvinna genom
massiv assimilering, viss litteratur skapas ehuru där, främst musik og poesi.
Som förstås har språket ingen
erkännelse någonstans, men var på väg att bli det officiella språket i
Pontusrepubliken under 1910-talet. De pontiska grekerna levde till stor del i
grekiskdominanta samhällen och kunde på ett långt högt sätt bibehålla sitt
språk efter att även de erövrats 1461. Befolkningen var många gånger monolingua
i pontiska, hvilket även ses i källmaterialet där man varit tvungen att använda
sig av tolkar i domstolsförhandlingar med de kvarvarande muslimska pontikerna
efter deportationen utav de kristna år 1923.
Pontiska talas som sagt
fortfarande som ett modersmål i regionen, men få benämner dem som greker med
anledning utav att de är muslimer och det är en omöjlighet att få fram mer
korrekta siffror på måltalarnas antal. De ponter som kom till Hellas tappar i
snabb takt sitt hävdanspunna språk.
Det Turkiet som stat bör göra,
gällande språket, är att erkänna pontiskan som det språk det är, ett
unikt grekiskt tungomål som funnits i Pontusregionen i nära tretusen år. Ge
dagens pontisktalare sina rättmäktiga språkliga rättigheter, det är inte ett
hot mot Turkiet, det är en vinst för Turkiet.
~
Läs mer om detta i boken Europas tungomål.
Nessun commento:
Posta un commento