Artsakh, eller som vi vanligtvis benämner det, Nagorno-Karabakh / Lernajin Gharabaghi / Dağlıq Qarabağ är en de facto självständig statsbildning innesluten i Azerbajdzjan, staten är ej erkänd utav någon, inte ens utav Armenien, men bebos i huvudsak utav armenier.
Bråket om området var redan gällande när Armenien och Azerbajdzjan blev självständiga från Ryssland år 1918 men när Sovjetunionen senare marcherade in i regionen så etablerade man ett eget oblast för Nagorno-Karabach, inom Azerbajdzjans SSR. När Sovjetunionen sedan föll samman genomförde man en folkomröstning i Nagorno Qarabagh plus i det norrom samt naboliggandes distriktet Sjahumjan hvilket resulterade i en självständighetsdeklaration för landet. Den militära konflikt som tonade upp gick till aktiv ändo via eldupphöret 1994 där de mesta områdena av Nagorno-Karabakh plus en del azeriska områden runtomkring hamnade under den nya statens domvärjo. Sjahumjan står ehuru under azerisk kontroll, före kriget var Sjahumjan nästan exklusivt armenskt, nu är det ehuru till sin helhet azeriskt.
Ofta kallas området nu utav dess armeniska befolkning för Artsakh hvilket avser den tionde provinsen i det forndagliga armeniska konungadömet. Armenierna har bott här sedan Romartiden och under den tidiga medeltiden assimilerades den ävenledes inhemska kaukasusalbanska befolkningen i Haut Karabach in i den armeniska befolkningen efter dynastigiftermål kungadömena emellan, och det var inte förrän under 1300-talet som turkfolk gjorde sitt inträde i Bas-Karabach.
Artsach og Utik
Dagens Nagorno-Karabachs område motsvarar i det stora hela de historiska områdena Karabach som äro beläget emellan floderna Kura, Araxes, plus dagens gräns emellan Armenien og Azerbajdzjan. Tidigare sedan antik tid framtills medeltiden så var detta område uppdelat på Artsach och Utik som ibland hörde till kungariket Armenien och ibland till det kaukasiska Albanien. Det var först under 1200-talet som Artsach och Utik fick gå under namnet Karabach ‘svarta trädgården’, Utik utgör idag Karabach östra delar och är något plattare och lågliggandes härav benämnt Nedre Karabach, emedans de västerliggande delarna i stort motsvarar Artsach och är mer bergigt, således kallandes Övre Karabach, eller då ‘Bergiga Karabach’, d.v.s. Nagorno-Karabach, eller de azeriska og armeniska namnen på regionen som ovan även skrevs.
Artsakh styrdes sedan omkring 800-talet utav den armeniska prinsfamiljen Hasan Jalalyan framtills 1800-talet, förvisso inte alltid helt självständigt men alltid autonomt, under dessa tusen år.
Nagorno-Karabakhs historia
Under 1500-talet efter det att Ak-Koyunluriket fallit sönder så tog Safaviddynastin från Persien kontroll över området och skapade Ganja-Karabachprovinsen men befolkningen i Övre Karabach fortsatte ändå att vara armenisk till sin etnicitet och de armeniska furstar, meliker, av dynastin som besatte området fick stor autonomi i sina melikdömen, detta var även internationellt välkänt. Dessa armeniska meliker hade kontrollen över området i fyra sekler framtills mitten utav 1700-talet när persien Nadir Shah, även kallad Persiens Napoleon, fick nog utav deras bångstyrighet och placerade dem under sin egen direkta kontroll, samtidigt som melikarna finge ansvar för omgivande områden. Melikarnas ställning försvagades ehuru ytterligare under mitten utav samma århundrade och Karabachkhanatet grundades, 1805 övertogs det utav den ryska tsaren varvid tronen för khanatet tillföll en azerisk dynasti av afsharisk-oghuzisk stam.
Efter den ryska revolutionen 1917 blev Karabach en del utav den Transkaukasiska federationen hvilken ehuru snart uppdelades i de trenne dagsliga staterna Armenien, Azerbajdzjan samt Georgien. Påföljande år 1918-1920 skedde en serie kortare krig emellan trätostaterna för Nagorno-Karabakh och brittiska trupper ockuperade området efter att det osmanska imperiet fallit som följd utav 1910-talskriget. Fredskonferensen i Paris beslutade att Nagorno-Karabakh skulle tillfalla Azerbajdzjan hvilket ledde till fortsatt gerillakrigsföring, de politiska strukturerna i Karabakh deklarerade sig även i union med Armenien. Bolsjevikerna placerade Karabach under Armeniens kontroll, troligtvis för att vinna folkligt stöd, men i syfte att gå Turkiet till mötes så lämnades Karabach samt Nachtjivan senare till Azerbajdzjan istället, där Karabach åtminstone fick sig ett eget oblast. Azerbajdzjan försökte sig på en azerifiering under sovjettiden hvilket utökade folkoviljan i området att höra till den staten, en stat de aldrig egentligen tillhört.
Deputerade armenier i Nagorno-Karabakhs nationalförsamling röstade i februari 1988 för att området skulle unioniseras med Armenien, detta som man hela tiden velat, och detta ledde naturligtvis till spänningar nationerna emellan. Efter att en massaker på armenier skett så igångsattes pogromer i alla möjliga områden varvid de olika minoritetsbefolkningarna i de olika områdena många gånger flydde, varvid många armenier flydde Azerbajdzjan emedans azerier flydde Armenien och Karabakh, m.m. 1989 utökades de etniska konflikterna i området sedan Moskva backat upp de azeriska myndigheterna och givit dem ännu större handlingsfrihet att verka för azerisk kontroll i området.
Armenien samt Nagorno-Karabach proklamerade förening för områdena, och i en folkomröstning som man höllo 1991 röstade Nagorno-Karabachs befolkning för upprättandet utav en självständig stat, azerierna bojkottade ehuru valet. Sovjet lade förslaget om utökad autonomi men kvarblivenhet inom Azerbajdzjan för Nagorno-Karabach hvilket ehuruväl ogillades utav alla involverade parter. I den postsovjetiska tiden fortsatte samt eskalerade krigsföringen med tusentals dödsoffer och hundratusentals flyktingar emellan länderna och i maj 1994 hade armenierna tagit 14 % utav Azerbajdzjans markområden under sin hägn, och det var även då den azeriska regimen godkände Nagorno-Karabach som en tredje part i kriget varvid direkta förhandlingar kunde ske dem emellan, sedan maj månad det året råder eldupphör.
Nagorno-Karabach är en de facto stjälvständig stat med en minst tusenårig självständig identitet och bör så ses, likvärdig de övriga tvenne parterna i området, rätten till självbestämmande är solid, staten bör ehuru fortlides påtryckas för emottagande utav de flyktingar konflikten skapade från riket, detsamma gäller Armenien og Azärbajdzjan. De största och flerhundratusentaliga flyktingströmmarna härrör och berör de tvenne olika erkända länderna, emedans den flyende befolkningen från Nagorno-Karabakh i realiteten var antalsmässigt mindre, ehuruväl likväl essentiel.
Man har hållit en mängd förhandlingar sedan 1994 men inga har givit något synbart resultat.
~
+ Armeniens bas - snabb historisk look
Andra om: Artsakh, Armenien, Nagorno-Karabakh, Nagorno-Karabach, Azerbajdzjan, politik, int
~~~Ett år sedan~~~
090503 - Kvarkgluonplasma - Universums säd.
~
Bråket om området var redan gällande när Armenien och Azerbajdzjan blev självständiga från Ryssland år 1918 men när Sovjetunionen senare marcherade in i regionen så etablerade man ett eget oblast för Nagorno-Karabach, inom Azerbajdzjans SSR. När Sovjetunionen sedan föll samman genomförde man en folkomröstning i Nagorno Qarabagh plus i det norrom samt naboliggandes distriktet Sjahumjan hvilket resulterade i en självständighetsdeklaration för landet. Den militära konflikt som tonade upp gick till aktiv ändo via eldupphöret 1994 där de mesta områdena av Nagorno-Karabakh plus en del azeriska områden runtomkring hamnade under den nya statens domvärjo. Sjahumjan står ehuru under azerisk kontroll, före kriget var Sjahumjan nästan exklusivt armenskt, nu är det ehuru till sin helhet azeriskt.
Ofta kallas området nu utav dess armeniska befolkning för Artsakh hvilket avser den tionde provinsen i det forndagliga armeniska konungadömet. Armenierna har bott här sedan Romartiden och under den tidiga medeltiden assimilerades den ävenledes inhemska kaukasusalbanska befolkningen i Haut Karabach in i den armeniska befolkningen efter dynastigiftermål kungadömena emellan, och det var inte förrän under 1300-talet som turkfolk gjorde sitt inträde i Bas-Karabach.
Artsach og Utik
Dagens Nagorno-Karabachs område motsvarar i det stora hela de historiska områdena Karabach som äro beläget emellan floderna Kura, Araxes, plus dagens gräns emellan Armenien og Azerbajdzjan. Tidigare sedan antik tid framtills medeltiden så var detta område uppdelat på Artsach och Utik som ibland hörde till kungariket Armenien och ibland till det kaukasiska Albanien. Det var först under 1200-talet som Artsach och Utik fick gå under namnet Karabach ‘svarta trädgården’, Utik utgör idag Karabach östra delar och är något plattare och lågliggandes härav benämnt Nedre Karabach, emedans de västerliggande delarna i stort motsvarar Artsach och är mer bergigt, således kallandes Övre Karabach, eller då ‘Bergiga Karabach’, d.v.s. Nagorno-Karabach, eller de azeriska og armeniska namnen på regionen som ovan även skrevs.
Artsakh styrdes sedan omkring 800-talet utav den armeniska prinsfamiljen Hasan Jalalyan framtills 1800-talet, förvisso inte alltid helt självständigt men alltid autonomt, under dessa tusen år.
Nagorno-Karabakhs historia
Under 1500-talet efter det att Ak-Koyunluriket fallit sönder så tog Safaviddynastin från Persien kontroll över området och skapade Ganja-Karabachprovinsen men befolkningen i Övre Karabach fortsatte ändå att vara armenisk till sin etnicitet och de armeniska furstar, meliker, av dynastin som besatte området fick stor autonomi i sina melikdömen, detta var även internationellt välkänt. Dessa armeniska meliker hade kontrollen över området i fyra sekler framtills mitten utav 1700-talet när persien Nadir Shah, även kallad Persiens Napoleon, fick nog utav deras bångstyrighet och placerade dem under sin egen direkta kontroll, samtidigt som melikarna finge ansvar för omgivande områden. Melikarnas ställning försvagades ehuru ytterligare under mitten utav samma århundrade och Karabachkhanatet grundades, 1805 övertogs det utav den ryska tsaren varvid tronen för khanatet tillföll en azerisk dynasti av afsharisk-oghuzisk stam.
Efter den ryska revolutionen 1917 blev Karabach en del utav den Transkaukasiska federationen hvilken ehuru snart uppdelades i de trenne dagsliga staterna Armenien, Azerbajdzjan samt Georgien. Påföljande år 1918-1920 skedde en serie kortare krig emellan trätostaterna för Nagorno-Karabakh och brittiska trupper ockuperade området efter att det osmanska imperiet fallit som följd utav 1910-talskriget. Fredskonferensen i Paris beslutade att Nagorno-Karabakh skulle tillfalla Azerbajdzjan hvilket ledde till fortsatt gerillakrigsföring, de politiska strukturerna i Karabakh deklarerade sig även i union med Armenien. Bolsjevikerna placerade Karabach under Armeniens kontroll, troligtvis för att vinna folkligt stöd, men i syfte att gå Turkiet till mötes så lämnades Karabach samt Nachtjivan senare till Azerbajdzjan istället, där Karabach åtminstone fick sig ett eget oblast. Azerbajdzjan försökte sig på en azerifiering under sovjettiden hvilket utökade folkoviljan i området att höra till den staten, en stat de aldrig egentligen tillhört.
Deputerade armenier i Nagorno-Karabakhs nationalförsamling röstade i februari 1988 för att området skulle unioniseras med Armenien, detta som man hela tiden velat, och detta ledde naturligtvis till spänningar nationerna emellan. Efter att en massaker på armenier skett så igångsattes pogromer i alla möjliga områden varvid de olika minoritetsbefolkningarna i de olika områdena många gånger flydde, varvid många armenier flydde Azerbajdzjan emedans azerier flydde Armenien och Karabakh, m.m. 1989 utökades de etniska konflikterna i området sedan Moskva backat upp de azeriska myndigheterna och givit dem ännu större handlingsfrihet att verka för azerisk kontroll i området.
Armenien samt Nagorno-Karabach proklamerade förening för områdena, och i en folkomröstning som man höllo 1991 röstade Nagorno-Karabachs befolkning för upprättandet utav en självständig stat, azerierna bojkottade ehuru valet. Sovjet lade förslaget om utökad autonomi men kvarblivenhet inom Azerbajdzjan för Nagorno-Karabach hvilket ehuruväl ogillades utav alla involverade parter. I den postsovjetiska tiden fortsatte samt eskalerade krigsföringen med tusentals dödsoffer och hundratusentals flyktingar emellan länderna och i maj 1994 hade armenierna tagit 14 % utav Azerbajdzjans markområden under sin hägn, och det var även då den azeriska regimen godkände Nagorno-Karabach som en tredje part i kriget varvid direkta förhandlingar kunde ske dem emellan, sedan maj månad det året råder eldupphör.
Nagorno-Karabach är en de facto stjälvständig stat med en minst tusenårig självständig identitet och bör så ses, likvärdig de övriga tvenne parterna i området, rätten till självbestämmande är solid, staten bör ehuru fortlides påtryckas för emottagande utav de flyktingar konflikten skapade från riket, detsamma gäller Armenien og Azärbajdzjan. De största och flerhundratusentaliga flyktingströmmarna härrör och berör de tvenne olika erkända länderna, emedans den flyende befolkningen från Nagorno-Karabakh i realiteten var antalsmässigt mindre, ehuruväl likväl essentiel.
Man har hållit en mängd förhandlingar sedan 1994 men inga har givit något synbart resultat.
~
+ Armeniens bas - snabb historisk look
Andra om: Artsakh, Armenien, Nagorno-Karabakh, Nagorno-Karabach, Azerbajdzjan, politik, int
~~~Ett år sedan~~~
090503 - Kvarkgluonplasma - Universums säd.
~
Nessun commento:
Posta un commento