Rosengårdsrapporten - Hot mot demokrati och värdegrund – en lägereld från Malmö

~

Inledning

Efter att ha tagit del av rapporteringen i media av den politiskt beställda samt senare ministärt understödda rapporten kring terrorismhoten från radikalislamismens Malmö så beslöt jag att insupera rapporten i sig själv, jag fann en frenesi i kvacksalveri och bedömer i likhet med de som kommenterat den i media att den s.k. Rosengårdsrapporten inte ens skulle hålla ens på B-nivå på universitet, och om den skulle det så bör man titta över kvalitetsförmedlingen på aktuell institution. Härpå bör man i starka ordalag ifrågasätta Försvarshögskolans kompetens samt raison d’être.

Jag är utbildad nog med ett antal hundratals akademiska poäng för att se detta, examen i både statsvetenskap och sociologi, även om jag så ej bär professorstitel, då jag ej ännu köpt en. Men det krävs ändå bara ögon och en fungerande hjärna.

Här nedan följer en genomgång, jag har inga som helst vetenskapliga ambitioner med min genomgång och lägger ej vikt vid vetenskaplig stringens, även om jag givetvis håller tillräcklig nivå för att hålla min heder i stolt behåll, eventuella läsare med vetenskaplig grund ser ehuru ganska snabbt att till och med denna lilla genomgång håller högre vetenskaplighet än vad självaste rapporten gör. Och det är inte till fördel för mig, utan till nackdel för dem.

Inga externa källor nyttjas här i min genomgång förutöver information som framkommit i tidningsartiklar som kommit nu i kölet till rapporten, t.ex. kring att källmaterialet destruerats. Min metod är en basal form av kvalitativ innehållsanalys, d.v.s. det är den inre logiken och retoriken som beskådas, vetenskaplighet, sannolikhet och dylikt. Till skillnad från skrönmetoden som undersökt rapport nyttjar.

Jag ställer upp och diskuterar utefter hur rapporten genomgås, för att senare återkomma med kompletterande kort resonemang. Vi kan kalla det en rakt av stil. Enkelt, snabbt, väl blogganpassat.


Genomgång

Man framför (s. 3) att regeringen gett Försvarshögskolan och däri Centrum för Asymmetriska Hot- och TerrorismStudier att genomföra en ”kunskapsöversikt om förebyggande insatser mot våldsbejakande extremism och radikalisering”. Inget konstigt här, men.

Då man inte någonstans i hela studien exemplifierar med ett endaste verkligt bevis kring ens förekomsten utav någon våldsbejakande extremism och radikalisering, så har man uppenbarligen inte genomfört sitt uppdrag. Utan att ringa in existensen av det man skall kunskapsöversikta eller genomföra förebyggande insatser gentemot kan man agera gentompå.

Fakta är istället att 3878 brott behandlades av Polisen för Rosengård år 2008, inte ett enda av dessa visar på någonsomhelst radikalisering i islamistisk ton. Detta självt enligt den lägesrapport polismyndigheten inskickat till Justitiedepartementet, detta eller liknande nämns inte i lägesbilden.

”Under arbetets gång har återrapporteringen till RK/IJ skett löpande genom föredragningar, seminarier och avstämningsmöten. Som delmoment i uppdraget har det anordnats fyra föredragningar och två seminarier för berörda handläggare inom Regeringskansliet och särskilt inbjudna deltagare” ... ”Två möten med Säkerhetspolisen (Säpo) har också genomförts ... Utöver detta har vi haft ytterligare två avstmäningar med RK/IJ där vi har redovisat delmomentens och intervjustudiernas framgång samt preliminära slutsatser” (s. 3)

Med tanke på det mycket kortfattiga materialet (22 sidor om Sverige, varav mycket uppstyltat) och skönlitterärtspråkligt utskrivna rapporteringen, helt utan referenser, så kan man kraftigt undra vad man egentligen genomgått under dessa alla kostnadssamma möten. Effektiviteten kan här på starka grunder ifrågasättas, jag vill meddela att detta nu lästa blogginlägg har skrivits utan dylika onödigheter. Hade det nu varit så att man genomfört större undersökningar så skulle detta genomförandearbete fylla en funktion, men när man har resultatet inför sina ögon så kan man inte annat än ställa sig frågandes kring detta arbetets bedrivande.

Det är även så att det naturliga i arbetsgången är att undersökningens sammanställning görs färdig för att framvaskade konklusioner senare vid behov får överföras till dessa berörda handläggare, som sedan på något sätt skall agera utifrån det. Eller har man redan vetat sitt resultat innan man ’forskat’ färdigt, och att hela rapportresoneringen är ett sätt att bekräfta det man vill ha fram? Dessa s.k. preliminära slutsatser. Då rapporten är beställd kan man misstänka att beställaren varit involverad i implementeringen av samt utformningen utav beställningen, eftersom man uppenbarligen varit starkt involverad under arbetets gång.

Hursom, man har valt Malmö som pilotprojekt för sin studie genom Delphimetoden, bostadsområdet Rosengård utväljs utan att egentligen vidare diskutera varför. Man skriver Malmö men undersöker Rosengård.

”Syftet har varit att skapa en lägesbild över problematiken i Malmö avseende utvecklingen av antidemokratiska krafter i samhället och tendenser som kan leda till våldsbejakande radikalisering.” (s. 4)

Man förklarar sedan (s. 5) skillnaden emellan radikalisering och våldsbejakande radikalisering och anför att Säpo redan utreder den senarenämnda då den täcks av befintlig lagstiftning. Fenomenet ’radikalisering’ ser man som steget före detta, den process som sker innan man tar steget ut och blir våldsbejakande radikal. Man måste lära sig läsa s.a.s., före man kan läsa.

Som polisrapporten visar kring brottsligheten i Rosengård existerar ingen radikalisering, här i denna rapport tar man dock en sådan för given i sina förutfattade meningar samt så framförs den i ett väldigt färgstarkt hotande kontextualiserande dramaturgiskt språkbruk, det förutsetts finnas en problematik, en utveckling av antidemokratiska krafter, samt tendenser till våldsbejakning i radikal stil, i ren djupsint hatisk aura. Var man får detta från framkommer inte någonstans. Det man skulle göra enligt uppdraget från regeringen varde att ’genomföra en kunskapsöversikt om förebyggande insatser’. Man har redan initialt brustit i uppdragshanteringen.

Inte någonstans bevisar man förekomsten av detta sitt syfte, däremot som vi skall se, tar ministär och andra mindre nogräknade personer och krafter i samhället denna rapport som ett bevis i sig, på detta sagda. D.v.s. resultatet blir syftet, inte tvärtom.

Man bevisar detta själv på s. 5:

”Huvudsyftet med studien är dock att belysa den islamistiska extremismen”

Här står i klara ordalag det populistiskt förställda syftet med skriften, med förutsats, syfte, resultat, i allt. Allt senare förtäckt i en lågskolebemästrande språkdräkt som man benämner som vetenskaplighet.

För att bevisa sina syften i det omvända resultatet så använder man sig således utav Delphimetoden, utan att gå vidare in på den så skriver man själv (s. 5) att man i denna metod i syfte att uppnå en så rättvisande bild som möjligt skall använda sig av ”en så heterogen grupp som möjligt”. Man framför tillikt det helt korrekta att: ”En nackdel med metoden är att resultatet är avhängigt respondenternas förmåga som ger sin bild av verkligheten”. Det är bland annat utav denna anledning man skall sprida sina risker s.a.s., d.v.s. ha en så bred och heterogen respondentgrupp som möjligt utefter förhållandena man skall studera. Man har även en förståelse för att: ”När faktainsamling sker med hjälp av intervjuer är det ofrånkomligt att respondentens svar innehåller subjektiva uttalanden”. Fastän detta klargörande tar man respondenternas besvarningar som sanna realiteter, genom hela studien.

Vi kommer komma in på alla dessa häri framförda aspekter längre fram, men man kan här även notera att man bör definiera vad man avser med ’fakta’. Många gånger handlar det om vid dylika respondentinsamlingar om perceptioner, att man förmedlar en upplevelse, och en sådan upplevelse behöver inte vara baserad på realiteter i omgivningen utan snarare något mer internpsykologiskt. ’Jag upplever att det har radikaliseras’, betyder helt enkelt inte att det verkligen har radikaliserats utan endast att respondenten upplever och tycker så. Ett sådant tyckande behöver under inga omständigheter vara baserat på erfarenhetsmässig reell grund utan är till stora delar en subjektiv uppfattning. När respondenter förtäljer om situationer som ligger utanför deras person, samt när detta inte backas upp av mer solida eller överhuvudtaget några bevis, så är det att bedöma som varandes anekdoter, inget mer än så.

För att få en så ’heterogen’ respondentgrupp som möjligt utväljer man trettio personer. 2 representanter från polismyndigheten i Skåne län, tre representanter från Säpo, två respresentanter från närpolis i Rosengård, fem representanter från socialtjänsten, fyra representanter från skolan, fem representanter från akademiska världen (ej definierat), samt nio representanter från ’områden som arbetar mot utsatta ungdomar och brobyggande verksamhet’.

En särledes heterogen gruppering kan detta näppeligen sägas vara då inte en endaste representant verkar komma från de samhället man satt sig i fog att studera, varken från samhället som medborgare, boende, föreningsliven, etniska eller religiösa församlingar.

Med tanke på vad man senare raljerar kring friskolor m.m. så kan man med logisk förutfattad mening tänka sig att även representanterna för skolan avses den kommunala skolan, inget annat. Dessa sistnämnda nio representanter kan tänkas vara arbetande inom skolan, socialen, eller på annat sätt kontrakterade av kommunen. Det definieras ej i rapporteringen, vi kan spekulera hur mycket vi vill.

Denna logiska konklusion, till viss del baserad på förutfattade meningar om dessa undersökares totala stelbenthet i genomförandemetodiken och urvalsprocesser, påstyrks senare (s. 17) där det mer än väl framkommer att alla är negativt inställda till friskolor, vissa lite mindre, men de flesta väldigt mycket. De som är lite mindre negativa till friskolor är i alla fall starkt negativa till alla former av religiöst betonade friskolor, men påtalar att det kan finnas andra friskolor som fungerar hyggligt. Alla är starkt negativa till de religiöst betonade friskolorna, allt från musikundervisning och vissa former av könsuppdelning nämns starkast, något som heller ju inte är helt ovanligt i det anglosaxiska skolsystemet av England. Hursomhelst, det är inte troligt att de jobbar utanför den kommunala verksamheten. Fastän man varken pratar med elever i dessa skolar, människor som arbetar i dessa skolor, eller t.ex. ens någon av de statliga myndigheter som besöker dessa skolor i sitt arbete, så vet man med bestämdhet att de ”sprider ett budskap som inte är förenligt med den värdegrund som omfattar mänskliga rättigheter och ett demokratiskt synsätt – det cementerar i stället patriarkala strukturer, spär på utanförskap och enklavisering etc.” (s. 21). Detta vet man med bestämdhet, hur man vet detta är dock skrivet i stjärnorna. Som vi senare skall se så är det dessutom troligt att de framför allt detta på andra språk, men man vet detta ändå.

I alla fall verkar det vara respondenter som representerar staten, kommunen eller det offentliga överlag, men en relativt stor representation från polisära och beslutsfattande instanser. Detta är direkt beklämmande utifrån ’heterogenicitets-’synvinklen, särledes i ett område där man själv framför förekomst av stigmatisering och utanförskap. D.v.s. det finns – enligt deras egna meningar – stora differenser emellan det verkliga samhället på plats, och hur det uppfattas av utomstående.

Inom den polisiära funktionen, samt sannolikt även på andra håll, finns element som har starkt färgade åsikter av främlingsfientlighet, inte så ovanligt som man kunde hoppats.

Värre än så här blir det. Hela 24 av respondenterna man valt är verksamma inom SSP-samarbetet, d.v.s. den ”fronlinje på lokal nivå” man har i samarbetetsformen för skola, socialförvaltning och polis. Valet av semantik, får stå för sig själv.

Förutöver denna terroristfrontspersonal som handhar ”interventionsmodellen” man valt gällande Rosengård så har man haft en dialog med några forskare med inriktning på integrationsrelaterade frågor vid Lund och Malmö, samt säger man, ”personer som arbetar inom relevanta områden som exempelvis religiösa och kulturella föreningar och olika former av ungdomsstödsarbete”. Längre fram i studien ges tydliga anspelningar att dessa ’personer som arbetar inom’... är nog snarare personer som arbetar för kommunen/regionen och bistår med bidrag och bedömningar av kulturföreningarna. Inte någonstans verkar det vara personer som ’arbetar inom’. Detta ser man bl.a. genom (s. 17) framförelser som att ”Samtliga respondenter har uppgett att många kulturföreningar inte är vad de uppger sig vara --- Flera av de intervjudade uppger att föreningarna oftast visar två ansikten, ett mot Malmö stad och ett annat mot sina medlemmar. Vid ansökning för bidrag så används all ’korrekt’ retorik”. Kort och gott, så stödjer det mitt resonemang att det är en bunt kommunala/regionala byråkrater man slentrianmässigt intervjuat.

Senare (s. 7) framkommer det även att man intervjuat skolungdomar med, även om de inte varit värdiga nog att upptas i de trettio ovan framförda grupperingarna. Frågeställningarna till just ungdomarna befläckas inte bara av denna icke-värdskap utan även av andra paternalistiska samt verklighetsfrämmande framförelser. Vi skall se.

Just frågeställningarna till ungdomarna är intressanta utifrån deras extremt verklighetsfrämmande angreppssätt. Hur man på något endaste vis kan framföra att någon endaste punkt – var för sig eller precis alla tillsammans – skulle leda till någon endaste form av radikalisering är skrivet i deras egna sinnen. Det förklaras givetvis inte. Jag tog mig för nöjet att själv besvara dessa frågor privat, men vi skall inte ha så roligt att de upplyftes offentligt, ty jag vill inte hamna i Säpos register som posibel terroristledare, det räcker att staten redan övervakar min blogg.

Alla frågor:

• Hur trivs ni med er skola och den undervisning som där bedrivs?

Låt mig småle.

• Hur uppfattar ni era lärare? Får ni det stöd ni behöver? Kan de hantera de problem som kan dyka upp ur ett kulturellt perspektiv?

Ni ser, hur det börjar koka i terroristcellerna.

• Vilka konflikter förekommer i skolan? Stökig omgivning, kulturkrockar, svåra hemförhållanden som sprids till skolan, bråkiga miljöer från området som får effekt även i skolan?

Jag har aldrig varit bekant med någon skola som inte är så här.

• Deltar ni i alla undervisningsmoment? Finns det påtryckningar angående lämpligheten av vissa lektioner från era föräldrars eller era kamraters föräldrar?

Jag förstår att vissa svenska politiker – samt skolanställda - finner det väldans obekvämt att det finns människor som har i sina kulturella miljöer en annan syn på vissa undervisningsmoment, t.ex. inom idrott, musik, m.m. Det är hemska grejer detta.

• Vad anser era föräldrar om er skolgång och er framtid (hur ser det ut för flickor med muslimskt ursprung)?

Hur ser det ut för pojkar med svensk kristen bakgrund som är boende i Rosengård? Vad anser egentligen föräldrarna om detta?

Här kan man även till delar se Socialstyrelsens undersökning som jag skriver om i min haibun: Hedersrelaterat våld - den svenska främlingsfientligt könsdiskriminerande trångsynta synen.

• Hur ser ni på skolk? Vad är orsaken till att man väljer att skolka?

*ler* Personligen slog jag historiskt rekord i skolkning på den gymnasieskola jag gick. Inget att skryta om kanske, men någon grogrund för radikalisering eller samhällelig förslappning är det i alla fall ej. Snarare en kritik mot skolan och det totalt förstoffade skolsystemet.

• Gängverksamhet, kriminalitet, extrema grupper – förekommer det? I vilka åldrar startar det? Vad lockar? Vad får det för påverkan på resten av omgivningen?

’Förekommer’, är en extremt intetsägande förståelsegrund. En ren omöjlighet att besvara ’nej’ till det, oavsett vilket samhälle du bor i.

• Hur länge har ni bott i Sverige?

Ock?

• Pratar era föräldrar svenska?

Que?

• Är de delaktiga i er skolgång och utveckling?

Här tycker presumtivt svenska staten att föräldrarna skall vara delaktiga – annars är det en grogrund för radikalisering – men om de är delaktiga och menar på att flickor inte skall simma i badbassängen tillsammans med pojkar – då är de en grogrund för radikalisering (detta med simlektioner är en punkt på visuella radikaliseringsindikationer som man skriver om på s. 10-11; se nedan).

Sedan, på s. 21, framför man olika angreppssätt och vilka man bör angripa. Man säger sig ha märkt att man bjudit in mödrar till skolan under förmiddagarna men att vissa av dem inte kommit. Man tänker sig då att dessa ”ofta [har] en mycket begränsad kontakt med personer utanför familjen”, man tänker sig detta, för det finns absolut inga referenser, inte ens hävdanden till respondenters svar. Dessa mödrar som inte verkar bry sig om barnens skolgång, eller få göra det för sin muslimska man, inte ha några kontakter med yttre världen, det kan ju även kanske tänkas vara så att de arbetar, då där under förmiddagarna? Ja, jag vet inte.

• Vilka tv-kanaler följer man hemma?

Må det så vara SVT. Fy banne mig något annat.

• Hur reagerar ni när ni ser bilder från era ursprungsländer där krig och fattigdom är en del av vardagen?

Vem har för det första sagt att det är en del av dagen i dessas ursprungsländer, och, är positivt? ett önskat svar, eller är negativt? ett svar som kan ligga till grogrund för radikalisering. Eller tycker man kanske det är påpassligt att man skulle va neutral? inför dylika bilder. Frågans relevans kan således diskuteras utifrån dess obesvarlighet.

• Vad gör ni på Internet? Deltar ni i några chattrum? (’chattrum’ hade man kursiverat själv)

Att involvera sig i en social diskussion som kan vara stängd för allmänheten är en oroväckande sak. Eller vadi ligger relevansen kring detta?

• Har ni någonsin blivit kontaktade av åsiktskontrollanter på chattrum [ursp. kursiv] eller rent fysiskt i ert område´?

Nästan varje vecka sprang Jehovas vittnen eller någon annan kristen sektsak här i dörren under en längre tid. Precis varje dag ser man moraliska uppmanningar av olika slag i kommentarer, skrivelser, tidningar, SVT, överallt. Tidningarna här i twinglybloggosfären bedriver åsiktskontrollering och förtrycker det skrivna ordet, åsikter och yttranden, ni i eran Rosengårdsundersökning bedriver åsiktskontrollering, i dömande xenofobisk ton. Så jag antar de – som alla andra tänkande varelser – säger ’ja’.

Det är ett vanligt problem att inte inse sin egen roll, men döma andra. Omoget, men vanligt.

• Lever ni trångbott? Vad upplever ni för konsekvenser av det?

Ja, jag tycker det är lite väl för litet här jag bor. Jag upplever det som trångt.

• Hur ser er omgivande miljö här i området ut? Känner ni er säkra och trygga?

Eftersom Sverige är fult så ser jag det som fult, förutom den natur som är orörd av svenskarna och deras samhälle, där är det fortfarande fint. Eftersom jag bor i en stad – i stadsdel Rosengård – känner jag inte mig till fullo säker och trygg. Gör du?

• Hur ser ni på er framtid?

Enastående positivt (som alla andra).

• Hur ser ni på samhället ni lever i, känner ni som ni har samma möjligheter som alla andra ungdomar?

Vilket samhälle, vilken nivå? Menas samhället i Rosengård, i kamratkretsen (terroristcellsskolan), eller menas Malmö, Skåne, Sverige, Europa, Väst? Jorden? Kan man fråga sig, de åsyftar. Dessutom, är bifrågan av en intelligenslös karaktär, endast en mycket oförtänkt människa utan realitetsbasis skulle kunna framföra att denne har samma möjligheter som ’alla andra ungdomar’, detta helt oavsett vart man bor på jorden eller vilken ekonomisk sfär man lever i.

• Har ni någonsin känt er diskriminerade? Om ja, på vilket sätt då?

Ena människan kan ta illa upp om någon ger en sned blick åt någon, en annan rycker på axlarna om den inte får komma på arbetsintervju för sitt arabiska namn och ’accepterar’ realiteten i det svenska samhället, d.v.s. en ingrodd men förnekandes främlingsfientlighet. Båda kan psykologiskt påstarta en avvighetsprocess, skapad av det svenska samhället. Ingen behöver göra det.

Personligen har jag blivit behandlad på olikt vis med anledning utav osvenskt utseende oräkneliga gånger, men inget jag skulle döda för.


Fortsättning av verklighetsbefrämningen
Man framför på sidan 10 i sin ’Analys av svar’ att ”myndigheter [har] utvecklat olika preliminära indikationer vilka kan indikera ett en radikaliseringsprocess har påbörjats som ger visuella varningssignaler”. Man nämner inte vilka myndigheter detta är, vilket skulle varit intressant, vilka myndigheter som har en policy av att indikera radikaliseringsprocesser utifrån visuella varningssignaler.

Här endast några få exempel på saker man inte bör göra om man inte vill hamna i blickfånget hos dessa ’myndigheter’. Man bör inte öka sina besök i en moské, man bör inte låta odla skägg, man bör inte ändra klädstil, man bör inte resa till följande länder, Syrien, Jemen, Saudiarabien, Afghanistan, Pakistan eller heller ens någon del av Nordafrika, detta verkar vara oavsett om man, man själv eller familj, kommer därifrån eller ej. Man bör inte byta sina konsumtionsmönster vad avser TV, hemsidor, eller chattrum (ursp. kurs.), titta på utländska TV-kanaler och särledes inte titta på sådana TV-kanaler som i sin nyhetsförmedling visar autentiska bilder från verkligheten. Om man gör något av detta ovan så bör man absolut heller ej utöva ”fysiskt krävande idrottsaktiviteter”. Extra anmärkningsvärt är om du även kommer från komplicerade familjeförhållanden.

– Allt detta, och lite till, finns uppstyltat i punktform som indikerar visuellt en form av extremistisk radikaliseringsprocess i sitt begynnande (s. 10-11).

Jag vet inte om det behövs sägas, antagligen inte, men då jag förstår att det finns människor med mer lågsinta preferensramar så vill jag klart påkalla det absurda och ridikulösa i hela detta resonemang. Men inte nog med det, det är direkt fördömande, föraktfullt samt inskränkt i en radikaliserad fundamentalistisk terroristparanoid inbillad anda. Det är som om sinnelaget hos de här människorna (de som skriver, inte de dem talar om) har stannat i 1930-1950-talens folkhemsnostalgiker som utlös romer, resande och tattare som något avvikande sladdrigt som behövs steriliseras. Ovan indikeras inte en fysisk sterilisering, som vissa polismän som arbetar i Rosengård förordar, men ack en kulturell.

Det här med kläderna är extra intressant, så intressant att man på s. 22 föreslår framtida forskningsprojekt kring just kläder, det ”bör initieras och understödjas”. Just Skåne har faktiskt varit vägledande kring detta tidigare, det är så att Sigfrid Svensson 1935 publicerade sin banbrytande forskning om Skånes folkdräkter som kommit att bli vägledande för den fortsatta klädforskningen i hela Norden.


Vidare

Man framför vidare utifrån det ickerefererade källmaterialet som enligt utsago består utav intervjuer att en övervägande del av respondenterna beskriver en ”allmän ökning av radikalisering de senaste fem åren även om man tycker det är svårt att precisera exakt omfång på ökningen” (s. 11). Det är klart det är svårt, de enda säkerställda verklighetsrelaterade uppgifterna som finns att tillgå är polisens nedskrivna uppgifter – inte dessa enskilda polismäns utsagor som ej verifieras eller ens citeras – och dessa uppgifter säger att ingen ökning skett av radikalisering.

Det här med fem år är intressant, för en ”försvårande faktor för en sammantagen lägesbild är att bara på fem år byts halva befolkningen ut i stadsdelen” (s. 11), vilket gör att de ovans lilla perceptionerade tolkning kan va missinterpreterad på flera grunder än att den inte är verklighetsgrundande. Då man gör sin bedömning utifrån de visuella indikationerna såsom skägg och kläder så kan ju den upplevda ökningen bero på att det kommit ett ökat antal inflyttare från länder där det är vanligare med xenoitiska klädemang och förekommen skäggväxt. Ja vad vet jag, men om jag hade gjort en undersökning gällande Rosengård så hade jag tittat på in- samt utflyttsmönstrerna likväl.

Respondenterna menar även enligt studien att ”ingenting görs i frågan”. Den ”rådande samhällsdebatten är undermålig” (s. 11). Detta är en normal reflexion i någon som upplever en fråga som reellt gällande, i sin syn så ser man heller inte att varken diskussion sker eller att något görs åt de i sinnet förekomna problemen.

Den andra citeringen kring att debatten är undermålig är hela denna studie ett bra bevis för, här har vi en regering som beställer en politisk produkt som går ut på att demonisera och upphitta radikaliseringselement som inte verkar finnas – eller kan föras i bevis i alla fall – för att få sig en hotbild som man i inbillsk ton sedan kan säga att man gör något åt. Allt naturligtvis i syfte att smeka svetthåret av de främlingsfientliga elementen som är alltför förhärskande i den svenska myllan. Man får skapa sig de bevis man behöver.


Faktorer

En av de faktorer man framför som orsak för radikaliseringen är globaliseringen som ”lett till ett fragmenterat medielandskap”, d.v.s. så att fler ”våldsamma och ocensurerade bilder från krig och konflikter” visas ”utan filter” (ursp. kurs på sista; s. 12, upprepas dramaturgiskt på s. 16), vilket särledes påverkar barn och ungdom på ett negativt vis. D.v.s. man har tillgång till ocensurerad icke-statlig television som visar verkligheten på ett mer verklighetsbaserat vis. Detta framtas som en av de största huvudorsakerna som ankommer externt som leder till en radikalisering, att det finns en fri och verklighetsnära media.

I all sin förvillning som de här åsyftar så är det väl att motsäga och påtala att ju verkligare verklighetsbild man har, desto enklare är det att göra en korrektare verklighetsnära bedömning utav eventuella situationer för att sedan på ett mer korrekt vis agera utifrån det.

Man framför likväl att den främsta interna faktoren handlar om den ”extrema segregationen och utanförskapet som upplevs i områden som Rosengård” (s. 12) och man undrar då stillsamt om de inte klarar av att se sin egen del i skapandet utav denna mentala segregation samt upplevda utanförskap om man bedömer det som radikaliserande om människor i Rosengård tittar på utländska TV-kanaler, går i icke-västliga kläder, har skägg, besöker moské, m.m. När t.o.m. regeringen via sitt uppdrag, när statsmakten via Försvarshögskolan, f.d. Krigshögskolan, när ministern sedan stödjer rapporten, samt när den bemöts som korrekt i många mediaartiklar – det är klart att det blir en känsla av utanförskap, segregation, mindrevärde, blattifiering, invandrifiering, icke-svensktillhörighet, samhällsavståndtagande (’svenska samhället’), m.m. Ren, rak, logik.

Man anför tillikt att det är inte det svenska samhället som har stereotypa felaktiga uppfattningar om invandrarna utan det är invandrarna som givetvis har sneddrivna uppfattningar om svensken, man sägs sprida att ”svenskar är promiskuösa och lever ett osunt liv” (s. 13). Denna studie antyder dock andra uppfattningar som är här färdiga att sprida.

När det gäller andra delar av samhället och ungdomar så brukar man framföra faran med att barn och ungdomar alltmer sitter hemma vid datorn och inte aktiverar sig fysiskt eller medverkar i socialt faktiskt umgänge, men när det gäller invandrare i Rosengård så framför man istället (s. 13) att trångboddheten är så grav att barnen ”inte kan vistas hemma på dagarna utan dras till gatan där droger, kriminalitet, ungdomsgängsbråk och annat förekommer”, detta andra, är det lek? Precis som lokalpolitikerna i Malmö gång för annan säger så vill man ”stänga området” (s. 13) Rosengård för ny invandring.

Man skriver även (s. 14) att uppemot en tredjedel av alla befintliga källarmoskéer i Malmö bedöms (av dem) som framträdande radikaliseringsmiljöer samt innehavandes ett ”utpräglat våldsbejakande budskap”. En tredjedel. Man framför även att alla källarmoskéer i Rosengård försöker aktivera ungdomar – så att de inte ränner på gatorna – och att man där sedan har koranskolor m.m. Den källarmoské som abrupt stängdes och barikarderades och sedan ockuperades under 2008 säger den gamla Militärhögskolan var en av de ”mest radikala”. Bl.a. hade man koranskolor, sysslat med rekrytering, och hade speciella kurser för konvertiter – ja bannemig, detta låter väldans radikalt för att vara en religiös församling. Med tanke på vilka kriterier man har för att beräknas vara radikaliserande så är det otroligt att så många som två tredjedelar av källarmoskéerna inte räknas som radikaliseringsmiljöer. De måste ha räknat fel.

De kommunala / regionala byråkraterna som på olika sätt behandlar biståndsgivning till kulturföreningar uppger (s. 17) vidare de skrämmande uppgifterna till rapportörerna från statens Försvarshögskola, som trakteterats av regeringen att sammansätta denna rapport, att dessa kulturföreningar ofta gör predikningar ”på andra språk”!!!!!! Och när de pratar på dessa andra tungomål så framkommer det (säger rapportörerna till undersökarna) ”ett uttalat hat mot både Sverige och västvärlden”. Många av kulturföreningarna är i själva verket religiösa sammanslutningar och de uppges enligt respondenterna bedriva religiös verksamhet med ”en radikal hållning”, de ”motsätter sig aktivt all form av integrering i samhället och vilket de även uppmanar sina medlemmar att göra. De motsätter sig likaså demokratiska styrelseformer medan förtryck av kvinnor/flickor förekommer”. Fastän de här både är radikala och hatar både Sverige och västvärlden, fastän de pratar på andra språk än svenska, antagligen bär skägg och reser utomlands, så säger respondenterna kring kulturföreningarna att det ändå är väldigt få som har ett våldsbejakande buskap (s. 17).

Respondenterna meddelar att ofta får de här föreningarna bidrag från kommunen utan att kommunen sedan ställer några motkrav, eller utan att några kontroller görs. Ändå så verkar de veta vad de sysslar med, hur de förtrycker folk, och medlemmar, kvinnor som flickor, samt vilka språk de talar på i sina predikningar, samt ännu viktigare, vad de säger under dessa predikningar framförda i källarna på andra språk, hur mycket de hatar Sverige och väst. Det de gör de här föreningarna, enligt respondenterna som uppgivit att kommunen varken kontrollerar, ställer motkrav, eller får sanningsenlig information från dem i deras dubbla ansikten, är att de talar andra språk..., i de anordade bönelokalerna man har, man arrangerar resor ”till olika radikalt religiösa evenemang”, detta vet man för man kallar det ”läger inför kommunen”, men man har nog kanske hört dem prata bredvid mun på andra tungomål om hur man skall åka till radikala utländska möten. Man säger även att de samlar in pengar och skickar utomlands – som väldigt många föreningar gör – samt bjuder in olika ”radikala predikanter” från Göteborg, Stockholm eller Danmark (s. 18). Det är vad man gör.

Eftersom man håller på på detta sättet så finns det ”ett behov av att granska alla kulturföreningar i Malmö” (s. 21). Alla.

Som uppsnurrades i media finns det uppgifter om s.k. åsiktskontrollanter som sägs komma från de här radikaliserade våldsbejakande islamistgrupperingarna i Rosengårds källarmoskéer som har uppsökande rekryterande agenda, typ som de olika kristna kyrkoförmedlarna som ständligen springer runt och knackar dörr, vissa av dessa har ju dessutom åkt ända hit från utrikes ort från västerliggande land. Hursom helst, enligt de numera välkända respondenterna finns det fall hur dessa åsiktskontrollanter trakasserar föräldrar, trakasserar kvinnor som inte bär slöja eller på annat vis lever rättfärdigt, och det finns enligt respondenter (står i plural i text; s. 15) fall av misshandel ”och t o m mordbrand” där man tror att en sådan här gruppering ligger bakom. Enligt polisen finns inga radikaliseringstendenser, enligt rapporten alltså. Men så var det de där judarna som förgiftar brunnar ...

Sådana här åsiktskontrollanter finns inte ens i Rotterdam, meddelar man (s. 35).

Ja, det är tamifan så illa i Rosengård att (urspr. kursiv, s. 15): Nyinflyttade familjer som aldrig varit speciellt religiösa eller traditionella uppger att de levde friare i hemlandet än i Rosengård.

Detta uppger Försvarshögskolans rapportörer, på uppdrag av Regeringen, som hävdar att de fått sina uppgifter från offentligt anställda experter i territoriet, om man skall tro den markerade texten så har de i sin tur uppenbarligen fått dessa uppgifter direkt från de radikaliseringsindikatorspåverkade elementen som faktiskt bor i Rosengård.

Tidningen Sydsvenskan har ett reportage 090130 (s. C10-11), där intervjuar man faktiskt fyra kvinnor som är boende i Rosengård, ja faktiskt. Denna mycket korta intervju håller således långt högre vetenskaplig reliabilitet än vad hela Rosengårdsrapporten gör. En av kvinnorna där har ingen slöja och säger att hon aldrig blivit approachad av någon som påtrycker därkring, ingen av kvinnorna som intervjuas upplever rapporten som verklighetsförankrad. En av kvinnorna säger till och med att hon ”aldrig [känner sig] osäker i Rosengård, men jag vågade till exempel inte åka till Limhamn en gång” av rädsla för svenskarnas xenofobi med anledning av sin klädsel, denna fyrtiofyraåriga kvinna hade även en gång råkat ut för att bli slagen av en uttalandes invandrarfientlig människa, detta i Rosengård. Av en pensionär.

Man ägnar sig också åt att förringa närpolisen – de som inte rapporterar kring existensen utav någon radikalisering – vilket nog är ett ganska stort felgrepp. Just närpolisen verkar vara de som har en skaplig bild och välfungerande relation med befolkningen som bor i Rosengård (till skillnad från Cro Magnon i picketbussar), en relation man arbetat på och byggt upp under en längre period. Hursomhelst så menar Försvarshögskolans kvacksalvare att man bör ”utveckla underrättelsetjänsten” samt utbilda närpoliser i frågor som rör just radikalisering, ”vilka tecken skall man leta efter, vilka indikatorer finns” (s. 19). Man hävdar att närpolisen inte har en samlad bild samt att skolorna måste kunna ha någonstans de kan rapportera när någon byter byxa eller om det framkommer att någon elev tittat på utländsk TV. Gällande närpolisens utbildning kan man tycka att det borde räcka att överräcka dem listan som de rapporterat om på s. 10-11 om utlandsresor till vissa länder, klädselbruk, skäggväxt, moskébesök och annat smått och gott. Med den listan i sin hand kommer närpolisen kunna känna sig färdigbildad i kampen mot radikaliseringsfenomenet som inte existerar.

Gällande skolorna finns även andra problembilder, bland annat nämner man hemspråkslärarna (s. 20). I syfte att inte underbygga spridning av de radikaliserande idéerna dessa folkgrupper har som bebor Rosengård så bedömer man att hemspråkslärarnas åsikter och värderingar skall kartläggas. Att åsiktsregistrering är förbjudet enligt Regeringsformen bryr sig Försvarshögskolans utredare föga om.

Hursomhelst bör staten agera kvickt så att hemspråkslärarna och andra inte får makt över ynglingarnas tankar och åsikter, därför bör staten påbörja sin indoktrinering ”redan vid lågstadiet” (s. 20). Ett knep är att använda sig av läxhjälp som sker utanför hemmen (s. 21).

Kort og gott, man förordnar att man skall bli åsiktskontrollanter.

Avslutningskommenterat gällande den svenska utredningsdelen (skrönaktiga jämförelser med Danmark och Nederländerna fortsätter på åtföljande sidor, ej upptagna här) menar man i sin rapport att:

Radikaliseringsprocesserna, dess karaktär och omfattning inom Malmö är svårutforskade områden. Fortfarande vet vi för lite om radikaliseringskrafternas omfång i Rosengård (s. 22).

Det är helt korrekt, och på intet sätt har man bistått i utökningen utav någon kunskap därom, ej heller visat på några bevis härom.


Några ytterligare kommentarer

Det mesta har jag redan sagt ovan men det är väl att anmärka att detta är värsta formen av kvacksalveri mina ögon någonsin läst – d.v.s. när man anger att det är vetenskapligt och det understödjs utav vissa höga samt tunga instanser men håller tunnare i sak än vad en ordinär tidningsartikel gör.

Med tanke på att militären ändå skall halvt läggas ner i Sverige så bör man även titta på om inte Försvarshögskolan bör ta och klappa ihop, någon kompetens, någon kvalité, några vetenskapliga rutiner, någon vetenskaplig integritet, verkar där inte finnas. Dessa terroristparanoida forskare som bedrivit sin studie bör under inga omständigheter få nya uppdrag av staten och då ministern så klart ställt sig bakom denna sjukligt xenofobiska inbillska studie, som förespråkar allsom integritetskränkande behandling med olika främlingsfientliga drag, finns inget alternativ än att denna avgår.

Gällande källmaterialet som fördärvats så är det mer än väl känt att det är förbjudet att så göra, dessutom är det vetenskapligt klandervärt. Det finns en uppgift av Lars Nicander, utredningschefen på Försvarshögskolan (i Sydsvenskan, 090131:C10), som antyder att materialet aldrig ens registrerats, det finns alltså inte ens några bevis för att det ens existerat.

Hursom, att man dessutom inte låtit respondenternas ord någon gång komma fram i sin så kallade undersökning fördärvar även ’rösten’ av de intervjuade utan allting är skrivet i en prosa av skönlitterär stil där allt således är omskrivet och ombehandlat utav de två så kallade forskarna Magnus Ranstorp och Josefine Dos Santos. Vad skulle förhindrat dem att bibehålla ett anonymiserat källmaterial?

Det är väl att poängtera att då man inte har några referenser till någonting, då man inte har källmaterialet kvar, då man inte ens har kvar anonymiserat intervjuvmaterial, då man inte ens citerar från intervjuerna, så kan man endast konkludera att dessa två forskare fabulerat ihop hela skrivelsen och att de bär starka drag av islamofobi, invandrafientlighet, främlingsfientlighet, förakt, förringning, fördömning och dessutom förespråkar åsiktsregistreringar, kontroller, åsiktskontrollering, indoktrineringsmetoder, och andra odemokratiska tvångsmedel som i många fall starkt strider mot de mänskliga rättigheterna, både faktiskt samt teoretiskt.

Det man gör är att förespråka implementeringen utav det de säger sig arbeta emot, d.v.s. en radikaliserad fundamentalistisk totalitär behandling utav människorna som bor i Rosengård, och varhän.

Nu är det säkerligen inte så här, så om vi då väljer att tro på det mer sannolika att man gjort en urdålig undersökning, men att man faktiskt gjort den med dessa människor man säger sig ha gjort det med – detta alternativ tror givetvis jag – så kan man endast komma till en konkludering, med anledning utav att detta är en studie av anekdoter, man anför anekdotisk bevisföring, med extremt liten reliabilitet. Konklusionen och det man förespråkar är dock det samma, angivet ovan.

Men en legitim konklusion att ha utefter studien är istället att man utifrån alla omständigheter bör titta över vilka människor man har anställda inom de offentliga sektorerna då de uppenbarligen är uppfyllda med åsikter som inte baseras på några som helst fakta eller förekommen verklighet, samt att dessa åsikter och fördomar de behar är starkt emotstridliga gentemot de värderingar som skall bära den svenska demokratiska staten.

Som bistudie och biråd faller då att man bör titta över det svenska offentliga skolväsendet samt de offentligas arbetsmiljöer då de uppenbarligen inte leder till upplysta och civiliserade människor.

För det enda denna studie bevisar är en nästintill allenarådande främlingsfientlighet, och då utkristalliserat islamofobi hos de offentliga aktörerna, respondenter som rapportörer.

Om vi nu skall tro på dessa islamofoba terroristparanoida xenofobiska rapportörers kredibilitet.

~

Censurerad utav media